Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Den som har felaktiga föreställningar om en motpart, en enskild människa eller ett företag, en organisation, ett parti eller ett land – kan av dessa föreställningar förledas till hat. Vanligare är ändå, tror jag, att man förleds till en alltför positiv inställning, kanske till och med till kärlek, vilket mången nyförälskad fått erfara när väl tillnyktringen sätter in.
Den här krönikan är möjligen svårbegriplig. Det kan i så fall bero på att jag inte riktigt tänkt igenom och förstått vad jag försöker säga. Det kan också bero på att tankegången ligger utanför den vanliga samhällsdebattens vältrampade stigar. Det handlar om värderingar.
För något år sen chattade jag med en 30-årig vän i Sydkorea. Han berättade om sina oändligt långa arbetsdagar på något internationellt softwareföretag, jag minns inte vilket. Dessutom skulle han just genomgå en operation på en välrenommerad skönhetsklinik.
Sverige är under attack från muslimska länder, alla icke-demokratier och brutala diktaturer, som inte ens kan stava till begreppet “mänskliga rättigheter”. Ett av dessa länder är Iran, som mer eller mindre förklarat Sverige krig och som i dagarna paradoxalt nog blir ordförande för FN:s organ för de mänskliga rättigheterna. Företrädare för de muslimska OIC-länderna (Organization of Islamic Cooperation) kräver också att Sverige skall upphöra med, och förbjuda, koranbränningar som förvisso anordnas av provokativa individer, vissa dessutom inte svenska medborgare.
Nu börjar bilder på Karolin Hakim valsa runt på Facebook igen. Hon som blev skjuten ”med sitt lilla spädbarn i famnen” i Malmö hösten 2019.
Och visst, hon bar på sin tvåmånaders bebis när hon sköts. Det är sant. Men detta är bara halva sanningen. De som främst verkar vilja hetsa mot invandrare i största allmänhet delar mer än gärna denna halva sanning. Utan några som helst egna kommentarer.
Förr i tiden behövde de allmänna valen inte vara några särskilt dramatiska händelser utom för politikerna själva (eftersom äventyret naturligtvis var på allvar för den som eventuellt hotades av att bli utslagen från sin position). För vanliga medborgare var valen mer som underhållningsprogrammen Let´s dance eller Bonde söker fru. De kunde vara spännande men vilket lag som vann spelade inte så stor roll eftersom de tävlande egentligen var likadana. Grundtipset var därför att allt skulle bli vid det vanliga efter valet. Såklart man trodde att det skulle gå likadant den här gången. Grundtipset är fortfarande detsamma, nämligen att den stora administrativa apparat som styr landet även fortsättningsvis behåller sitt järngrepp över nationen. Men det finns svaga tecken på förändringar.
Aftonbladet har gjort sig känt som något helt annat än den nyhetstidning man utger sig för att vara. Med ledarskribenter som hellre hamrar ur sig bittra one-liners på sociala medier än skriver genomtänkta, analytiska texter, och fokus på sensationsjournalistik istället för nyhetsjournalistik, är det kanske inte så konstigt att tidningen numera i folkmun går under diverse öknamn, som ”Aftonslasket” och liknande. Ingenting är för simpelt för Aftonbladet – allra helst när det gäller att misskreditera den borgerliga regeringen.
Lady Gaga är en av världens största artister. Hon är Madonna med färre rynkor. Hon är intresserad av HBTQ-frågor. Det är märkligt att Lady Gaga är liberal för hon är en italienare från New York. De brukar vara konservativa. Lady Gagas far Joseph låter som Donald Trump när det kommer till invandring.
Reportern Liza Youhanan gör i Studio Ett 29 augusti ett reportage om att England nu stramar åt sin migrationspolitik:
”I Storbritannien läggs om migrationspolitiken under parollen ‘Stop the boats’ – stoppa båtarna. Enligt den brittiska regeringen ska den nya migrationspolitiken både avskräcka migranter att ta sig till Storbritannien på illegala vägar men också, lätta på asylkostnaderna.”
Efter att terrorhotnivån höjt från 3 till 4 har vi fått veta följande:
Vi ska leva som vanligt. Vi ska vara vaksamma.
Vad och vilka vi ska vara vaksamma emot, det tiger dock både politiker och säkerhetspolis om. Trots att en hel muslimsk värld har utpekat Sverige som fienden nummer ett, och uppmuntrar terror mot vår existens, så är det fortfarande ytterst få som talar klarspråk.
”Märkeliga saker hända än i våra dar minsann” som det hette i gamla skillingtryck. Som den där om finansmannen Christer Gardell grundare och ägare av Cevian som gör det jobb Vänsterpartiet borde göra, dvs att analysera och kritisera oligarkfamiljen Wallenbergs påverkan på svensk politik (https://www.affarsvarlden.se/intervju/christer-gardell-det-har-borjat-braka-ihop-borsen-har-blivit-rena-solvalla). De utgör en ”skuggregering” oavsett om statsministern heter Löfven, Andersson eller Kristersson.
I söndags den 27 augusti rapporterades att ett tåg för första gången lämnat Ryssland med gods på väg till Saudiarabien via en del av den nya transportkorridoren North–South Transport Corridor (INSTC).
Jag har två barnkullar med några år emellan. På den tiden hade jag fortfarande en del kvar av romantiken från barna- och ungdomsåren. Jag trodde folk om gott och jag trodde att var och en – i stort sett – gjorde sitt bästa.
För en tid sedan förklarade Irans ledare ayatolla Ali Khamenei att Sverige, genom att tillåta koranbränder utanför moskéer, hade förklarat krig mot den muslimska världen. Precis vad det betyder vet jag inte men det är en klart aggressiv reaktion från ayatollans sida. Den iranska domen kan leda till att rättrogna muslimer i grupp eller på egen hand genomför terrordåd i Sverige eller på svenskar utomlands.
Det stora som inträffade – och som skrämde de tidigare makthavarna – när demokratin slog igenom var naturligtvis att nationen plötsligt skulle få den okunniga folkmajoriteten till styrespersoner och att dessa i kraft av sin nya makt skulle ta de rikas pengar. Detta skedde också till viss del. Högsta marginalskattesatsens steg från 35 procent år 1932 till 87 procent år 1976, två år efter det att politikerväldet nått toppen av sitt inflytande och till kröningsfest lanserade en ny konstitution där de nya härskarna fastslog riktlinjerna för sitt härskardöme.
Det är inte ofta Systembolaget debatteras. Märkligt nog så finns det inte något större politisk opposition mot denna relik ifrån svunna tider. Inte ens Sverigedemokraterna har engagerat sig för att avskaffa monopolet. Kanske tänker de sig att Systembolaget mitt i byn på något sätt är förknippat med folkhemmet som de drömmer om? Men Systembolaget har aldrig funnits i byn utan finns endast i större samhällen och städer som en maktens och överhetens symbol, ofta väldigt långt bort.
Imorgon onsdag (30/8) ska oppositionens medlemmar i justitieutskottet försöka avsätta sin ordförande. Är ordföranden i fråga föremål för en polisutredning? Nej. Är sverigedemokraten Richard Jomshof misstänkt för något slags förräderi? Nej. Har han misskött sitt arbete internt? Det förefaller inte så. Har han farit med osanning? Åter nej.
Vi som arbetar eller har arbetat inom socialtjänsten är vana vid alla fördomar mot vår yrkesgrupp. Som att alla socialsekreterare är för massinvandring, att vi älskar alla invandrare och röstar vänster, trots att jag aldrig sett någon undersökning som visar hur just socialsekreterare röstar.
Det är skillnad på kritik av islam – en religion, och kritik av muslimer – en stor folkgrupp. Många debattörer blandar ihop dem – medvetet eller omedvetet – och så är käbblet igång. Jag vill bara behandla den religiösa trosuppfattningen islam och inte muslimer som folkgrupp.
En av nationens ledande PK-ister, kulturchefen Björn Wiman på Dagens Nyheter, har klassificerat oss som har synpunkter på klimatdebatten i två kategorier: ”engagerade klimataktivister” och ”cyniska vetenskapsförnekare”. Jag tillhör den andra gruppen, dock inte för att jag skulle förneka vetenskapen, utan för att jag är cynisk.
Endast en fullkomlig dåre kan fortsätta tro att en välmenande, totalt tandlös och desorienterad socialtjänst, tillsammans med en dito skola och polis, ska kunna komma tillrätta med den enorma demografiska och kriminella katastrof som nu pågår i Sverige. Enbart genom ”förebyggande arbete”.
Tänk dig att Thomas Back, ordförande i den Internationella Olympiska Kommittén, skrev en samordnad debattartikel över hela världen som inleddes så här:
De olympiska spelen är inte olympiska spel för alla. IOK klarar inte att kompensera de tävlandes olika förutsättningar, och socioekonomisk bakgrund har blivit allt viktigare för resultaten. Stödjande åtgärder sätts in för sent och ibland inte alls.
”Nu är det den tiden på året. Tiden då i vanliga fall fullt normala svenskar tar på sig fåniga hattar, hänger upp kulörta lyktor och högljutt skrålande suger på små röda skaldjur. Men var kommer denna bisarra tradition egentligen ifrån?”
Så beskrevs den svenska kräfttraditionen i public service 2006. Och reportern Karin Holmertz är inte ensam om att håna den tradition som så många svenskar värdesätter. När det handlar om svenska traditioner ska allt hånas och förlöjligas, det är en oskriven regel inom journalistkåren.
Cecilia Gralde, programledare för Aktuellt, (S, MP, V, C), debatterade den 24:e för SVT:s räkning mot chefsekonom Sven-Olof Daunfeldt på Svenskt Näringsliv i en stundtals ganska het debatt om Elisabeth Svantessons (M) nya budgetförslag från regeringen.
Prigozjin, en av Wagnergruppens ledare, har dött i en flygplanskrasch orsakad av något slags explosion. I början av sommaren ledde han en marsch mot Moskva som hotade den styrande klicken.
Om någon för några dagar sedan hade begärt min åsikt om det statliga svenska radio- och tevemonopolet och om en lämplig framtid för detsamma så hade jag svamlat fram åtskilliga argument på temat å den ena sidan och å den andra sidan. Och visst är frågan knepig. Men nu har jag sett teveprogrammet Den gröna kapplöpningen och därmed är saken avgjord för min del. Media, framför allt television, i statlig regi ska läggas ned. Den ska inte omorganiseras eller bantas eller börsintroduceras eller få sin styrelse utbytt eller förändras på något annat sätt utan helt enkelt förintas och de nio miljarder kronor verksamheten årligen kostar återbetalda till medborgarna i form av skattesänkningar.
När man ser på hur samhället utvecklats de senaste decennierna står det rätt klart att väldigt många områden har feminiserats. Traditionellt kvinnliga värden råder där vi istället borde ha behållit den maskulina linjen – speciellt märkbart blir det förstås i synen på brott och straff. Staten har blivit en öm moder, som förlåter precis allt och som knappt ens kräver ånger för att göra det, vilket varit och är förödande för samhället. Men det pågår också en maskulinisering, om än på helt andra områden.
Jag lyssnar som vanligt på Ekot klockan sex på morgonen, efter att Lillkatten väckt mig med mjuka tassar mot min kind och fått påfyllning av mjukmat. Ding dong i P1 för Ekot:
Under rubriken En bit av Sverige som ständigt faller i glömska skriver Anna Jörngården sin egen historia. Som litteraturvetare är hon väl skickad att återge det hon uppfattat av verkligheten.
Ämnet för hennes understreckare i onsdagens SvD är slaveriets utveckling och Sveriges del i och ansvar för slaveriet. Hon börjar med ”Men att bagatellisera Sveriges del i slavhandeln är att strunta i en del av vår historia med betydelsebärande förgreningar in i vår tid”.
Idag läser jag att porrsnubben Bingo Rimér och hans flickvän ”influeraren” Julia Franzén ska få en egen realityserie i TV4. Eftersom de båda två är exhibitionister som inte kan få nog av uppmärksamhet lovar de naturligtvis ”en och annan nakenchock”. Kort därefter läser jag om ”influeraren” Pontus Rasmusson, som driver sajter där han lockar småungar att köpa onödigt skräp de inte behöver och som undanhållit skattemyndigheten miljontals kronor i skatt. Min avsky och mitt förakt för denna så kallade ”yrkesgrupp” känner inga gränser, de är världens mest meningslösa människor.
DET GODA SAMHÄLLET 