Nu ska jag försöka formulera en tanke som för många kanske är självklar. Men den är ändå inte särskilt lättillgänglig. Den tanken är att samhälleliga diskussioner egentligen inte handlar om vad orden säger utan om något bakomliggande som för det mesta direkt eller indirekt gäller makt.

Det finns optimister som menar att de politiskt korrekta idéer som inspirerat västvärlden i något tjugotal år håller på att förångas och lämna markytan så att vi som bor här nere återigen kan andas friskare luft. Jag önskar det vore sant, men min inre, vetenskapligt lagde skeptiker törs inte instämma i sådana förhoppningar. Det beror på att PK-ismen, som några efter amerikanskt föredöme kallar wokeismen, sitter fast i det svenska samhället med kraftigare och tätare rötter än vi normalt uppmärksammar. PK-ism betyder att alla människor, som anser sig svaga, har rätt att bli omhändertagna av staten samt att staten har en skyldighet att ansvara för omhändertagandet. Det står i grundlagen att detta är statens särskilda uppgift och ansvar. Den outtalade utgångspunkten är att staten har allmakt nog att klara av detta.

Det finns bara en sak som är svårare att förstå än grekiska filosofers texter och det är läroböcker som ska förklara de grekiska filosofernas texter. Jag tror att sådana som Platon och Aristoteles (bilden) egentligen talade om viktiga men fullt förståeliga saker. Men två och ett halvt tusen år har passerat sedan dess och när man betänker hur svårt det är att fatta svenska texter som bara är några hundra år gamla så inser man hur näst intill omöjligt det måste vara för vår tid att få någon rätsida på hur dessa tänkare egentligen menade, och detta hur skickliga språkvetenskapare som än anlitas. Och när man sedan sätter dessa trögflytande och antagligen bara delvis förstådda översättningar i händerna på en vanlig universitetsfilosof som ska försöka förklara för sina stackars elever sänker sig ytterligare ett lager av töcken över de – som jag tror – ganska rättframma tankar som de gamla grekerna presenterade.

Det finns någonting som kallas skällko. Det är en ko som av sin ägare, bonden, utsmyckas med ett ledarskapsemblem i form av en skälla, alltså en klocka, som fästs kring kossans hals. Så här förklarar Wikipedia:

Tim Walz, guvernör i den amerikanska delstaten Minnesota och vicepresidentkandidat under Kamala Harris vid förrförra årets presidentval, har meddelat att han inte ställer upp till omval som delstatlig guvernör. Det beror på de omfattande välfärdsbedrägerier som under de senaste åren uppdagats just i Minnesota som anses ha USA:s mest välutvecklade välfärdssystem, där ”välutvecklade” nu alltså visar sig betyda inte bara ”generösa” utan också ”okontrollerade”.

Varje regim som vill värna om sin legitimitet – vare sig den är demokratisk eller ej – måste ha vittförgrenade känselspröt som informerar den om stämningar i folkdjupet och i alla fall i någon mån låta sina åtgärder påverkas av starka uppfattningar hos dem vars arbete i sista hand finansierar regimen.

Det fanns en period av mitt liv, kanske för femtio år sedan, då jag hade samhällelig förtröstan i bemärkelsen att jag trodde exempelvis att socialpolitiken kunde lösa sociala problem och att u-landsbiståndet faktiskt kunde höja de av kolonialism förtryckta folkens levnadsnivå. Emellertid har denna förtröstan gradvis undergrävts. Tvivlen började så snart jag engagerade mig professionellt inom u-landsbiståndet och har sedermera fördjupats.

Praktiskt taget varje dag drabbas jag av nya saker som jag inte begriper. Nu senast, i samband med de somaliska välfärdsbedrägerierna i Minnesota, har jag utsatts för hela kaskader av svårförståeliga sinnesintryck.

Jag känner en kvinna som heter Svea. Hon bor i ett hus som kallas Sverige tillsammans med sin man, en förskrämd karl som hon föraktar och tvingar att arbeta hårt med sin firma för att han ska kunna finansiera hennes hobby.

Vi skattebetalande och ansvarskännande medborgare har naturligtvis anledning att med Bitte Assarmo, som igår skrev här om ”Somali-gate”, alltså det av somalier i Minnesota drivna bedrägeriet mot välfärdsstatens stora satsningar till stöd för autismdiagnosticerade barn och ungdomar, bli rättmätigt upprörda, särskilt vi som inte tror så mycket varken på somalier eller välfärdsstaten.

Singapore är ett slags stadsstat belägen på ett antal öar med broförbindelse till Malaysia. Denna nation är så liten – något mer än hälften så stor som Öland, Sveriges minsta landskap, och med sex miljoner invånare varav sjuttio procent är kineser – att man knappt hade upptäckt den om det inte fanns särskilda anledningar (och då menar jag inte drinken Singapore sling som uppfanns år 1915 på Raffles Hotel och fortfarande serveras där).

Ett. Något är fel i staten Sverige. Migrationsproblemet är det tydligaste exemplet. Det är svårare än de ansvariga politikerna vill tillstå. Det värsta är inte över, som de vill låta påskina. Enligt min uppfattning har det värsta ännu knappt börjat. Men detta problem är långt ifrån det enda. Jag behöver bara nämna skolan, infrastrukturen, vården, ja, snart sagt varje område där politikerna tagit kommandot ser det mörkt ut.

Nästan alla svenskar menar att man i vårt land inte längre tror på någon gud även om det visserligen är sant att vissa grupper tror på någon av de abrahamistiska gudarna, det vill säga Jahve (vars namn ej bör uttalas), Allah och Gud.

På den tiden när jag själv hade småbarn var jag inte tillräckligt mogen – nej, människor är inte fullt mogna vid tjugofem års ålder som moderna psykologer tycks hävda – för att med vetenskaplig distans och eftertanke studera bebisars beteende. Men nu har några nära bekanta fått barnbarn och jag kan därför, naturligtvis utan att störa föräldrarna i deras uppfostrande gärning, som en Sherlock Holmes eller Sigmund Freud, fast självklart utan pipa, sätta mig i en bekväm emma och betrakta det hela.