Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Folk väntar sig stordåd av den artificiella intelligensen. Den kanske leder till ny blomstring för världen eller till dess undergång, det vet man inte så säkert, men att det kommer att bli storslaget, märkvärdigt och nytt tycks alla bedömare vara eniga om. Vad dessa förväntningar grundar sig på har jag inte förstått.
Public service låtsas febrilt att de är trovärdiga och opartiska och framhåller ständigt vilket högt förtroende de åtnjuter hos allmänheten. Men efter decennier av deras vinklade journalistik är det numera nästan omöjligt att skilja verkligheten från satir. Om det vittnar reaktionerna på den meme som just nu cirkulerar på sociala medier och som fått Sveriges Radio att kraftfullt dementera.
När vanligt folk säger sin mening betraktar de sammansmälta statsmakterna det som ”otillbörlig påverkan”. Ett färskt exempel är det som hände när svenskarna, och flera andra folk i Europa, valde att rösta på Israel i Eurovision. Medierna håller fortfarande på och ältar hur detta fruktansvärda kunde hända och hur Israel kunde komma på en andra plats i tävlingen – trots att Europas samlade ”experter” hade bestämt sig för att ge melodin noll poäng.
Ett annat exempel är mediernas krystade förklaring till att biopubliken sågat Disneys senaste version av Snövit.
Ett av mina minnen från min tid som statsbyråkrat i Sida var att vi tjänstemän visserligen hade telefoner på våra arbetsplatser men att dessa aldrig behövdes eftersom alla kontakter med andra människor – utom när man behövde prata med sin tandläkare, fru eller annan släkting eller vän – skedde internt. För de nödvändiga kommunikationerna fanns därför ett mycket effektivt internkommunikationssystem. Poängen var att man i tjänsten aldrig behövde ha något informationsutbyte med yttervärlden.
Svenska medier fortsätter att benämna de frekvent förekommande bombdåden som ”explosioner”. Explosion i Söderälje, i Uppsala, i Malmö, Västerås och på Östermalm. ”Något” har exploderat vid ett flerfamiljshus, i ett villaområde, utanför en kiosk. Så vagt och obestämt det bara kan bli och varför? Alla vet vid det här laget att det är kriminella klaner från andra delar av världen som står bakom dessa ”explosioner”.
Min portugisiskalärarinna bor i Rio de Janeiro och har ett sökande sinnelag. På henne brukar jag testa olika idéer och teorier vilket hon passar utmärkt till eftersom hon inte har särskilt fasta uppfattningar om något annat än portugisisk grammatik och därför förhåller sig rätt fördomsfritt till mina (och sina egna) hugskott.
Som självutpekad judevän har jag naturligtvis, för min allmänna trovärdighets skull, större anledning att ta all information från Mellanöstern med stora nypor salt för att inte fastna i partiska perspektiv som där, i alla läger, verkar både våldsammare och vildsintare än man är van vid. Dagens huvudbråk, åtminstone i svenska morgontidningar, verkar vara Israels nya livsmedelspolitik för hungrande palestinier.
Arterna har sin ungefärliga livslängd inprogrammerad i generna. Till exempel blir människan runt åttio år och hunden kanske tio år. Sköldpaddan lär kunna bli mer än hundra. Men det är nog inte bara flora och fauna som är skapade med en mellan tummen och pekfingret förutbestämd livslängd. Även människans alster tar slut. Min förra bil höll i trettiotusen mil innan den fick tas till skroten. Jag kan inte se varför motsvarande förfall inte skulle gälla även för samhälleliga förhållanden. Till exempel har jag funderat en del på hur gammal demokratin kan bli.
Talekonsten har fått en renässans, efter att ha legat i träda under många år. Lite otippat kanske, med tanke på all konkurrens från digitala media där interaktiva plattformar och 3D-grafik förhöjer upplevelsen. Att enbart tala inför en publik, för tankarna till den tid när informationsteknik var liktydigt med overhead-projektor. Kan det verkligen fungera på 2000-talet?
När jag jobbade på Sida för länge sedan hade myndigheten en klarsynt ekonomichef som med låtsat gravallvar brukade förklara att verket hade två uppgifter, dels att utveckla världen, dels att hålla personalen nöjd samt att dessa två åligganden var ungefär lika viktiga.
Såväl energianvändning (Fig 1) som elanvändning (Fig 2 i Sverige har praktiskt tagit varit oförändrade sedan 1985 trots en tydlig ökning av landets folkmängd med 28%. BNP har under samma tid stigit avsevärt med en faktor på 5.13, räknat i US dollar. Motsvarande ökning för USA är 6.31.
En gång för många år sedan blev jag, rimligtvis av misstag, erbjuden av tidningen Expressen att skriva krönikor. Jag skrev en. Den gick ut på att Sverige låg bland tio i topp av världens mest centralstyrda samhällen, Tutankhamuns Egypten ej undantaget. Min tes var inte gripen ur luften. Bakom låg ett hyggligt vederhäftigt resonemang. Men efter detta fick jag aldrig mer några propåer från Expressen.
Journalistkåren är Sveriges drygaste och mest verklighetsfrånvända yrkeskår. Det är faktiskt inte mina ord utan en nära väns. Hon är själv journalist och har jobbat i yrket i många år – och ingen föraktar kåren lika mycket som hon gör. Därför har hon specialiserat sig på ett område där hon slipper sitta på en redaktion som kablar ut en massa trams och skapar sensationer av ingenting.
Som den ”mystiska bokningen” på Grand Hotel, till exempel, som för tillfället är huvudnyhet i alla medier.
I Folkhemmet ansågs hemlöshet som något föraktligt, som ett tecken på ett icke-fungerande samhälle och de hemlösa sågs som dubbla offer – först för den egna olyckan och sedan också som offer för samhällets oförmåga att hjälpa dem.
Den här texten publicerade jag för lite mer än tio år sedan. Den gäller, menar jag, ordagrant även idag bortsett från att FN:s Barnkonvention, så som förutskickas, numera faktiskt blivit implementerad i svensk lag.
Det välfärdsindustriella komplexet är ingen konspiration. Det finns inga osynliga, ondskefulla makthavare som sitter och drar i trådar eller skriver manus åt de synliga aktörerna. Komplexet består av en massa organisationer och människor som förenas av gemensamma föreställningar om att de gör goda gärningar för de svaga och utsatta i samhället och därför står på det godas sida.
I Washington, USA mördade den 30-årige Elias Rodriguez två anställda vid Israels ambassad, Yaron Lischinsky och Sarah Milgram, samtidigt som han skanderade ”Free Palestine”. Han är en typisk fanatiker av den sort som i Sverige brukar benämnas ”aktivist” med ett positivt tonfall.
Med tanke på hur vänstern och islamisterna accelererar i sitt hat och sin fanatism mot judarna bör vi nu ställa oss frågan när Sverige får sin egen Elias Rodriguez.
När jag sitter i bilen brukar jag knäppa på statsradion. Idag hamnade jag i ett program om svenska glaciärer. En intervjuad, statsanställd glaciolog sa just det som man skulle förvänta sig att en statsanställd glaciolog skulle säga, nämligen att det ser illa ut för svenska glaciärer. De har krympt sedan man började mäta dem för några årtionden sedan. Man vet inte hur detta ska sluta.
Många som ska lära sig språk, läser barnböcker på målspråket. Det brukar vara lätta att förstå och innehålla vardagliga och användbara ord.
Men den metoden funkar inte för den som studerar arabiska.
Den senaste tiden har SVT gått över alla gränser i sin rapportering om Israel. Och det gäller på alla fronter – från Eurovision till politiken i USA. Judarna styr allt – och de planerar att ta över världen.
SVT sprider den klassiska antisemitiska myten om en judisk världskonspiration.
Sedan några år tillbaka har en ny självuppfattning med växande tyngd lägrat sig över västerlandet. Denna nya självuppfattning är inte svårförståelig och kräver ej heller långa föreläsningar för att kommuniceras. Den är inte längre än en normal elevator pitch på tio sekunder. Uppfattningen lyder ungefär: ”Vi har glömt bort de nyttiga, gammaldags värderingar som en gång la grunden för våra framgångar”.
Ibland, när man minst förväntar sig det, dyker det upp saker som är intressanta. Det hände mig när jag en sen kväll och inte hunnit stänga av TV-n. Då fick jag utan prut en förklaring till den franska koncernen LVHMs uppkomst, internationella framgång och ställning som Frankrikes största och viktigaste exportföretag.
Globaliseringen är en stark, beroendeframkallande drog som i västvärlden framkallat ett så ljuvligt rus att vi förnekar dess sannolika skadeverkningar. Globalisering innebär egentligen inget nytt. Det är bara den vanliga gamla marknadsekonomin som fått nya fält att utveckla sina väldiga krafter. Det nya i sammanhanget är att sådant som vi drömt om och verkat för i ett halvsekel eller mer, nämligen att före detta u-länder som Indien, Brasilien, Kina och Filippinerna med flera lärt sig att göra våra industrijobb såsom att sy skjortor och montera bilar till en bråkdel av vad västerländska arbetare vill ha betalt, kort sagt att det vi kallar utveckling faktiskt visat sig kunna fungera.
Nättidningen Kvartal berättade nyligen om en vetenskaplig artikel från 2017 i tidskriften Third World Quarterly, som inte bara utlöste en storm av protester på sociala medier utan fick nästan halva redaktionen att säga upp sig. Resten av redaktionen utsattes för dödshot, tills artikeln avpublicerades.
Det är inte så mycket man begriper. Det beror oftast på att man inte brytt sig om att lära sig men häpnadsväckande ofta, åtminstone i mitt fall, att man kanske någon gång har lärt sig men sedan inte fattat att tiden gått och ändrat allting.
Om man vill vara riktigt säker på att kunna implementera genomgripande kulturella förändringar i ett land så ska man börja med barnen. De krafter som vill islamisera samhället vänder sig därför till förskolan. Och de behöver inte ens använda våld. I feminismens förlovade land får de all hjälp de behöver av kulturetablissemanget.
Nästan alla människor jag träffar tycker att president Donald Trump är äcklig. Då säger jag inställsamt att även jag naturligtvis med kraft tar avstånd från presidenten. Det är hos oss god ton ungefär som att inte bli full och kräkas på mattan på fina middagar hemma hos andra. Emellertid har jag inte begripit varför väluppfostrade människor inklusive framstående opinionsbildare känner sådan avsky för presidenten. När jag frågar sådana oftast sympatiska och trevliga människor varför de inte tål presidenten så får jag för det mesta inget svar annat än möjligen att han ljuger. De flesta är övertygade om detta utan att själva ha upplevt det i något som Trump sagt eller skrivit.
När Eurovision avgjordes i lördags fick Israel, för andra året i rad, svenska folkets röster. Det var ”chockartat” tyckte Filip Stiller Borowicz, den före detta konståkaren som i egenskap av Eurovisionfantast rapporterade för TV4.
Hur är det möjligt att svenska folket inte har tagit till sig av TV4:s och andra mediers enögda skuldbeläggande av Israel?
Är det verkligen så illa att folk fortfarande kan tänka själva?
Jag tycker om att göra listor. De underlättar livet. Med bra, genomtänkta listor går mina besök i livsmedelsbutiken som en dans. Listor kan användas för nästan alla ändamål. Om man exempelvis har en segelbåt, där saker går sönder hela tiden, är man helt förlorad till höstuppläggningen om man inte en noggrann rulla över allt om slutat fungera.
Av en tillfällighet hamnade jag sent på lördagskvällen i SVT:s underhållningsprogram Eurovisionen fullt av blixtrande ljus, skrän och akrobatiska konster i en förfärlig blandning. Skulle jag haft dolda anlag för epilepsi hade säker detta utlöst en allvarligt anfall. Som tur finns det avstängningsknappar för såväl ljud som ljus.
Makthavares lösning på alla problem är att de själva måste ha mer makt. I samhällen där de rika bestämmer kommer inflytelserika ekonomer regelmässigt fram till att exempelvis arbetslöshet bäst bekämpas med skattesänkningar. Det angivna skälet är att de rika ska få lust att investera mera, men jag tror att förmögenhetsförstärkning för de rika som bestämmer i sig är skäl nog. Motsvarande svenska järnlag definieras av att det är politiker, inte kapitalister, som bestämmer. I vårt land löser vi därför våra bekymmer genom att ge politikerna och deras institutioner mer makt.
DET GODA SAMHÄLLET 