I början av 1970-talet stod det svenska politikerväldet på sin stoltaste och mest självsäkra topp. Dess idéer tycktes ha fungerat, Sverige var ett rikt och allmänt beundrat land. Politiker i alla partier kunde, inte utan fog som det verkade, slå sig för bröstet, morskt se ut över landet och konstatera att de kommit långt både med den ekonomiska utvecklingen och med den eftersträvade jämlikheten.

För den som inte är specialutbildad på allting men ändå vill ha ett hum om hur saker och ting ligger till är det praktiskt att ha tumregler. Till exempel vill man kanske veta vad det svenska invandringsprogrammet kostar per invandrare. Min tumregel avseende den frågan har sedan ungefär 2018 varit en uträkning av forskaren Joakim Ruist som i undersökningar från ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) angivit en stabil bedömning med ett klart fastspikat svar, nämligen 74 000 kronor per år, vilket på en livstid i Sverige för en invandrare blir åtskilliga miljoner. Sådana kostnadskalkyler är naturligtvis osäkra men jag har översett med detta aber just för att ha en rimligt säker tumregel som går att komma ihåg.

Den liberale arbetsmarknadsministern Mats Persson har avgått och ersätts av den liberale före detta statssekreteraren i samordningskansliet Johan Britz. (Vad ett samordningskansli gör vore intressant att veta. Ibland verkar det som om varje tidöparti har ett eget kansli, ibland som om de har ett gemensamt kansli med statssekreterare från varje parti. För det mesta får man intrycket att samordningskansliet är ett slags överrock till regeringen där politik formuleras och överenskoms vilket kan vara svårt för regeringen att hinna med på grund av alla resor, tidsödande möten, presskonferenser och övriga framträdanden.)

Det visar sig att det sedan tjugo år tillbaka utdelas vad arrangörerna själva nog gärna skulle upphöja till ett nobelpris i kriminologi. Ett stort jippo med prisutdelning uppgående till 1,5 mkr har nyligen avhållits på Münchenbryggeriet i Stockholm. Arrangörer var Brå och Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet. Ett inledande seminarium på en timme hölls under medverkan av de två pristagarna, en vit engelsk dam och en svart amerikansk herre, samt justititieminister Gunnar Strömmer.

Följande artikel skrev jag för precis tio år sedan. Jag funderar nu på om Sverige fortfarande anser sig vara en humanitär stormakt eller om den sortens övermod vid det här laget har ebbat ut.

Jag vet inte när begreppet humanitär stormakt först myntades. Google ger 25 100 träffar och alla verkar vara från de senaste åren. Kanske föddes uttrycket i Carl Bildts utrikesdeklaration 2013. Där fastslås att ”Sverige är en humanitär stormakt” för att vi under 2012 ”finansierade humanitära insatser med mer än fem miljarder kronor”. (I så fall rätt billigt att bli en stormakt, kan man tycka.)

Om du är en upptagen människa för vilken varje minut ägnas åt att föra mänskligheten framåt, till exempel genom att utveckla den artificiella intelligensens slutgiltiga form och funktion medan du gradvis upptäcker att du håller på att bli miljardär på kuppen, om detta alltså är din aktuella livssituation så ska du inte läsa den här texten. Du har viktigare saker att göra. Texten är bara en redogörelse för en tills vidare ogenomtänkt idé som jag lekt med utan att för den skull komma någonstans, kanske för att den är helt gripen ur luften.

1700-talstänkaren Adam Smith får nog anses vara nationalekonomins grundare och centralgestalt. Han beskrev marknadsekonomins fundamenta, hur vinstintresset, det fria företagandet och konkurrensen i ett samhälle med rimligt hederliga och plikttrogna människor kunde bilda grunden för det underverk – i bemärkelsen revolutionerande levnadsförbättringar för alla – som kapitalismen under de senaste århundradena visat sig kunna åstadkomma.

När man, som jag, ägnar några timmar om dagen åt att försöka följa med i världshändelserna, inser man, tror jag, två á tre saker.

Människan har fem sinnen med vars hjälp hon inhämtar information om omvärlden varefter hon med tillhjälp av ett sjätte sinne försöker konstruera någon sorts karta eller bild av tillvaron som hon kan använda för att ta sig fram genom livet.

Jag slår vad om att du inte vet vilken svensk höjdare som fram till ganska nyligen avbildades på nationens mest värdefulla sedel, femhundralappen. Jag visste det inte förrän jag just råkade uppmärksamma det. Det är Karl XI (stavas Carl XI på sedeln).

Nu ska jag utmana ödet och pantsätta USA:s, Israels och den övriga västvärlden genom att säga att jag inte bara hoppas på, utan dessutom tror att, kriget kommer att sluta väl vilket betyder att Iran förlorarar och Väst inklusive Israel vinner. Vad vinna betyder vet jag inte säkert, men jag tror att det skulle innebära att mullorna förlorade kontrollen över landet.

Det finns antagligen oräkneliga metoder att skriva historia, men jag har bara kommit på två. Den ena är den som föreskrivs vid snart sagt all kunskapsutveckling. Den går ut på att den kunskapssökande utan förutfattade meningar ska inhämta allt existerande material i ärendet (inte minst för att kunna stoltsera med långa litteraturförteckningar) och därefter ur all denna lärdom försöka vaska fram några intressanta observationer eller teser. Jag kallar den metoden ”Först bevisen, sedan tesen.”

Ett intressant mysterium är att alla framgångsrika, åtminstone före detta framgångsrika, västerländska demokratier numera har ungefär samma sociala  problem, exempelvis ökande sociala klyftor, ökande kriminalitet, eftersatt infrastruktur, försämrad skoldisciplin och illa kontrollerad invandring, i kombination med att inget av dem, vad jag har kunnat upptäcka, lyckats komma på någon bra förklaring till missförhållandena och ej heller några verksamma motåtgärder. Eller rättare sagt kan de kanske tänka ut en och annan lösning utan att förmå sig att tillämpa den. Till exempel lovade dåvarande inrikesminister Anders Ygeman för tio år sedan att utvisa 80 000 asylsökande. ”Jag tror vi får se mer av chartrade flygplan”, kommenterade Ygeman beslutsamt. I praktiken blev det knappt några utvisningar alls.

Trots att min svärson, som framgångsrikt använder artificiell intelligens varje dag, har försökt att introducera mig i systemets elementa så stöter inlärningen på patrull. Kanske är det bara att jag inte vill lära mig något som folk bara påstår är nyttigt för mig. Den allmänna meningen bland olika slags experter är att jag liksom alla andra ska motionera, undvika alkohol – och rökning, fattas bara! – sopseparera, låta bli att flyga eller köra bensinbil, akta mig för rött kött, inte rapa eller peta näsan i sällskap samt noga följa några hundra eller kanske tusen andra ordningsregler. Alla dessa ofta påstridiga krav kan ge mig dåligt humör.