Under flera århundrade präglades Levanten av maktkampen mellan två stormakter; det turkiska ottomanska riket och det persiska safavidiska riket.
Denna gamla konflikt har fått ny relevans efter rebellernas maktövertagande i Damaskus.
Kategoriarkiv: Opinion
Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Juldagen var släktens dag när jag växte upp. Julafton tillbringades med familjen, juldagen med släkten. Det var då morbröder och mostrar kom med sina familjer och det på nytt dukades upp en dignande julmåltid. Och det diskuterades. Som det diskuterades! I släkten fanns ett antal politiska åsikter representerade så det kunde bli rejält hetsigt kring julbordet. Men inte ens de mest diametralt motsatta åsikterna innebar stigmatisering, utfrysning eller iskall osämja på samma sätt som det gör idag. Jag misstänker att det beror på att det här var människor som vuxit upp och fått sina värderingar innan folkhemsbygget tog fart.
På julafton när familjen satt och slappade efter julklappsutdelningen kom jag i diskussion om en artikel jag skrivit om negativ bruttonationalprodukt. Resonemanget går ut på att även trista och onödiga saker räknas in i BNP. En bilkrock kanske kostar tjugotusen att fixa och bidrar därför till BNP med tjugotusen, vilket är lika mycket som en bra resa till Kanarieöarna. BNP-värdet är detsamma i de båda fallen, men den personliga njutningen helt motsatt. Vilket av alternativen skulle du själv välja?
Asterix är på många sätt en genial serie. Välskriven, vältecknad och fylld av bitsk humor, samt med en lagom seriös inställning till historia. Den generation som växt upp med Kalle Anka, fick i alla fall ett hum om att det funnits något som hette Romarriket och att det så småningom gick under.
Så här inför Herren Jesu Kristi födelsedag borde man kanske hylla födelsedagsbarnets etiska principer, särskilt om man är kristdemokrat och därmed vill markera att en seriös andlig frändskap existerar. Men det är inte bara, eller ens i huvudsak, därför jag blir illa till mods av en artikel som KD-höjdarna Bengtsson och Forssmed nyss placerat i Dagens Nyheter. Det som bekymrar mig är ledande politiker – och dessa två är långt ifrån de enda – fortfarande inte begripit att den politiskt korrekta wokismen, som under årtionden med sina konstiga idéer förhindrat Sverige från att ta itu med sina problem, är skadlig för nationen och folket. De vill helt enkelt inte begripa.
Så är den då här, den älskade julen, och det spelar ingen roll hur gammal jag blir – jag är lycklig som ett barn varje år. I år tycks det bli det en grön jul här i huvudstaden och det går lika bra det. Faktum är att de flesta av min barndoms jular var just gröna och milda. De där kalla, vita vintrarna på 60- och 70-talen, som såväl meteorologer som klimataktivistiska kulturmän gärna pratar längtansfullt om (samtidigt som de beklagar att de vita jularnas tid sedan länge är förbi) var sällsynta i den delen av Värmland där jag växte upp.
I en intressant och lite skrämmande artikel i Swedish National China Centre, en del av Utrikespolitiska Institutet, skriver Erik Mo Welin om faran med uppkopplade smarta kinesiska elektriska bilar (EV).
Framväxten av elfordon (EV) och smart bilteknik väcker alltmer oro över cybersäkerhet och datasekretess. Storskalig datainsamling, hackningssårbarheter och möjligheten att kontrollera privatägda fordon är säkerhetsproblem som alla uppkopplade bilar har gemensamt. De huvudsakliga säkerhetsriskerna rör datainsamling, hackningssårbarheter och tillverkarnas ultimata kontroll över sålda fordon.
Drömmer du också mardrömmar om vad som händer om Golfströmmen kollapsar? 
Den frågan ställer Naturskyddsföreningen i ett inlägg på sociala medier och gör allt de kan för att den som inte redan drömmer dessa mardrömmar ska börja göra det. Utan att ha stöd från forskningen målar de upp ett mardrömsscenario utan like och ger sig med stor frenesi in i kampen om vem som ska vinna stora alarmistpriset. Mer klimatångest åt folket!
För tjugo år sedan skrev jag en bok om svensk historia – På spaning efter Moder Sveas själ – med en storartad teori om ett 250-årigt cykliskt mönster varav Sverige fått uppleva nästan tre kompletta cykler sedan Birger Jarl kom till makten omkring år 1250, nämligen feodalismen, nationalismen och den cykel som nu håller på att ta slut, industrikapitalismen.
I medierna talar många om vikten av fakta och sanning. Som om det här var fullständiga självklarheter. Ingenting kunde vara mer felaktigt.
Vad är det som kan vara sant eller falskt? Fakta är inte det ena eller andra. Fakta är information som saknar sanningsvärde (alltså att vara sant eller falskt). Det är först påståenden om fakta som kan vara sanna eller falska. Sanningen och lögnen hör hemma i språket och eftersom vår tillvaro är impregnerad av språk kan vi ljuga med tystnaden – då ett undanhållande av sanningen kan betraktas som en lögn.
Så hände då det som hela den samlade journalistkåren i västvärlden tycks ha väntat på: Ett terrordåd som utförts av en anti-islamist med sympati för den så kallade ytterhögern. Det är i alla fall skälet som saudiern som körde in i en folkmassa på en julmarknad i Magdeburg själv angett.
Journalistkåren, som oroat sig för att terroristen var en islamist och att hans dåd därför skulle kunna orsaka islamofobi, kan nu andas ut.
Förr i tiden hade vi i Sverige en ganska stabil ordning i politiken. Det fanns höger och vänster. Där gick den samhälleliga huvudmotsättningen. Högern var de privata intressena och vänstern tillhörde i stort sett socialdemokratin. Allt ordnades efter denna demarkationslinje som Karl Marx hade hittat på. Högern var kapitalet och vänstern var arbetarklassen. Svenska Dagbladet var höger och Stockholms-Tidningen (ett tag i alla fall) vänster, Arbetsgivareföreningen SAF var höger och Landsorganisationen LO var vänster. Sådär höll det på, val efter val.
I veckan som gick (v. 51) var jag på två seminarier”, dels ”EU och Kina – vilken väg tar relationen under Trump?” på Medelhavsmuseet, dels ock ”Fyra nya år med Donald Trump” på ett fullsatt Södra Teatern i Stockholm.
Det är ohyfsat att riva sandslott som barn byggt. Däremot gäller det inte vuxna som bygger sandslott och låtsas att de är verkliga.
När politiker, opinionsbildare och aktivister i största allmänhet hänvisar till vetenskapen är deras argumentation politisk och mycket sällan vetenskaplig. Ändå är det hänvisningar av det här slaget som används av den som menar sig står för sanningen. Det är vanligtvis ett luftslott.
Förr i tiden, när jag var börschef, upptäckte jag något som erfaret företagsfolk redan visste. Det var att om företag verkade vara dåliga så visade de sig i allmänhet vara ännu sämre än man anat. Även motsatsen var sann: bolag som tycktes lovande var i själva verket ännu bättre än man trott. Fast det kunde ta ett tag innan man märkte vartåt det lutade.
Jag har alltid gillat rektor Hamid, eller Hamid Khan Zafar som han egentligen heter. Han verkar vara en praktisk och resultatinriktad person, som lyckades vända utvecklingen på en av de värsta förortsskolorna i Göteborg genom att göra det som en rektor förväntas göra. Sätta sig i respekt. Plötsligt hade skolan en chef som inte backade för krav från pedagoger, elever, byråkrater eller föräldrar, utan på eget bevåg satte upp regler som verkade funka.
Igår pratade jag med en väninna som kom in på terrorhot mot julfirandet. Bara några timmar senare nåddes vi av nyheten om att en saudier kört in i folkmassan på en julmarknad i Magdeburg i Tyskland. I skrivande stund är minst två döda och mellan 60 och 80 skadade. Och vad rapporterar nyhetsmedierna om?
Min portugisiskalärarinna har vuxit upp i Brasilien, ett land som aldrig riktigt specialiserat sig på sådant som vi européer är så stolta över, till exempel demokrati och statlig välfärd. Därför vet hon inte vilka nya samhällskonstruktioner som här uppstått under de senaste femtio eller hundra åren – lika lite som många européer själva begriper vad vi gör med våra samhällen – men hon anar Europas och även USA:s växande ångest, ty den väller fram ur det väldiga och i stort sett okontrollerade internet och har också framkallat en så dramatisk och potentiellt systemhotande företeelse som Donald Trump. Men hon är nyfiken och jag försöker förklara.
Det senaste presidentvalet i USA har fått många att se det politiska spelet i ett delvis nytt ljus. Det finns anledning att fråga sig varför en figur som Donald Trump lyckades med att få med sig en majoritet av det amerikanska folket i hans övertygelse om att MAGA var rätt recept för att få Amerika på fötter för en bättre framtid.
För några dagar sedan utbröt en barnslig och ovärdig storm i ett vattenglas i radioprogrammet ”Söndag i P4”. Journalisten Henrik Brandão Jönsson blev utkastad ur studion av en hysterisk programledare vid namn Farah Abadi (i bilden i lugnare tillstånd) för att Jönsson föreslagit att en lyssnare, som klagat över att hennes partner var en dålig älskare, skulle skicka honom till Köpenhamn för att öva sig tillsammans med proffs.
För ungefär ett år sen gjorde FN’s generalsekreterare António Guterres följande sammanfattning av året som gått:
”…2023 has been a year of enormous suffering, violence and climate chaos. Humanity is in pain, our planet is in peril. 2023 is the hottest year on record…”
Efter en synnerligen ytlig undersökning, i huvudsak baserad på introspektion, har jag kommit fram till att vi svenskar fram till rätt nyligen var ett uppfostrande folk och att detta är förklaringen till den vånda vi nu genomlider, inte minst när det gäller invandringen.
Ibland reagerar poliser med ilska. Det hände alldeles nyligen, efter en incident på en av riksvägarna då vissa privatbilister hade så bråttom att de körde mot färdriktningen för att ta sig därifrån och därigenom hindrade blåljuspersonalen från att ta sig fram.
Det är inget fel med den reaktionen. Eller, rättare sagt, det skulle inte vara det om polisen också uttryckte vrede mot de kriminella. Men när hörde du senast en polis göra det?
Innan den globala uppvärmningen blev det största hotet mot mänskligheten, vilket inte var för mer än några årtionden sedan, så oroade sig kunniga människor framför allt för överbefolkningen. Hotet om att människorna skulle bli för många, och därför svälta eller dö i krig och sjukdomar, om de inte lyckades begränsa sin avkomma, har varit med oss åtminstone sedan den brittiske ekonomen Thomas Malthus för tvåhundra år sedan gjorde sig för evigt världsberömd för teorin att befolkningstillväxten alltid kommer att överskrida livsmedelsförsörjningen. (Hans kollega Dr. Jonathan Swift hade ett sekel tidigare väckt uppmärksamhet och bestörtning genom sitt ”ödmjuka förslag” att lösa överbefolkningsproblemet genom att uppmuntra de rika att köpa och äta upp de fattigas onödiga spädbarn.)
På Aftonbladets redaktion härskar en sjuklig fixering vid Ebba Busch. Vad hon än gör och säger går kvällsdrakens skribenter kollektivt i spinn. Men nu verkar det som om tidningens politiske chefredaktör Anders Lindberg börjar komma till insikt om att det handlar om en sjuklig besatthet.
”Nästan alla våra problem börjar med Ebba Busch” skriver han.
Vågar vi hoppas på att detta erkännande är första steget mot ett tillfrisknande som kan lyfta Aftonbladet ur slaskjournalistikens avfallshink?
Enligt en av mina många fördomar, vilket i det här fallet betyder otillräckligt empiriskt undersökta föreställningar, handlar nästan alla debattartiklar i landets papperstidningar om staten och särskilt då om att staten borde stödja något ändamål som ligger artikelförfattarna varmt om hjärtat, till exempel högre offentliga budgetanslag för sin forskning.
En vän frågade mig om jag trodde på ondskan. Vadå ondskan? sa jag, ty jag blev perplex. Moderna människor talar inte om ondska. Jo, de talar om förskräckliga illdåd såsom tortyr och andra gräsligheter som sådana som Bashar al-Assad gillar att ägna sig åt. Onda människor finns, men inte Ondskan i form av ett stycke nästan materiell explosiv illvilja, typ djävulen själv.
Någon lär ha viskat i Donald Trumps öra att vägen till det amerikanska folkets hjärta inte längre går via etablerad media, utan genom populära podcast. Att småprata i två timmar med Joe Rogan ger större utdelning än att intervjuas av professionella nyhetsankare på CNN.
Igår, när luciamorgonen var som mörkast och hundarna och jag gick ut på morgonpromenad, fick jag se något jag aldrig sett förut under alla de dryga 30 år som jag bott i Familjebostäder. Utanför varje port i hela kvarteret hade husvärden tänt upp marschaller.
1500-biskopen Hans Brask i Linköping berikade det svenska språket med begreppet ”brasklapp” när han enligt legenden smusslade in ett personligt och hemligt avståndstagande i sitt sigill under beslutet vid riksmötet i Arboga 1517 om att straffa den danskvänlige ärkebiskopen Trolle. Lappen, som hade inskriptionen ”Härtill är jag nödd och tvungen”, ska ha kommit Brasken väl till pass när danskarna tagit makten i Sverige och skulle döma danskefiender till döden i Stockholms blodbad.
DET GODA SAMHÄLLET 