Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Alla konspirationsteoriers moder är Sions vises protokoll. Protokollet, som publicerades 1903, är ett en förfalskning som påstås redogöra för en judisk plan att ta världsherraväldet. I själva verket ska det ha författats av några ryska journalister på uppdrag av tsarens polischef i Paris i det ondskefulla syftet att inför allmänheten lägga skulden för olika olyckor på judarna (vilket förstås inte var första gången, men möjligen första gången som anklagelserna tog sig så välplanerade former).
Att säga att USA koloniserade Europa efter andra världskriget är förstås en grov överdrift. Européer är inga hottentotter och amerikaner är som alla vet nyrika uppkomlingar (som i hemlighet grämer sig över att kulturens vagga stod i Grekland och inte på Manhattan). Men om vi bortser från såna detaljer, finns i alla fall en likhet mellan dagens Europa och de länder som för ungefär 100 år sen frigjordes från engelska imperiet.
Sedan batterikonceptet Northvolt nu verkar övertygande avdödat – för all del, det kan kanske komma någon kines och köpa konglomeratet för ingenting och använda fabriken för att skruva ihop kinesiska bilar inom EU:s tullmurar – så är fältet fritt för skadeglada spekulationer och ansvarslöst eftersnack eftersom risken att företagarduon Carlsson/Mix plötsligt som galten Särimner ska återuppstå med friska mångmiljardkrediter från inställsamma myndigheter får betraktas som utplånad från världens yta.
Trump är mycket okunnig. (Han måste t.ex. upplysas om att Finland är ett eget land). Han har ingen annan princip utöver att i varje läge gynna sig själv. Det är därför han förstår sig så bra på Putin och trivs så väl i hans sällskap. Och det är därför han uppfattar politik som enbart ett spel mellan personer.
Under lång tid har intresset för en ökad energiproduktion varit litet i såväl Europa som Sverige. Det gäller inte minst elproduktion. Istället har ett evangelium om sparsamhet och återanvändning brett ut sig.
En vän bjöd mig nyligen att följa med till en mottagning på italienska ambassaden. Jag invände att jag inte var bjuden, men det gjorde inget, sa min vän, italienarna är inte så petnoga. Mycket riktigt förekom ingen gästavprickning vid entrén, utan alla som känt sig kallade blev undfägnade med mat och dryck. (Eftersom italienska staten delvis finansierar sig från utlandet tänkte jag att det nog egentligen var EU och därmed jag själv som stod för fiolerna.)
Nu har Northvolt begärt sig i konkurs och vd:n Peter Carlsson kan lämna den nu till botten sjunkna skutan 200 miljoner rikare. I SVT ställdes han mot väggen för sina aktieaffärer, och det blev han förstås mäkta irriterad över.
Själv är jag mer irriterad över att SVT inte ifrågasatte den så kallade gröna omställningen för flera år sedan. Tecknen fanns där på ett tidigt stadium. Trots det så valde SVT att lägga den granskande journalistiken åt sidan och istället ägna flera år åt att göra en reklamkampanj för ”den gröna omställningens” riskkapitalister. De hånade dessutom alla förnuftiga människor, som inte omgående köpte hela konceptet, som okunniga klimatförnekare.
En av de, i och för sig ganska få, människor jag har dåligt samvete inför är professor Karl-Olov Arnstberg. När han (och medförfattaren Gunnar Sandelin) för lite mer än tio år sedan publicerade en bok med korrekt statistik om invandringen kom vargarna ylande från de mörka skogarna och samlades med brinnande ögon och dreglande käftar för att förinta de två publicisterna. Man informerar inte ostraffat folket om vilken asylpolitik som faktiskt tillämpas. Karl-Olov och Gunnar fick rejält med puckel. Själv sa jag inte ett ord till författarnas försvar eftersom jag var rädd för ulvamonstren. Det var fegt.
Nu är det ungefär fem år sedan Sverige drabbades av coronaviruset och medierna svämmar över av artiklar om pandemin – framför allt med fokus på nästa pandemi. Det är nästan så det verkar som om både medier och politiker längtar efter nästa gång världen ska drabbas.
Den 14 februari i år höll vicepresidenten J.D. Vance ett tal inför den europeiska högnivåsäkerhetskonferensen i München. Gräddan av europeiska högnivåsäkerhetskonferensdeltagare, ungefär 500 stycken inklusive 35 statschefer och andra nationellt ledande politiker, väntade ivrigt på lugnande och framåtblickande ord från vicepresidenten. I stället fick de en chock. Han skällde ut dem för vad han menade var deras svek mot deras medborgare och demokratins heliga principer, inte minst yttrandefriheten.
Nyligen hade vi hantverkare hemma, som skulle kolla element och byta ut blandare i hållbarhetens namn, så att vattnet strilar så långsamt att det tar 15 minuter att duscha schampot ur håret istället för knappt tre. Inte för att jag fattar varför det sparar energi och vatten om man man måste duscha fem gånger längre tid än vanligt men jag är ju ingen expert.
Det som är än mer provocerande är det faktum att hyresvärden inte berättar sanningen om vad som kan hända om man frivilligt lämnar ifrån sig sin nyckel.
Även jag har haft en självsäker ungdomsperiod när jag hånat folk som tror på Gud. Visserligen tror jag själv fortfarande inte på Gud, men jag är osäker nog att inte begabba den som har en äkta gudstro. Vad jag emellertid har svårt att tåla är folk, särskilt präster, som påstår sig tro på Gud men redan vid första provokation tar avstånd från den herre till vars tjänst de vigt sina liv.
Arkimedes påstås ha lovat att rubba jorden om han bara fick en fast punkt. Det betyder (som en postmodernistisk filosof kunde ha sagt) att eftersom det inte finns någon objektiv sanning, utan alla världens fakta med lika rätt kan vara stödpunkter i olika väsensfrämmande narrativ – skapades världen genom att Ymers blod och kropp förvandlades till materia eller till följd av Big Bang? – så kan varje faktum vare en grundbult i sin egen tolkning av existensen.
Svenska medier, politiker och myndigheter talar ofta om den svenska yttrandefriheten som ett exempel på det svenska samhällets demokratiska och moraliska upphöjdhet. De flesta svenskar blev därför ytterst förargade, för att inte säga upprörda, över att en amerikansk vicepresident, J.D. Vance, hade mage att kritisera svensk och europeisk yttranderätt i sitt tal i München för några veckor sedan.
Ibland får man precis som man vill, men ibland måste man ge sig och kompromissa. Detta låter kanske självklart, men är ofta oerhört komplicerat eftersom det i varje ögonblick inte är uppenbart i vilken av situationerna man befinner sig.
Just nu görs reklam för ljudboken För ung att dö: En mördare och hans bödel. Boken handlar om Teodor Sallrot, som rånmördade en kamrat och dömdes till döden för sitt dåd. Men Sallrot var för ung för att dö och till och med bödeln grät.
Medvetande är en gåva – men också en börda. Det gör oss kapabla att reflektera över universum, förstå våra handlingar och drömma om framtiden. Men det gör oss också ensamma. När vi blickar upp mot stjärnorna ser vi ett oändligt kosmos som varken svarar eller bryr sig om vår existens.
Jag vet att många tycker precis tvärtom. Kvinnor anses vara så gynnade i så många sammanhang att många hellre skulle se att internationella kvinnodagen försvann. Men det är bara delvis sant. Det finns idag nya hot mot den biologiska och självklara kvinnligheten.
Mineralavtalet
Skälet till att Volodymyr Zelenskyj ville besöka Vita huset den 28/2 var för att USA och Ukraina hade enats om att skapa en investeringsfond baserad på Ukrainas sällsynta jordartsmetaller såsom litium plus några andra ämnen som finns i Ukraina, som Ukraina inte kan få ut, men som USA kan få ut eftersom de har mycket bättre resurser.
Vårt samhälle vet precis vad det tycker, eller i varje fall förkunnar, om fördomar: Fördomar är motbjudande och den som ger uttryck för dem är en samhällsfiende. Själv är jag inte så säker. Egentligen vet man inte så mycket även om man är expert. Se bara hur fackekonomer med full vetenskaplig evidens kan komma fram till motsatta saker, till exempel om räntan ska höjas eller sänkas. (Tänk då hur det ska vara för en vanlig människa som inte ens är säker på om någon alls, till exempel Riksbanken, verkligen kan höja eller sänka räntan.)
Det finns inte längre, åtminstone inte i vårt land, någon nationell sanning i bemärkelsen en allom omfattande princip som man inte behöver diskutera eftersom alla tycker likadant. En sådan, tyst överenskommen, nationell dogm som tidigare förenade svenska folket var viljan till neutralitet. Om krig uppstod någonstans så skulle vi inte vara med. Sverige skröt med att vi inte varit i krig på tvåhundra år. För oss svenskar var freden lika självklar som luften. Såklart skulle vi inte vara med i Nato.
Hur förbereder man sig för ett möte med sin närmaste bundsförvant och mångåriga allierade? Kanske inte mer än i form av några handskrivna anteckningar, då man är övertygad om att man ska samtala med en välvilligt inställd presidentkollega i en mindre formell inramning. Visst kan man väl gå med på att tala värdens språk, eftersom temat är bekant och man, för artighetens skull, inte vill krångla till det.
Sista tiden har jag roat mig (eller oroat mig, beroende på hur man ser på saken) med att kolla in Christian Petersons granskningar av de pensionärer som tillbringar sina dagar som klimataktivister. Och det är en riktigt obehaglig samling människor.
Numera bär många av dem för övrigt även palestinasjal, eftersom klimataktivism tycks gå hand i hand med Israelhat och en stendum blindhet inför Hamas illdåd. Det gör dem inte precis mer sympatiska.
Ödet presenterade en tjugo år gammal bok av den för mig okände engelsmannen Gordon Graham. Man behövde bara läsa omslagstexten för att förstå författarens tes:
Historien om de senaste tvåhundra åren är en historia om statens oerhörda och obevekliga tillväxt på bekostnad av andra sociala institutioner. Vi är nu så förtrogna med och accepterande av statens överlägsenhet i allt, att få tänker på att ifrågasätta den, och de flesta antar att demokratiskt stöd legitimerar den… [Författaren] hävdar att den grova maktobalansen i den moderna staten mellan härskare och styrda är i stort behov av rättfärdigande, och att demokratin helt enkelt maskerar detta behov med en illusion av folksuveränitet.
En brytning mellan Trump och Zelenskyj var kanske inte helt oväntad, men ingen trodde väl det skulle ske inför rullande TV-kameror på bästa sändningstid.
Från åskådarplats är det lätt att imponeras av Trumps förmåga att skapa bra TV. Statsbesök brukar vara trista tillställningar där kostymklädda herrar utbyter artigheter, signerar dokument och försäkrar varandra att från och med nu kommer världen att bli bättre. Även i viktiga frågor som krig och fred, brukar allt vara regisserat på förhand och ingen pratar utanför manus.
Fram till slutet av 1400-talet var Europa på inget sätt ledande i världen, i den mån man överhuvudtaget visste något om länderna utanför kontinenten. Världsdelens politiska landskap bestod av ett antal mindre furstendömen, varav några snart skulle enas till kungadömen och nationalstater. I övriga världen fanns flera högkulturer, både militära och kulturella, såsom det Osmanska riket, kejsardömena i Kina och Persien, Shogunatet i Japan, Inka- och Aztekerrikena på den amerikanska kontinenten samt några högkulturer i Afrika, exempelvis Zimbabwe.
Trots all kommunikation, alla reportage, alla charterresor och övrig internationell turism, trots vetenskapens framsteg, trots sociala medier och allt prat om en globaliserad värld förstår kulturerna inte varandra.
Wokeismen eller PK-ismen har, känns det som, sedan Trump nyligen beslutat att utrota den från USA:s federala stat, blivit en företeelse som även de politiskt korrektaste instanser måste förhålla sig någorlunda neutralt till i stället för att som vanligt bara trycka till sitt bröst och låta uppfylla allt sitt tänkande. Till exempel hörde jag just några filosofer i radioprogrammet Filosofiska Rummet resonera kring denna religion som om de till sin förvåning upptäckt att den kunde ifrågasättas. Denna nya attityd från erkända samhälleliga stöttepelare har fått många av filosofins gamla vedersakare, det vill säga folk som jag, att förtjust utropa att PK-ismen nu har ”peakat”, befinner sig på tillbakagång och troligen snart tar slut.
”– Det såg ut som att Trump och Vance gillrade en fälla. De ville förnedra och kuva Zelenskyj, säger Fredrik Wesslau, tidigare diplomat och nu forskare på centrum för Östeuropastudier på Utrikespolitiska institutet, till DN” (01/03).
Av vetgirighet har jag, med täta återspolningar och omlyssningar, sett hela den femtio minuter långa inspelningen här av mötet mellan Zelenskij och Trump et consortes i the Oval Office. Det är som vanligt mycket man inte förstår – och inte blir det mycket lättare för att Zelenskij försöker tala engelska – så man kan inte räkna med annat än att vitt skilda läsarter och motsägelsefulla tolkningar uppstår. Detta är min.
DET GODA SAMHÄLLET 