I serien ”uppfattningar som går tvärsemot gängse föreställningar” har jag nu kommit fram till hemligheten bakom kapitalismens och industrialismens genombrott och välståndets därpå följande spridning. Om någon invänder att det inte är mycket till serie eftersom alla mina historiefilosofiskt orienterade krönikor verkar handla om just detta -eftersom det aldrig kommer något glasklart och tillförlitligt svar – så kan jag inte annat än instämma. Min ursäkt är att den som inte klarar uppgiften i ruta ett inte bör utsättas för ännu större utmaningar och att jag aldrig träffat någon som annat än antydningsvis och ofullständigt lyckats förklara världens kanske största underverk, således de senaste århundradenas välfärdsrevolution.

Kanske finns det någonstans, exempelvis inom sporten som jag aldrig bryr mig om, något att yvas över för en svensk. Då och då ser jag en stor bild av ett antal jublande idrottstjejer på morgontidningens förstasida och inser då att något stort inträffat som jag inte lyckats förstå. När det gäller annat som jag inte heller förstår men inbillar mig har betydelse för nationens framtid – till exempel skolans kvalitet, antalet sprängningar och gängmord, landsbygdens sammanbrott, inflationen, trottoarcyklismen och spårspringet – har jag svårt att se något hoppingivande.

Den allmänna meningen så som den uttolkas av Sveriges Television och Greta Thunberg är att världens samlade miljö- och klimatforskare numera är eniga inte bara om vad som fattas jorden utan också precis vilka åtgärder som bör sättas in för att vrida allt rätt igen.

Det är mycket man inte vet men turligt nog är det inte så mycket man behöver veta så man kan ta sin okunnighet med ro. Men ibland blir okunskapen plågsam. Så är det för mig med företagen och klimatpolitiken. Här finns en inbyggd konflikt (och förklara gärna att jag har fel om du har en vassare förståelse än jag) eftersom klimatpolitiken är dyrbar för företagen (vare sig de frivilligt anammat den eller tvingats därtill av myndigheter). De extra kostnaderna drabbar rimligtvis vinsterna. Man skulle därför vänta sig att företagen motarbetade klimatpolitiken men det gör de inte, i varje fall inte offentligt. Mellan skål och vägg borde det emellertid vara ett himla gnällande. Det är det också men det är inte tillräckligt för att det ska uppmärksammas utåt. En del företag är förstås rädda för att få rykte om sig att sätta profiten framför jordens överlevnad.

Den här krönikan är möjligen svårbegriplig. Det kan i så fall bero på att jag inte riktigt tänkt igenom och förstått vad jag försöker säga. Det kan också bero på att tankegången ligger utanför den vanliga samhällsdebattens vältrampade stigar. Det handlar om värderingar.

Förr i tiden behövde de allmänna valen inte vara några särskilt dramatiska händelser utom för politikerna själva (eftersom äventyret naturligtvis var på allvar för den som eventuellt hotades av att bli utslagen från sin position). För vanliga medborgare var valen mer som underhållningsprogrammen Let´s dance eller Bonde söker fru. De kunde vara spännande men vilket lag som vann spelade inte så stor roll eftersom de tävlande egentligen var likadana. Grundtipset var därför att allt skulle bli vid det vanliga efter valet. Såklart man trodde att det skulle gå likadant den här gången. Grundtipset är fortfarande detsamma, nämligen att den stora administrativa apparat som styr landet även fortsättningsvis behåller sitt järngrepp över nationen. Men det finns svaga tecken på förändringar.