För inte så länge sen var det en skam att ta emot pengar via Swish, och de journalister som gjorde det kallades ”swishhoror”. Nu tigger den samlade vänsterjournalistkåren pengar som aldrig förr eftersom deras outsägligt viktiga nyhetsbevakning är hotad av de onda Tidöpartierna som avskaffat det presstöd de levt fett på till nytta för sig själva men få andra.
För några år sedan föreställde sig stora delar av det svenska samhällsetablissemanget att Sverige kunde ha en obegränsad invandring. Det är lätt att glömma, men så var det faktiskt. Man menade att det var vår skyldighet att hålla våra gränser öppna för alla som ville söka asyl. Man menade att det var orättfärdigt att göra skillnad mellan “vi och dom”.
Särintressen i bemärkelsen ”folk som organiserat sig vid sidan av staten” har det nog alltid funnits. Men gamla tiders särintressen – och med ”gamla tiders” menar jag sådana som opererade hundratals år tillbaka i tiden – skiljer sig, påstår jag, på åtminstone en betydelsefull punkt från moderna tiders särintressen. Det är att de gamla särintressena var fiender eller konkurrenter till staten medan de nya försöker bilda allianser med staten i syfte att få fördelar som står under statlig kontroll.
Efter att Aftonbladet undersökt riksdagspartiernas toaletter och hittat spår av kokain på flera av dem, inklusive Vänsterpartiets, frågar de Nooshi Dadgostar om Vänsterpartiets personal behöver drogtestas. Dadgostar blev påtagligt störd och havererade i direktsändning.
Frågan kan verka märklig men den är faktiskt högst relevant. Det hävdas alltid att det inte pratas om kvinnliga åkommor, men i själva verket är det faktiskt precis tvärtom.
I grekisk-romersk brottning låser motståndarna ofta varandra till stillastående skulpturer, som plötsligt sprängs sänder av våldsamma kast.
Det går knappt en dag utan att man tvingas fundera på kvinnornas roll i det moderna Sverige. Dagligen och stundligen blir man påmind om att kvinnor i många avseenden har alltför framträdande positioner, inom en rad områden där det kvinnliga känslosåsandet borde hållas på ett minimum, om det alls ska tillåtas.
I Sverige har det varit relativt vanligt med klassresor. Driftiga och begåvade individer har inom loppet av en generation kunnat förflytta sig från ett torp i Småland, till toppositioner inom näringslivet, politiken eller universitetsvärlden. Enkla arbetare har genom flit och sparsamhet kunnat bygga mexivillor i respektabla områden och placera sina barn på universitet. Även om de personliga utmaningarna varit enorma, har det funnits få formella hinder att migrera från en klass till en annan, och i gynnsamma fall ända upp till överklassen.
Ibland kan banala men revolutionerande insikter vara så försynta eller potentiellt stötande att man inte uppfattar dem. Va? Allt detta på samma gång? Låt mig ge ett exempel.
Häromdagen träffade jag en gammal bekant med goda inblickar i den svenska politikens högsta nivåer.
Svenska kyrkan i Umeå har infört något de kallar klimakteriepolicy, och nu reser klimakteriekonsulter runt och föreläser för de anställda. Och glädjen står högt i tak efter en föreläsning, enligt Kyrkans tidning. ”Det är befriande att förstå att jag inte är sjuk” säger en deltagare lyckligt.
Sverige skall dock icke och behöver inte av några vettiga skäl gå med som medlemmar i NATO. Avbryt ansökan omedelbart. Kristersson, Johnson et consorters är inte mogna att hantera frågan, det blir allt tydligare för var dag som går.
Syftet med detta dokument är att bidra med argument till borgerliga opinionsbildare när det gäller S samröre med Islam. 12 dec 2023.
Om Sverige skall utvecklas som nation måste socialdemokraterna och Islam marginaliseras!
Som de flesta säkert noterat har socialdemokraterna plötsligt upptäckt att invandringen till Sverige från utomeuropeiska länder varit allt för stor under de senaste 30 åren.
Vilket de främst beskyller SD för, då S under hela denna tid varit fullt upptagna med att tycka tvärtom mot SD eftersom SD hela tiden påtalat att den utomeuropeiska invandringen till Sverige är för stor.
Den här krönikan publicerade jag för nästan precis tio år sedan när jag genom en lyckträff hamnat i en gudabenådad reklamsnutt från en bank i form av Beethovens nia. Jag låter min inledning stå kvar.
Just nu är det härliga tider. Det är nämligen blodapelsintider. Det må vara Moro, Sanguinello eller blodapelsinernas Rolls Royce Tarocco – jag älskar dem alla. Och det är jag inte ensam om. Men för några år sedan döpte butikerna plötsligt om dem till ”röda apelsiner”. Namnet blodapelsin kunde nämligen te sig kränkande för vissa grupper.
Idag tidigt på morgonen genomförde Ryssland ett massivt raketangrepp mot flera Ukrainska storstäder. Varför kan inte Ukraina förhandla bort en bit land för att få fred? Svaret på den frågan är enkelt. De miljontals människor som bor i de tillfälligt ockuperade områdena vet exakt vad ryskt herravälde innebär. Avrättningar, bortföranden, systematiskt sexuellt våld, kidnappningar av barn där KREML har det uttalade målet att förinta Ukraina som nation. Ukrainarna vet därför att de aldrig kommer få fred under rysk ockupation.
Hörde jag måndagen den 8:e januari en dementi från Ekoredaktionen på Sveriges Radio. Det gällde en nyhet från söndagen den 7:e och handlade om hur de båda Kristdemokraterna Sara Skyttedal och Lars Adaktusson hade röstat i Europaparlamentet.
Den så kallade samhällsdebatten består till stor del av så kallade debattörer som upprört säger att ”nu är det verkligen dags att vi börjar prata om” till exempel barnakutkrisen eller äldreomsorgskrisen och sedan övergår till att göra något annat än att diskutera just detta. På det viset kan samhällsdebatten fylla media med ord utan att skapa någon förståelse.
Aktuelltredaktionen fortsätter att kritisera regeringen. (Titta här) Nu har regeringens företrädare tillsammans med ÖB haft den oerhörda fräckheten att påstå att det kan bli krig i Sverige. Sånt upprör redaktionen å det grövsta.
Det finns krav på att företag skall vara sakliga när de gör reklam. Reglerna är tydliga.
Det anses också otillbörligt att t.ex. en tidning har intressen, ekonomiska eller andra, med företag som de (låtsas) granska.
Jag trodde inte jag var intresserad av den brittiska överklassens privatliv – och med överklass menar jag allt från drottningen eller kungen och några tusen personer nedåt i den ärftliga delen av samhällshierarkin – men när jag fått boken i min hand väcktes mitt från början tvivlande men sedan alltmer roade och till slut rörda engagemang.
Det finns mycket man kan säga om ÖB:s och minister Bohlins konstaterande att det kan bli krig. Vissa av oss har aldrig trott på den omhuldade myten om ständig fred, som tidigare politiker ofta vidmakthållit (till exempel Reinfeldt med sitt uppblåsta skitprat om att försvaret är ett ”särintresse” och Ygeman, när han beskäftigt förklarade att Sverige minsann inte behöver några beredskapslager) och tar detta utspel med jämnmod. Andra verkar tro att världen är en rosaskimrande fluffig dröm, att alla (utom svenskarna själva) är snälla och att försvarsmakten när en längtan efter krig.
Själv tänker jag att krig brukar inträffa med jämna mellanrum och att det vore mer än lovligt naivt att inbilla sig att Sverige skulle kunna stå utanför sådana i evärdlig tid.
Det allmänna ska bistå omgivningen med information och fakta, allra helst om det rör sig om politik. Bra politik fordrar bra fakta. Det allmänna ska också vara serviceorienterat. De utgör ju en kollektiv nyttighet som vi tillsammans finansierar med våra skatter vilka tas av våra arbetsprestationer och våra inköp etc.
Under en provtagningsvecka som avslutades igår har jag räknat antalet kränkningar jag utsatts för och fördelat dem efter utövarens identitet. Som det visat sig är en av förövarna överlägsen vinnare.
Jag hade just ett intressant samtal med en god vän. Liksom jag är hon nettoskattebetalare och jobbar ständigt med att få allt att fungera. Hon har sällan råd att njuta några frukter av sitt arbete. För den som inte är ekonomiskt oberoende, eller omhuldas av bidragssamhället, äter de ökande utgifterna upp inkomsterna mer och mer och pensionen blir en mardröm för många. Det där med livet, som skulle bli så bra bara man utbildade sig och valde ett bra jobb, det hinns knappt med. Samtidigt lever i Sverige mängder med människor som inte behöver anstränga sig det minsta för att klara sig lika bra och till och med bättre. Då är det lätt att bli bitter.
Ekot berättar den 9 januari att det är mycket svårt för människor som flyr regimen i Vitryssland att få asyl i Sverige. Denna text handlar inte om förhållandena i Vitryssland utan om hur vansinnig och felaktig Sveriges och EU:s asylpolitik är utformad.
Den tyske dominikanermunken Johann Tetzel gjorde sig på femtonhundratalet känd som en framgångsrik försäljare av avlatsbrev. Påven behövde pengar för att bygga Peterskyrkan och uppfann detta finansiella instrument. Instrumentet emitterades av påven, såldes till vanligt folk av Tetzel och inlöstes på förfallodagen, det vill säga köparens dödsdag, mot strafflättnad i skärselden.
Efter ÖB:s tal om förberedelse inför ett eventuellt krig har Göran Greider debatterat friskt i bland annat public service och en krönika i DN. Han påstår bland annat att ÖB längtar efter krig, något han nu får skarp kritik för på sociala medier.
Så märkligt det är i Sverige. När statsministern påpekar vad ett medborgarskap innebär – att det inte bara omfattar en trave rättigheter utan även skyldigheter – vrider oppositionen ut och in på sig själva för att hitta tillräckligt starka uttryck för sin kritik. Inte ens George Orwell kunde ha siat om något så bisarrt.
DET GODA SAMHÄLLET 