Den svenskkyrkliga prästen Anna Karin Hammar har, sedan 7 oktober, tvångsmässigt basunerat ut anti-israelisk propaganda på sina sociala medier. Nu hyllar hon de ”queers for Palestine” som i Pride-tåget annonserade att de är villiga att slåss för Hamas.
När folk inklusive politiker tar sig för att lösa problem vet man inte säkert om monstret de bekämpar är monstret självt eller en falsk avbild av vidundret. Den så kallade flyktingkrisen som drabbade Sverige (och andra länder) för ungefär tio år sedan är ett exempel. På ytan kunde problemet förefalla rättframt: 160 000 personer stod i kö vid gränserna och begärde att få komma in. Men vad handlade det om? Kom de för att de var livshotade på hemorten eller för att de lockades av svensk levnadsstandard?
Ända sedan 2012 har tv-tittarna fängslats av den brittiska serien Barnmorskan i East End. Den tolfte säsongen av serien har just visats på SVT och i hemlandet har man just avverkat säsong 13. Än så länge planeras ytterligare två säsonger av denna omåttligt populära dramaserie som bygger på sjuksköterskan Jennifer Worths memoarer.
Jag, som varit statligt anställd framtidsforskare, vore den förste att erkänna att framtiden inte kan förutsägas annat än när det gäller erfarenhetsmässigt säkrade profetior såsom att det tyvärr snart kommer att bli en svalare höst och sedan, ännu värre, en kall vinter. Mer trosvissa påståenden om framtiden ska man akta sig för eftersom de så sällan slår in.
Efter att main stream-medierna urvattnat begrepp som ”högerextremist” och ”blåbrun” så att de inte längre uppnår önskad effekt har de nu i allt större utsträckning övergått till att tala om ytterhögern. Däremot pratas det aldrig om yttervänstern, trots att den är betydligt mer utbredd och därmed också mycket farligare för demokratin.
Baron Karl Friedrich von Münchhausen var en verklig människa som levde på 1700-talet. Men det är sagofiguren Münchhausen och inte den verklige människan som blivit berömd. Aldrig hade väl baronen där han satt på sitt gods i Hannover kunnat drömma om att hans namn en gång skulle flyga över världen.
För ett par dagar sedan råkade jag i bråk med en spärrvakt på tunnelbanan angående en plankning. Som så ofta försökte en man tränga sig med på min biljett och när jag inte flyttade mig snabbt nog gav han mig en knuff i ryggen. Spärrvakten satt i sin kur och stirrade utan att röra en fena och någonstans inom mig brast det. Jag vände mig om och knuffade tillbaka, så hårt att mannen trillade omkull.
Då vaknade spärrvakten och började skrikande hota med ringa polisen eftersom jag hade misshandlat en annan resenär.
När jag ändå av en slump hade hittat Esaias Tegnérs nästan söndervittrade samlade skrifter i min bokhylla och igår skrivit en krönika om några av poëtens – han skrev så, antagligen för att han inte ville bli kallad pöt – synpunkter på pedagogiken så känns det bara naturligt att idag presentera ytterligare en godbit ur samlingen.
En sak som gör det svårt för folk att lära sig arabiska är skrivtecknen. Dock är dessa tecken inte så främmande som de kan te sig.
Det arabiska alfabetet börjar med bokstäverna ALIF och BA.
”Ingen utanför Sverige (förutom kanske tolv kufar som älskar stavhopp så mycket att de har Sergej Bubka intatuerad på låret) vet vem Armand Duplantis är.” Det skriver Teodor Stig-Matz i vänstertidningen ETC.
MSB vill nu att du ska gå ut i skogen och lära dig att hitta föda. I och för sig bra att folk lär sig sådant. Men… Begrunda följande citat från MSB:s ansvarige:
I min bokhylla står Esaias Tegnérs samlade skrifter i sex uttorkade och sönderfallande band. Jag har aldrig öppnat dem eftersom jag fick avsmak för Frithiofs saga och dikten Det eviga redan i skolan. Men i min förtvivlan över att inte ha någon intressantare lektyr tog jag häromdagen ut sjätte bandet och satte mig att läsa. Och, hast du mir gesehen, där framträdde en helt annan figur än den nationalistiske och romantiskt trängtande poet från det tidiga 1800-talet som skolan, troligen i patriotisk iver, försökt pracka på mig. I stället, när Tegnér inte behöver hovera sig på parnassen för att få ordnar och andra utmärkelser, visar han sig vara en intelligent och resonerande person som bekymrar sig över att det finns så mycket dumhet i samhället.
Mördarsniglar är trendordet nummer ett så här i trädgårdstider. Varenda tidning är full av tips och råd om hur man bäst tar livet av dessa marodörer. Men det finns också sniglar som gör nytta. En sådan är trädgårdssnäckan.
Det diskuteras om att införa turistskatt på olika platser i Sverige. Nu höjs röster för att istället införa boplikt. En debattör som skriver om detta är Jelena Bonner.
Jag tycker att det är anmärkningsvärt att vi har så lite debatt om vilka som har makten i Sverige. Du vet vad jag brukar tjata om, nämligen att våra härskare är politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex, eller, om man får vara lite mer allmän i analysen, ledande politiker samt de flesta offentliganställda.
I lördags åkte jag in till city och tittade på Prideparaden. Inte för att jag har något intresse av att frottera mig med de godhetsposörer som känner sig manade att vara på plats och hylla det de kallar ”kärleken” – utan för att se om några förvirrade ”queers for Palestine” skulle dyka upp.
Och nog dök de upp, alltid. Som aningslösa kor, som står upp för McDonalds, hasade de runt i tåget med Prideflaggan i ena handen och Palestinaflaggan i andra.
“Wer ein WARUM zu leben hat, erträgt fast jedes Wie; Den som har ett VARFÖR att leva för utstår nästan varje HUR.”
Det är ett citat från Nietzsche som den judiske psykoanalytikern och läkaren Viktor Frankl använder i boken om sina upplevelser i nazisternas utrotningsläger.
En bit utanför Karlskoga stadskärna ligger Lunedets friluftsområde med camping, restaurang och närhet till sol, bad, fiske och vandringsleder. Alldeles intill ligger Knappforsen, som tidigare var ett hyttområde. Det omtalas första gången 1626 och blåsning av tackjärn pågick ända fram till slutet av 1800-talet.
Project 2025 (se här) är en genomarbetad plan från den konservativa amerikanska tankesmedjan The Heritage Foundation för ett konservativt systemskifte i USA att verkställas på ett halvår under nästa president.
När Kolmårdens djurpark nyligen fick tillökning i form av nyfödd giraffkalv var det viktigt att den fick ett passande namnet. Valet föll på ett av namnen på islams profet Muhammed.
Som barn fick jag alltid höra att optimism var något bra. Gott humör och ett positivt sinnelag löste de flesta problem och pessimister var bara ett gäng gnälliga tråkmånsar. Inget att fästa sig vid. Varje gång man knäppte på barnradion 1965 hördes låten ”Sudda sudda bort din sura min” (som jag för övrigt hatade). Sorglöshet var idealet och gladast av alla var Thore Skogman. Det mest deprimerande man kunde höra på Svensktoppen var ”Lyckliga gatan”.
Bland de pro-palestinier som flockats på gator och torg sedan Hamas krigsförklaring mot Israel den 7 oktober förra året finns demonstranter som kallar sig ”queers for Palestine”. Vad är islamisternas budskap till dem?
Som så många andra befinner jag mig i ett tillstånd av raseri idag, över att den algeriske boxaren Imane Khelif tillåts boxas som kvinna i OS. Konsekvensen av det har, än så länge, blivit att en kvinnlig motståndare tvingades avbryta matchen på eget bevåg av rädsla för sitt liv. För att uttrycka det som en brittisk talk show-värd: ”This is a bloke beating up a woman”.
Frågan som alla, framför allt alla kvinnor och kvinnoorganisationer, nu bör ställa sig är: Kommer hbtqi-rörelsen att bli slutet för kvinnors möjlighet att tävla på jämställda villkor?
På den intellektuella nivå där folk, även jag, gör sina politiska ställningstaganden – det vill säga i en outredd och ständigt pågående process som blandar tillfälliga intryck, långsiktigt utvecklade verklighetsuppfattningar och känslor, påverkan av plötsligt uppblossande händelser i omvärlden, offentlig statistik, resonemang från en bra bok samt bekantas uppfattningar – är jag numera ganska trött på morden, skjutningarna, sprängningarna och gangsterfasonerna i Sverige.
Länge har skjutningarna och sprängningarna i de sk. utsatta områdena – eller annorstädes, utförda av ungdomar från dessa områden – föranlett många reaktioner och kommentarer utifrån olika grader av okunskap.
Med undantag för en och annan paus, medan de svenska medierna vässar argumenten, fortsätter tidningarnas krav på att IS-terrorister som lämnat Sverige för mordkalifatet ska ”hämtas hem”. Senast låter Expressen den ökände terroristen Michael Skråmos svärfar Patricio Galvéz komma till tals. Nu propagerar han, med Expressens ivriga hjälp, för att ta ännu fler terrorister till Sverige, och ytterligare öka otryggheten på våra gator.
Om detta har debattören Jelena Bonner skrivit en lysande text i document.se:
Katastroffilmen Twisters, som hade premiär den 19 juli, har blivit en kassasuccé i USA.
Filmen är en uppdatering av katastroffilmen Twister från 1996. Liksom i den första versionen är hjältarna så kallade ”tornadojägare”, det vill säga meteorologer.
För den som ofta bekymrar sig över det svenska tillståndet och därvid frågar sig hur de har det i andra länder är det en klar fördel att ha en portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro som har ett annorlunda perspektiv och kan hjälpa till att tolka läget. Till exempel träffade jag för någon vecka sedan en personalchef (alltså en Human Relations Officer) på ett medelstort svenskt företag. Mest för att ha något att prata om frågade jag vad personalavdelningen (the Human Relations Office) just nu funderade på.
I Tyskland öppnar nu muslimska shariadagis, enligt document.se. Först ut är staden Neumünster i norra Tyskland, där en förskola för 60 barn öppnar nästa år.
Fram till för bara några dagar sedan trodde jag att Ukrainakriget var ett slag mellan Ukraina (och dess allierade) och Ryssland (dito) som i stort sett höll sig inom Ukrainas gränser (framför allt eftersom Ukrainas allierade, såsom USA, inte gillar att ukrainsk militär använder de allierades militära utrustning att skjuta in på ryskt territorium). Men nu har jag blivit varse något som kanske redan stod klart för dig, nämligen att detta krig sprider sig över världen och att Ukrainas militära underrättelse- och säkerhetstjänst opererar utomlands, framför allt, som det verkar, i Afrika.
