Förr i tiden, det vill säga före EU-valet för några dagar sedan höll jag miljöpartister slentrianmässigt för knäppgökar eller dårfinkar, det vill säga en sorts ofarliga vettvillingar som gripits av tokpippi ungefär som när Kalle Anka får fnatt i Disneys julprogram. Men efter valet, där de förbättrade sitt resultat med nästan 2,5 procentenheter, kan jag inte avskriva dem lika lättvindigt. De har visserligen bara 14 procent av platserna i EU-parlamentet men man vet inte om fnattet kan sprida sig och skapa allmän besatthet där nere i Bryssel. Vi får hålla ögonen på dessa extremister.

Det ekonomiska överskottet är den del av ett samhälles produktion under exempelvis ett år som överstiger vad som behövs för att hålla produktionsapparaten igång på samma nivå som tidigare, till exempel att lönerna räcker precis till att arbetskraften ska ha råd att reproducera sig och att företagens vinster räcker precis till avskrivningarna, det vill säga till att hålla maskinparken intakt.

Som västerlänning, särskilt västerländsk man, verkar man av samtiden anses vara skyldig till praktiskt taget allt. Allt ont, alltså. Det goda, i den mån det finns något, är säkert någon annans förtjänst. Sannolikt ursprungsbefolkningarnas och kvinnornas.

Min dotter i första äktenskapet, auktoriserad sjuksköterska, bor i den amerikanska delstaten South Carolina med en make, en entreprenöriellt lagd byggnadsarbetare från Florida, före detta marinsoldat, som alltid bär en pistol i bältet, samt en son ute i skogen en bit från Charleston. De köpte stugan och den vattensjuka marken för att de tröttnat på sina respektive yrken och beslutat att satsa på att bli bönder, närmare bestämt grisbönder. Dit har jag rest på besök ett antal gånger.

Jag har skrivit ett antal texter om centraliseringen och dess mekanismer (till exempel här). Gradvis och till min förvåning har jag dragit slutsatsen att den maktförflyttning uppåt som jag kunnat iaktta praktiskt taget överallt i samhället inte alls är resultatet av enskilda misstag och dumheter utan av i det mänskliga samhället inneboende mekanismer, kort sagt av en sociologisk järnlag som icke kan upphävas och från vilken det endast vid sällsynta tillfällen kan beviljas kortfristig dispens.

Här är ett konkret exempel på järnlagen i funktion.

Charles Darwin, som ville förklara principerna för levande arters utveckling, presenterade ÅR 1859 sina viktigaste rön i skriften On the Origin of Species (Om arternas uppkomst). Jag har funderat en hel del på det där utan att driva frågan så långt att jag specialstuderat den genom att läsa vetenskapliga böcker eftersom jag vet att min fantasi långt innan boken vore färdigläst skulle ha fastnat för något annat ämne som plötsligt börjat pocka på vetenskaplig upplysning fram till det ögonblick… ja, du fattar.

Eftersom jag skrytsamt ibland påstår att jag skriver för den långa sikten – min ambition (bortsett från att jag vill ha en staty på Stureplan) är att man ska kunna läsa dessa texter och förstå dagens Sverige lite bättre även om hundra eller tvåhundra år. Och blir det inte så har texterna i alla fall inte gjort mycket skada.

Jag har under mer än ett halvt sekel studerat och forskat kring den svenska byråkratins tillväxtmekanismer och dess korrumperande effekter på de människor som utsätts för dess inflytande. Byråkratins grogrund är central maktutövning.