(Bilden visar fartyg från tre av USA:s förenade fiender – Iran, Ryssland och Kina – på en gemensam flottövning.)

Nyheterna från kriget i Ukraina där Sverige sedan några dagar tillbaka eventuellt är krigförande part – eftersom Putin generöst deklarerat att ukrainarna själva kan få skjuta av missiler och robotar från väst men att militär personal från väst inte får vara inblandad – är osäkra och ofta motsägelsefulla. De senaste dagarna har det kommit uppgifter, som troligen är falska, om att ett antal svenska materielinstruktörer i tjänst på en Natobas utanför Poltava skulle ha blivit dödade. Med Putins logik skulle Sverige på grund av de svenska utbildarnas insatser nu alltså befinna sig i krig mot Ryssland.

Mario Draghi är en europeisk höjdare, tidigare italiensk premiärminister, ordförande för europeiska centralbanken och riksbankschef i Italien. Det finns inom EU en växande oro att kontinenten sackar efter i utvecklingen och snart blir distanserad av USA och Kina. Därför bad Ursula von der Leyen Draghi att göra en plan. När planen nyligen presenterades inledde von der Leyen vid en presskonferens med att fastställa Europas utvecklingsmål:

När jag för ungefär femton år sedan lite tafatt – det handlade trots allt om en ny samhällelig företeelse och därmed ett forskningsfält i sin linda – började fundera över vad det var som definierade det Politiskt Korrektas karaktär. Hur kände man igen en PK-istisk idé och vad hade de olika idéerna gemensamt?

Vi svenskar är i allmänhet mycket stolta över att leva i en demokrati men vi bryr oss inte om att utreda vad vi menar med demokrati. Så här skrev jag för några veckor sedan:

Jean-Claude Juncker, luxemburgsk advokat och tidigare Europeiska kommissionens ordförande, blev världsberömd för sitt vitsiga och insiktsfulla svar på anklagelserna om att politiker inte vet hur de ska lösa sina respektive länders problem. ”Vi vet precis vad som behöver göras”, sa han, ”men vi vet inte hur vi ska bli återvalda när vi gjort det”.

Allt oftare träffar jag politiskt intresserade och kunniga personer som erkänner sig vara i beråd. De vet inte vad de ska kalla vårt – och det övriga Europas, som har ungefär samma upplägg ehuru med avsevärda lokala skillnader; betänk till exempel att Storbritannien har personval så att väljaren har ett personligt ombud i den beslutande församlingen, något som jag tror för Sverige skulle vara ett betydande fall framåt – statsskick. För varje år som går, förefaller det dem, känns begreppet demokrati alltmer främmande vilket märks inte minst i invandringsfrågan, där Europas politiker sedan länge haft en betydligt mer välkomnande attityd än väljaren i gemen. Den tyska valchocken i förbundsländerna Thüringen och Sachsen, där invandringsskeptiska eller -fientliga partier tog kommandot, kom som en hink kallt vatten över huvudena på tyska etablissemangspolitiker.

God morgon, studenter

Igår resonerade vi, som ni minns, om vad som driver privata företag som agerar på en marknad. Huvudpoängen var att de strävar efter hög vinst. Det kallas att de är vinstmaximerande.

Människan tycker om plågor och oro. Däri skiljer sig folken inte mycket från varandra. Däremot väljer de, tror jag, att genom tiderna utsätta sig för ganska enahanda kval. Till exempel tycker ryssarna om mordiska och despotiska härskare. Ivan den förskräcklige var sådan, tsarerna var sådana och Putin är även han en obeveklig diktator. Svenskarna vill genom jantelag, mobbning och reglementerade tråkningar (”nollningar”) ingjuta livslång skam i sin nästa så att han begriper att han har skuld till den samhälleliga anfäktelsen på modet – exempelvis den globala uppvärmningen – och inte ska få för sig att han är något värd. (En polsk byggmästare med företag i Sverige säger att han då och då måste ta en veckas semester i hemlandet för att få uppleva frisk luft och sunda, mänskliga kontakter.)