Mitt levnadsmål är att det tacksamma folket, bland annat på grund av mina litterära meriter, ska resa mig en ryttarstaty på Stureplan. Emellertid har jag på senare tid börjat tvivla på att något sådant monument faktiskt planeras. Åtminstone har jag inte hört minsta mummel i ärendet vilket kan bero på att jag mest skriver om politik, statskonst och folks värderingar vilket, uppriktigt sagt, egentligen inte intresserar någon. Jag beslöt därför att vidga mina vyer och ge mig in i det kulturella.

Författare av krönikor som den här är den mest förtryckta och eftersatta sortens skriftställare och då menar jag inte bara att vi inte får några kultur- eller forskningsbidrag och ej heller för att vi ses över axeln av finare skribenter som skriver böcker som recenseras (vilket är en ära eftersom det är ädlare att bli utskälld än ignorerad) utan framför allt för att våra texter inte anses tåla att bli återanvända. Bäst före-datum anses vara lika med publiceringsdatum. Jämför denna brist på aktning – för att inte säga föraktfulla nedlåtenhet! –  med det bemötande som tillerkänns en ständigt återanvänd skribent som Selma Lagerlöf (som i och för sig förtjänar det; inte ett ont ord om geniet från Mårbacka). Men för att skapa mer rättvisa inom skrivarskrået återpublicerar jag här en mer tio år gammal krönika som till skillnad från Antikrists mirakler fortfarande gäller.

På julafton när familjen satt och slappade efter julklappsutdelningen kom jag i diskussion om en artikel jag skrivit om negativ bruttonationalprodukt. Resonemanget går ut på att även trista och onödiga saker räknas in i BNP. En bilkrock kanske kostar tjugotusen att fixa och bidrar därför till BNP med tjugotusen, vilket är lika mycket som en bra resa till Kanarieöarna. BNP-värdet är detsamma i de båda fallen, men den personliga njutningen helt motsatt. Vilket av alternativen skulle du själv välja?

Så här inför Herren Jesu Kristi födelsedag borde man kanske hylla födelsedagsbarnets etiska principer, särskilt om man är kristdemokrat och därmed vill markera att en seriös andlig frändskap existerar. Men det är inte bara, eller ens i huvudsak, därför jag blir illa till mods av en artikel som KD-höjdarna Bengtsson och Forssmed nyss placerat i Dagens Nyheter. Det som bekymrar mig är ledande politiker – och dessa två är långt ifrån de enda – fortfarande inte begripit att den politiskt korrekta wokismen, som under årtionden med sina konstiga idéer förhindrat Sverige från att ta itu med sina problem, är skadlig för nationen och folket. De vill helt enkelt inte begripa.

För tjugo år sedan skrev jag en bok om svensk historia – På spaning efter Moder Sveas själ – med en storartad teori om ett 250-årigt cykliskt mönster varav Sverige fått uppleva nästan tre kompletta cykler sedan Birger Jarl kom till makten omkring år 1250, nämligen feodalismen, nationalismen och den cykel som nu håller på att ta slut, industrikapitalismen.

Förr i tiden hade vi i Sverige en ganska stabil ordning i politiken. Det fanns höger och vänster. Där gick den samhälleliga huvudmotsättningen. Högern var de privata intressena och vänstern tillhörde i stort sett socialdemokratin. Allt ordnades efter denna demarkationslinje som Karl Marx hade hittat på. Högern var kapitalet och vänstern var arbetarklassen. Svenska Dagbladet var höger och Stockholms-Tidningen (ett tag i alla fall) vänster, Arbetsgivareföreningen SAF var höger och Landsorganisationen LO var vänster. Sådär höll det på, val efter val.

Förr i tiden, när jag var börschef, upptäckte jag något som erfaret företagsfolk redan visste. Det var att om företag verkade vara dåliga så visade de sig i allmänhet vara ännu sämre än man anat. Även motsatsen var sann: bolag som tycktes lovande var i själva verket ännu bättre än man trott. Fast det kunde ta ett tag innan man märkte vartåt det lutade.

För några dagar sedan utbröt en barnslig och ovärdig storm i ett vattenglas i radioprogrammet ”Söndag i P4”. Journalisten Henrik Brandão Jönsson blev utkastad ur studion av en hysterisk programledare vid namn Farah Abadi (i bilden i lugnare tillstånd) för att Jönsson föreslagit att en lyssnare, som klagat över att hennes partner var en dålig älskare, skulle skicka honom till Köpenhamn för att öva sig tillsammans med proffs.

Efter en synnerligen ytlig undersökning, i huvudsak baserad på introspektion, har jag kommit fram till att vi svenskar fram till rätt nyligen var ett uppfostrande folk och att detta är förklaringen till den vånda vi nu genomlider, inte minst när det gäller invandringen.

Innan den globala uppvärmningen blev det största hotet mot mänskligheten, vilket inte var för mer än några årtionden sedan, så oroade sig kunniga människor framför allt för överbefolkningen. Hotet om att människorna skulle bli för många, och därför svälta eller dö i krig och sjukdomar, om de inte lyckades begränsa sin avkomma, har varit med oss åtminstone sedan den brittiske ekonomen Thomas Malthus för tvåhundra år sedan gjorde sig för evigt världsberömd för teorin att befolkningstillväxten alltid kommer att överskrida livsmedelsförsörjningen. (Hans kollega Dr. Jonathan Swift hade ett sekel tidigare väckt uppmärksamhet och bestörtning genom sitt ”ödmjuka förslag” att lösa överbefolkningsproblemet genom att uppmuntra de rika att köpa och äta upp de fattigas onödiga spädbarn.)