Även jag har haft en självsäker ungdomsperiod när jag hånat folk som tror på Gud. Visserligen tror jag själv fortfarande inte på Gud, men jag är osäker nog att inte begabba den som har en äkta gudstro. Vad jag emellertid har svårt att tåla är folk, särskilt präster, som påstår sig tro på Gud men redan vid första provokation tar avstånd från den herre till vars tjänst de vigt sina liv.
Arkimedes påstås ha lovat att rubba jorden om han bara fick en fast punkt. Det betyder (som en postmodernistisk filosof kunde ha sagt) att eftersom det inte finns någon objektiv sanning, utan alla världens fakta med lika rätt kan vara stödpunkter i olika väsensfrämmande narrativ – skapades världen genom att Ymers blod och kropp förvandlades till materia eller till följd av Big Bang? – så kan varje faktum vare en grundbult i sin egen tolkning av existensen.
Svenska medier, politiker och myndigheter talar ofta om den svenska yttrandefriheten som ett exempel på det svenska samhällets demokratiska och moraliska upphöjdhet. De flesta svenskar blev därför ytterst förargade, för att inte säga upprörda, över att en amerikansk vicepresident, J.D. Vance, hade mage att kritisera svensk och europeisk yttranderätt i sitt tal i München för några veckor sedan.
Ibland får man precis som man vill, men ibland måste man ge sig och kompromissa. Detta låter kanske självklart, men är ofta oerhört komplicerat eftersom det i varje ögonblick inte är uppenbart i vilken av situationerna man befinner sig.
Just nu görs reklam för ljudboken För ung att dö: En mördare och hans bödel. Boken handlar om Teodor Sallrot, som rånmördade en kamrat och dömdes till döden för sitt dåd. Men Sallrot var för ung för att dö och till och med bödeln grät.
Medvetande är en gåva – men också en börda. Det gör oss kapabla att reflektera över universum, förstå våra handlingar och drömma om framtiden. Men det gör oss också ensamma. När vi blickar upp mot stjärnorna ser vi ett oändligt kosmos som varken svarar eller bryr sig om vår existens.
Jag vet att många tycker precis tvärtom. Kvinnor anses vara så gynnade i så många sammanhang att många hellre skulle se att internationella kvinnodagen försvann. Men det är bara delvis sant. Det finns idag nya hot mot den biologiska och självklara kvinnligheten.
Mineralavtalet
Skälet till att Volodymyr Zelenskyj ville besöka Vita huset den 28/2 var för att USA och Ukraina hade enats om att skapa en investeringsfond baserad på Ukrainas sällsynta jordartsmetaller såsom litium plus några andra ämnen som finns i Ukraina, som Ukraina inte kan få ut, men som USA kan få ut eftersom de har mycket bättre resurser.
Vårt samhälle vet precis vad det tycker, eller i varje fall förkunnar, om fördomar: Fördomar är motbjudande och den som ger uttryck för dem är en samhällsfiende. Själv är jag inte så säker. Egentligen vet man inte så mycket även om man är expert. Se bara hur fackekonomer med full vetenskaplig evidens kan komma fram till motsatta saker, till exempel om räntan ska höjas eller sänkas. (Tänk då hur det ska vara för en vanlig människa som inte ens är säker på om någon alls, till exempel Riksbanken, verkligen kan höja eller sänka räntan.)
Det finns inte längre, åtminstone inte i vårt land, någon nationell sanning i bemärkelsen en allom omfattande princip som man inte behöver diskutera eftersom alla tycker likadant. En sådan, tyst överenskommen, nationell dogm som tidigare förenade svenska folket var viljan till neutralitet. Om krig uppstod någonstans så skulle vi inte vara med. Sverige skröt med att vi inte varit i krig på tvåhundra år. För oss svenskar var freden lika självklar som luften. Såklart skulle vi inte vara med i Nato.
Hur förbereder man sig för ett möte med sin närmaste bundsförvant och mångåriga allierade? Kanske inte mer än i form av några handskrivna anteckningar, då man är övertygad om att man ska samtala med en välvilligt inställd presidentkollega i en mindre formell inramning. Visst kan man väl gå med på att tala värdens språk, eftersom temat är bekant och man, för artighetens skull, inte vill krångla till det.
Sista tiden har jag roat mig (eller oroat mig, beroende på hur man ser på saken) med att kolla in Christian Petersons granskningar av de pensionärer som tillbringar sina dagar som klimataktivister. Och det är en riktigt obehaglig samling människor.
Numera bär många av dem för övrigt även palestinasjal, eftersom klimataktivism tycks gå hand i hand med Israelhat och en stendum blindhet inför Hamas illdåd. Det gör dem inte precis mer sympatiska.
Ödet presenterade en tjugo år gammal bok av den för mig okände engelsmannen Gordon Graham. Man behövde bara läsa omslagstexten för att förstå författarens tes:
Historien om de senaste tvåhundra åren är en historia om statens oerhörda och obevekliga tillväxt på bekostnad av andra sociala institutioner. Vi är nu så förtrogna med och accepterande av statens överlägsenhet i allt, att få tänker på att ifrågasätta den, och de flesta antar att demokratiskt stöd legitimerar den… [Författaren] hävdar att den grova maktobalansen i den moderna staten mellan härskare och styrda är i stort behov av rättfärdigande, och att demokratin helt enkelt maskerar detta behov med en illusion av folksuveränitet.
En brytning mellan Trump och Zelenskyj var kanske inte helt oväntad, men ingen trodde väl det skulle ske inför rullande TV-kameror på bästa sändningstid.
Från åskådarplats är det lätt att imponeras av Trumps förmåga att skapa bra TV. Statsbesök brukar vara trista tillställningar där kostymklädda herrar utbyter artigheter, signerar dokument och försäkrar varandra att från och med nu kommer världen att bli bättre. Även i viktiga frågor som krig och fred, brukar allt vara regisserat på förhand och ingen pratar utanför manus.
Fram till slutet av 1400-talet var Europa på inget sätt ledande i världen, i den mån man överhuvudtaget visste något om länderna utanför kontinenten. Världsdelens politiska landskap bestod av ett antal mindre furstendömen, varav några snart skulle enas till kungadömen och nationalstater. I övriga världen fanns flera högkulturer, både militära och kulturella, såsom det Osmanska riket, kejsardömena i Kina och Persien, Shogunatet i Japan, Inka- och Aztekerrikena på den amerikanska kontinenten samt några högkulturer i Afrika, exempelvis Zimbabwe.
Trots all kommunikation, alla reportage, alla charterresor och övrig internationell turism, trots vetenskapens framsteg, trots sociala medier och allt prat om en globaliserad värld förstår kulturerna inte varandra.
Wokeismen eller PK-ismen har, känns det som, sedan Trump nyligen beslutat att utrota den från USA:s federala stat, blivit en företeelse som även de politiskt korrektaste instanser måste förhålla sig någorlunda neutralt till i stället för att som vanligt bara trycka till sitt bröst och låta uppfylla allt sitt tänkande. Till exempel hörde jag just några filosofer i radioprogrammet Filosofiska Rummet resonera kring denna religion som om de till sin förvåning upptäckt att den kunde ifrågasättas. Denna nya attityd från erkända samhälleliga stöttepelare har fått många av filosofins gamla vedersakare, det vill säga folk som jag, att förtjust utropa att PK-ismen nu har ”peakat”, befinner sig på tillbakagång och troligen snart tar slut.
Idag firar vi Fettisdagen. Det är en urgammal kristen tradition, en kvarleva från den katolska tiden, och den sista dagen före Fastetiden. På Fettisdagen fick man, som namnet antyder, frossa och festa så mycket man orkade. Och det behövde man nog också en gång i tiden, i det gamla bondesamhället, inför 40 dagars asketiskt leverne.
Numera kan Fastetiden innebära alla möjliga sorters fasta – allt från ”klimatfasta” till att avhålla sig från sociala medier och andra förströelser – men även i våra moderna dagar förväntas de troende även avstå från frosseri.
”– Det såg ut som att Trump och Vance gillrade en fälla. De ville förnedra och kuva Zelenskyj, säger Fredrik Wesslau, tidigare diplomat och nu forskare på centrum för Östeuropastudier på Utrikespolitiska institutet, till DN” (01/03).
Av vetgirighet har jag, med täta återspolningar och omlyssningar, sett hela den femtio minuter långa inspelningen här av mötet mellan Zelenskij och Trump et consortes i the Oval Office. Det är som vanligt mycket man inte förstår – och inte blir det mycket lättare för att Zelenskij försöker tala engelska – så man kan inte räkna med annat än att vitt skilda läsarter och motsägelsefulla tolkningar uppstår. Detta är min.
Återigen har Trump visat prov på hur insiktsfull han är. Han har kontakt med hela sitt jag, med alla sina känslor. Det är naturligtvis av stort värde för USAs president och tillika Västs obestridda ledare. Han behöver inte tveka hur han skall ställa sig, vilka beslut han skall fatta i för honom och för USA, Väst och resten av världen avgörande frågor.
Ett möte i Vita huset, som skulle handla om ett avtal om sällsynta mineraler, urartade i ett högljutt gräl där Trump bland annat anklagade Ukrainas president Zelenskyj för otacksamhet.
Episoden kulminerade med att Trump, mitt i tumultet, avslutade presskonferensen med orden ”Det här kommer bli bra tv”.
För något år sedan producerade SVT det de kallade ”historien om Sverige”, där en av de första lärdomarna var att de första svenskarna var mörkhyade. Nu drar de igång ett nytt uppfostringsprojekt, ”Så byggdes Sverige”.
I en ny video på Pär Ströms YouTube-kanal ”Nu fan räcker det!” intervjuas Det Goda Samhällets chefredaktör Patrik Engellau. Under rubriken ”En skräckhistoria om bistånd” berättar Engellau om sina egna erfarenheter av biståndsarbete:
I snart ett halvt sekel har jag, baserat på mina egna erfarenheter av internationellt bistånd, förklarat för alla som velat höra att jag anser att sådan hjälpverksamhet bör upphöra. Jag har inte grundat min åsikt på den vanliga (och troligen korrekta) uppfattningen att pengarna till stor del försvinner till korrupta politikers konton i Zürich – om det varit så väl hade vi inte behövt bekymra oss – utan på att mottagarländernas härskande skikt genom biståndet får allt de behöver i form av vägar, skolor, telekommunikationer för att inte tala om egna generaldirektörslöner och tjänstebilar. Därför har de inte behövt se till att folket gör något nyttigt och betalar skatt. För mottagarländernas nationella ledning är bistånd som att hitta olja. Ledningen behöver inte längre sitt folk.
Häromdan fick jag ett meddelande från en uppdragsgivare, som ville veta om jag hade något ”ickesvenskt” blod i mina ådror. Först trodde jag hon skämtade, men icke. Hon höll just på att fylla i en ”diversity report” som skulle skickas till en samarbetspartner inom näringslivet. Uppenbarligen sitter en byråkrat någonstans och för statistik över hur många av dem som har tillgång till företagets lokaler, som bidrar till den etniska mångfalden.
Ni vet ju hur det vänsterliberala etablissemanget stångat sina pannor mot väggen i vrede över Elon Musks avskaffande av censuren på Twitter. Nu är de ännu mer hysteriska, efter att Zuckerberg följer efter med Facebook och Instagram. Men ibland blir de minsann upprörda över att yttrandefriheten inskränks. 2022, efter att en person med rätt värdegrund drabbats av den dåvarande censurivern, skrev jag den här texten, som jag återpublicerar idag:
Det är mycket som bekymrar mig, men just denna vecka är det yttrandefriheten i vårt samhälle som upptar mina funderingar. En fundering är att jag vid närmare eftertanke inte vet vad som menas med yttrandefrihet.
I närmare 30 år har Medieakademin publicerat den så kallade Förtroendebarometern. I undersökningen mäts förtroende för samhällsinstitutioner, enskilda företag och medier. Och årets barometer visar att det i år är förtroendet för TV4, SVT och Sveriges Radio som ökar mest.
Med rätt urval, och rätt frågor, får man med andra ord det resultat man eftersträvar.
I en inbjudan till en publik diskussionskväll läste jag följande:
När etablerade makthavare avfärdar valresultat de ogillar som ”populism” och folket i sin tur förlorar förtroendet för institutionerna, är vi på väg mot en brytpunkt. Är det populisterna som raserar demokratin genom att hetsa mot eliten, eller är det eliten som urholkar folkstyret genom att köra över väljarna?
DET GODA SAMHÄLLET 