Ni vet ju hur det vänsterliberala etablissemanget stångat sina pannor mot väggen i vrede över Elon Musks avskaffande av censuren på Twitter. Nu är de ännu mer hysteriska, efter att Zuckerberg följer efter med Facebook och Instagram. Men ibland blir de minsann upprörda över att yttrandefriheten inskränks. 2022, efter att en person med rätt värdegrund drabbats av den dåvarande censurivern, skrev jag den här texten, som jag återpublicerar idag:
Det är mycket som bekymrar mig, men just denna vecka är det yttrandefriheten i vårt samhälle som upptar mina funderingar. En fundering är att jag vid närmare eftertanke inte vet vad som menas med yttrandefrihet.
I närmare 30 år har Medieakademin publicerat den så kallade Förtroendebarometern. I undersökningen mäts förtroende för samhällsinstitutioner, enskilda företag och medier. Och årets barometer visar att det i år är förtroendet för TV4, SVT och Sveriges Radio som ökar mest.
Med rätt urval, och rätt frågor, får man med andra ord det resultat man eftersträvar.
I en inbjudan till en publik diskussionskväll läste jag följande:
När etablerade makthavare avfärdar valresultat de ogillar som ”populism” och folket i sin tur förlorar förtroendet för institutionerna, är vi på väg mot en brytpunkt. Är det populisterna som raserar demokratin genom att hetsa mot eliten, eller är det eliten som urholkar folkstyret genom att köra över väljarna?
Följande är kanske en banal observation, men den ger mig myror i huvudet när den kopplas till en annan inte mindre banal observation.
Historia var ett viktigt ämne när jag började skolan för drygt 60 år sen. Med spänning följde vi Gustav Vasas äventyr i Dalarna, Moses vandring genom öknen och vikingarna i österled. Redan på mellanstadiet blev vi medvetna om att det funnits antika greker, att Kina en gång haft mäktiga kejsare och att Columbus hittade Amerika 1492. Efter nio år var vi med dagens mått mätt, ganska allmänbildade.
Anrika Falsterbo Horse Show byter namn till det arabiskklingande Al Shira’aa Falsterbo Horse Show. Anledningen? Tävlingen har fått en sponsor i Al Shira’aa Stables i den muslimska shariastaten Förenade Arabemiraten.
Om jag har fel så kan jag bara ursäkta mig med att jag har haft fel ganska länge. Vid midsommartid år 2022, alltså fyra månader efter krigsutbrottet i Ukraina, skrev både Henry Kissinger och jag, oberoende av varandra, texter av innebörden att det just då var ett utmärkt tillfälle att sluta fred eftersom båda parter, det vill säga Ryssland och Ukraina, vid det laget kunde lägga ned sitt krig med något slags självrespekt och att allt bara skulle bli värre för alla om stridigheterna fortsatte.
Skrönor är spännande företeelser. De berättas från ett perifert håll – det hände en bekants bekant – och de är oftast inte mer otroliga än att de skulle kunna vara sanna.
När jag pluggade etnologi för hundra år sen hade vi en specialkurs just på det temat och vi hade bland annat den gamla boken Råttan i pizzan som kurslitteratur. En skröna som jag fortfarande är fascinerad av är den om hunden och huggormen.
En av de konstigaste grejorna med det mänskliga samhället, i varje det moderna svenska, är att vi handlar utan att ha funderat så särskilt på grundfrågorna.
Nyligen snubblade jag på en P3-dokumentär om hormoslyrdebatten, som gick som en frätande tråd genom en stor del av min barndom. Jag var bara runt tio när en av cheferna på Uddeholm drack hormoslyr för att bevisa för en journalist på Aftonbladet hur ofarligt det var men jag kommer aldrig att glömma min mammas bottenlösa förakt för honom.
Herkules (eller Heraklas) var en forngrekisk hjälte som tillkommit genom att överguden Zeus förvandlade sig kung Amfitryon, som var gift med den sköna Alkmene, och i kraft av detta trick enkelt kunde våldta den grundlurade Alkmene – jag vet inte hur en svensk domstol skulle döma ett så knepigt fall – som sedan fick tvillingar varav en alltså var den sedermera aldrig förglömde halvguden Herkules.
För en månad sedan (19 januari) skrev jag följande till chefredaktören för Dagens Nyheter Peter Wolodarski under rubriken ”För en upplyst värld”:
Igår försökte jag läsa Portugals nationalepos Os Lusíadas av Luís de Camões. Boken publicerade 1572 och kom snart att hyllas till den grad att författarens dödsdag, den 10 juni, blev Portugals nationaldag.
Den svenska högern har ett återkommande problem. När det blir stormigt är alldeles för många politiker mer benägna att göra sina egna medlemmar arga än att förarga Socialdemokraterna och mainstream-medierna.
Vapenfrågan är ett tydligt exempel på denna brist på politisk ryggrad, och den gör bara att vi alla berörs negativt av dessa politiska spel.
Trump, som skryter om sin förmåga att alltid kunna sluta för sig fördelaktiga avtal – oavsett vem som är motpart – har nu gett Zelenskyj ett sockrat bud: Ukraina skulle förse USA med sällsynta jordartsmetaller till ett värde av 500 miljarder dollar som en betalning för USAs hittillsvarande militära och ekonomiska stöd och garantier om liknande framtida betalningar för kommande stöd från USA.
Jag är son till en fullständig analfabet. Min mor Yamina – ty det är henne jag syftar på – har beklagligt nog aldrig kunnat läsa en enda mening eller skriva ett enda ord under hela sitt sjuttionioåriga liv. Men hon ägde ett rikt bondförnuft. Naturligtvis förbannade hon innerst inne det öde som gjorde henne illitterat, avundades dem som själva kunde söka boklig kunskap, och hon hyste en religiös respekt för de vetenskapligt lärda. Trots sin totala brist på skolning var hon en ovärderlig mamma för mig, tack vare sin osvikliga moderlighet, tolerans och sitt förnuft. Men analfabet var hon, ofrånkomligen.
När jag för många år sedan som förste byråsekreterare inledde min byråkratkarriär på Sida slogs jag genast av något som de högre studierna inte hade förberett mig för, nämligen att verkets alla avdelningar hela tiden behövde mer personal på grund av den ökande arbetsbelastningen. Jag frågade mina mer erfarna kolleger vari den ökande arbetsbelastningen bestod och fick vaga svar som jag tolkade som att internpromemoriorna ständigt höll på att svämma över alla bräddar vilket i sin tur berodde på att det för alla beslut, stora som små, behövdes en eller flera internpromemorior.
Trumps förre strateg Steve Bannon lär ha föreslagit att presidenten varje vecka borde spruta ur sig ett stort antal omvälvande förslag varav ungefär tre fjärdedelar skulle ha som enda funktion att väcka uppmärksamhet och skapa förvirring medan den återstående fjärdedelen var på riktigt och kunde genomföras medan motståndarnas ilska riktades mot politiska innovationer som aldrig var allvarligt menade.
Skolskytten i Örebro mördade allas våra mammor, pappor och systrar. Dådet bekräftade det minoriteter länge känt: Vi lever i ett samhälle som inte gillar oss, och som ibland till och med hatar oss. Minoritetsstressen, som alltid lurat under ytan, dånar i våra öron. I mitt Sverige ska vi inte behöva vara rädda, men i mitt Sverige är vi det.
Så skriver hijabpropagandisten Kawtar Chibli i malliga morgontidningen. Hetsen mot majoritetsbefolkningen fortsätter med oförminskad styrka och jag ställer mig frågan: Vad vill DN med ett sånt här debattinlägg?
Vad Chibli själv vill är uppenbart.
Den tyske krigsteoretikern von Clausewitz sa att kriget är politikens fortsättning med andra medel. Det betyder att politikens natur är att iscensätta strider som inte förs med kulor och krut utan med promemorior, juridiska principer, debattartiklar och domstolsutlåtanden med mera. Men hettan kan vara detsamma, vilket vi i president Trumps politiska krig tydligt kan iaktta.
Terrororganisationen Hamas har nu erkänt att familjen Bibas – Shiri, Ariel och lille Kfir – är döda. Mördade av Hamas.
Vi förstod nog tidigt vad den satans avföda som kallar sig Hamas gjort mot familjen Bibas. Vi förstår också att de drog ut på tortyren så länge de kunde för att de livnär sig på judars och andra ”otrognas” lidande.
När Putin samlat på sig 600.000 sårade och dödade i kriget mot Ukraina, en ränta på drygt 20 procent på väg uppåt, en stigande inflation (trots att man mixtrat med indexet) och allt större svårigheter att få folk till fronten, också nordkoreanerna var på väg att ta slut – då ser Trump faran och griper raskt in för att rädda sin vän i Moskva.
Historien glider fram som en bred och mäktig flod, som Amazonfloden allraminst, i tidens långsamma takt. Om hundra år kommer den att låta sig nedtecknas. Allt viktigt som sker idag kommer då att tillmätas andra proportioner om det ens kommer att uppmärksammas. Vem känner idag till 1812 års slag vid byn Borodino år utanför Moskva, där Napoleons lycka slutgiltigt vände och hans soldater i vinterkylan fick traska bäst de kunde den vid pass tvåhundrafemtio mil långa sträckan tillbaka till Frankrike? Det var en lång och dödlig folkvandring med en halv miljon ihjälfrusna som idag är praktiskt taget okänd.
Antalet våldtäkter ”som inbegriper våld” har minskat sedan 2016. Det fick vi höra på en presskonferens den 12 februari. Men varför är det så?
Därför att unga svenska kvinnor har ändrat sitt beteende. Unga svenska kvinnor har anpassat sig efter mångkulturen.
Faktum är att jag aldrig träffat en muslim som vill bo i ett muslimskt land. Visserligen har jag inte rört mig så mycket i arabvärlden, så undantag finns säkert. Men till och med min saudiske chatkompis, som hyllar sitt hemland och tycker dess samhällssystem är perfekt, skulle hellre vilja bo i England.
Om du är en av de vänliga människor som brukar läsa mina krönikor så har du, möjligen till leda, fått bekanta dig med teorin om politikerväldet. Egentligen borde jag skriva en bok på sexhundra sidor om denna företeelse, men ännu har jag inte kommit längre än att tillverka teorifragment och då och då presentera ett någorlunda sammanhängande synopsis, till exempel så här:
Vilken dum fråga, tänker de flesta. Donald Trump, som bara två månader tidigare förlorade presidentvalet till Joe Biden, hävdade att han förlorat valet på grund av valfusk. När kongressen skulle samlas för att räkna elektorsrösterna, uppmanade han sina anhängare att protestera utanför och inne i Kapitolium – med sådan kraft att valet av Biden inte skulle kunna bekräftas av kongressen.
En av mina psykiska defekter är att jag så sällan blir imponerad. Det är ett personligt tillkortakommande eftersom jag därmed går miste om en hel del enkelt tillgängliga och billiga njutningar – ”cheap thrills”. I stället sitter jag som en stenstod i sällskap som slår sig på knäna i skrattanfall eller bävar av beundran inför vad jag tycker är alldagliga och kanske till och med störande upptåg.
Vi har vid åtskilliga tillfällen sett prov på det våldskapital som finns inom många kulturer, under korankravallerna 2022, de eritreanska grupperingarnas upplopp under ”kulturfestivalen” i Järva, och med bombdåd och skjutningar dagligen och stundligen.
Vad är det som säger att detta våld inte kommer att riktas mot etniska svenskar, om mediernas hets mot majoritetsbefolkningen fortsätter?
DET GODA SAMHÄLLET 