Även om det kan finnas goda argument mot min uppfattning så menar jag att Storbritannien och USA är frihetens, särskilt informations- och yttrandefrihetens, stamorter på jorden. För några dagars sedan hölls i London en mäktig demonstration under beteckningen Unite the Kingdom under ledning av politikentreprenören från arbetarklassen Tommy Robinson (bilden) som mer liknar en gosse Ruda än en svensk medietränad broilerpolitiker. Så har han också suttit i fängelse åtskilliga gånger.

De flesta människor jag träffar nu för tiden runkar bekymrat på huvudet och undrar varför politikerna inte tar sig kragen och reder upp den soppa de har lagat åt oss. Efter min idoga men kanske ordblinda läsning av historiens lagar tror jag inte att det går. Låt mig förklara.

En av sociologins järnlagar säger att makthavare i allmänhet inte behöver följa de regler som inrättats för att kontrollera makthavare. Jag tror att denna järnlag gäller generellt även om makthavare i olika länder använder olika metoder för att runda regelverket.

Den framgångsrika sonden Juno, som skickades upp 2011 sedan 2016 kretsar kring Jupiter, börjar närma sig slutet av sin bana. Den välkända amerikanska tidsskriften Scientific American har en artikel om den här

Jag vet inte så mycket om hjärnor men det känns som att när en viss tanke – det vill säga en förbindelse mellan två eller flera upplevelser – med framgång prövats flera gånger så bildas en upptrampad stig som snart kan förvandlas till en mental vana. I min hjärna finns en sådan stig vars upptrampning jag under mer än ett decennium ganska flitigt dokumenterat i dessa krönikor.

Sveriges statliga – det vill säga av staten tillsatta och finansierade – kulturkanon presenterades häromveckan. Sedan dess har jag försökt skaffa mig en uppfattning om verket. Vad är syftet? Vad ska man ha det till? (Här har du en lista över de 100 typiskt svenska och därför särskilt uppmärksammade skapelserna.)

Jag går inte i kyrkan särskilt ofta men det blir ett och annat dop, bröllop och (allt oftare, tyvärr) begravning. I kyrkan sjunger man psalmer. Två populära psalmer som jag tycker särskilt illa om är 289an (”Guds kärlek är som stranden och som gräset”) och 791an (”Du vet väl om att du är värdefull”).

På sommaren har bohuslänska hantverkare bråda dagar. Sommargästerna vill ha sina hus fixade. Jag hamnar i samtal med Erik, målarmästare från Uddevalla.

Mycket att göra nu?

Det här är högsäsong.

Jag blir ofta djupt förvirrad när jag börjar tänka även på de mest väletablerade och alldagliga begrepp som samhället håller sig med. Nyligen skrev jag att jag vid närmare eftertanke har svårt att ta till mig den underliggande politiska tanken bakom begreppet mångkulturalism, nämligen att jag och alla andra medborgare bör välkomna varje representant för varje annan kultur än vår egen som granne. Bakom denna föreställning ligger ett outtalat antagande av innebörd att jag självklart helst skulle vilja ha en svensk som granne. Men jag påpekade att det finns en massa svenskar som jag helst inte skulle vilja ha som granne, till exempel skräniga, heltatuerade motorcykelkriminella. Å andra sidan finns det många välartade och kultiverade chilenare och indier som jag gärna skulle bo i närheten av.

Sedan något halvår tillbaka får jag impulser, varmed jag menar idéförslag, från folk som menar att PK-ismen eller wokekulturen är på återtåg. Jag håller kanske delvis med om detta. Till exempel skulle jag tro att kvinnor i allmänhet tänker efter både en och två gånger innan de – med ett åtföljande pressmeddelande – MeToo-anmäler de framstående manliga chefer som de påstår har våldtagit dem.

Efter andra världskriget hade tänkarna ett himla sjå med att förklara hur kriget kunnat uppstå. Att det var tyskarnas fel visste man såklart från början, men den där vanliga gamla förklaringen om att vissa folk var genetiskt defekta passade inte. För, tänk efter själv, den globala kapitalismens befrielseprojekt stod på agendan och alla skulle med, även tyskarna, och då kunde man ju inte stämpla dem som medfödda psykfall. Man var tvungen att hitta någon Omständighet i tyskens bakgrund som kunde förklara det hela.

Före den sjunde oktober 2023, när Hamas genomförde sin storskaliga pogrom mot regionens judar och därmed startade det fortfarande pågående kriget mot Israel, var antisemitism och i någon mån även antisionism – i varje fall som jag minns det – skämmiga begrepp. Om folk ogillade judar så aktade de sig ändå för att offentligt ge uttryck för sina känslor. Nästan lika otillåtet var det att motsätta sig den judiska staten.