På Sveriges nationaldag drabbades Europa av ännu en jihadattack. En jihadist försökte slå ihjäl poliser utanför Notre Dame-katedralen i Paris med en hammare. Han hade även knivar på sig. Han sköts ner innan dessa kom till användning. Förmodligen var avsikten att ta sig in i katedralen och hugga ner folk på måfå, som London-jihadisterna gjorde i pubarna på Borough Market den 3 juni.

Vi befinner oss i fastemånaden ramadan då de troende muslimerna ska anstränga sig att göra goda gärningar. Jihadisterna ser jihad som en god gärning. Profeten Muhammed utkämpade flera viktiga slag mot islams fiender under denna månad. Dessutom, den starka religiösa stämningen under ramadan där man läser Koranen mer, går i moskén mer, ber mer, kan bidra till att öka ivern hos jihadisterna. Förra ramadan attackerade till exempel en man som skrek ”Allahu akbar!” Sankt Pauli kyrka i Malmö.

Mohamed Omar

Den osmanska andan verkar ha vaknat till liv i Turkiet och Erdogan är på väg att bli enväldig, ja, en ny sultan. Det bådar inte gott, inte för demokratiskt och sekulärt sinnade turkar och inte för de europeiska länder som gränsar till Turkiet. Erdogan är lika nyckfull som hotfull.

Något gott kan dock komma ut av konfrontationen med turkarna: att européerna inser att de har något gemensamt. För konflikten mellan Turkiet och europeiska länder är inte en konflikt mellan olika länder, utan mellan civilisationer. Det finns något som förenar så vitt skilda länder, både geografiskt och kulturellt, som Grekland och Sverige. Vi tillhör samma civilisation.

Turkiet är inte, och har aldrig varit, en del av Europa. Turkiet är en del av den islamiska världen, och under flera hundra år ledde Osmanska riket jihad, det heliga kriget, mot det kristna Europa. Dess arméer nådde ända fram till Wiens portar, där de slogs tillbaka år 1683. Det spelar ingen roll att turkarna erövrade stora områden i Europa. Det gör dem bara till imperialister, inte till européer.

Europa är inte islamiskt, så vad är Europa? Den europeiska civilisationen har tre huvudsakliga källor: Aten, Rom och Jerusalem. Grekisk filosofi, romersk rätt och det judisk-kristna arvet. Mecka är inte med.

Mohamed Omar

I en artikel på SVT Opinion efter den jihadistiska massakern i Nice undrade författaren Marcus Birro vart de muslimska samfunden var i den här debatten. Strax därefter, den 18 juli, får han ett svar från Kashif Virk, en imam inom ahmadiyya-samfundet i Sverige. Ahmadiyya är en reformrörelse som grundades av Mirza Ghulam Ahmad i 1800-talets Brittiska Indien. Det mest kontroversiella inslaget i deras lära är att de ser Ahmed som en ny profet, eller hos vissa ”nästan en profet”, efter den arabiske profeten Muhammed. Ahmadierna är diskriminerade och förföljda i flera islamiska länder. I stort sett alla muslimska teologer är överens om att ahmadierna inte är muslimer.

I sitt svar till Birro berättar Virk om hur han reser runt och talar på skolor och på seminarier i Sverige för att övertyga människor om att islam är en fredlig religion. Ahmadiyya är en missionerande rörelse och jag förstår att det är viktigt för Virk att nå ut till icke-muslimer. Men när det kommer till frågan om jihadism, att ta till vapen för genomföra islamismen, är det framför allt muslimer han bör rikta sig till. Alla jihadister är nämligen muslimer. Ledarna inom den jihadistiska rörelsen är dessutom väl bevandrade i islam. De kan sin Koran. De kan den så bra att de med religiösa argument och svärmiska predikningar förmått övertyga tiotusentals av sina trosfränder om att Gud och Muhammed kräver att de strider för sin tro.

Mohamed Omar

En 31-årig jihadist vid namn Mohamed Lahouaiej Bouhlel massakrerade mer än åttio människor i Nice i södra Frankrike. Han körde över dem med en tung lastbil. Barn krossades. Jihadisten kom ursprungligen från Tunisien, invandrade till Frankrike och fick uppehållstillstånd. Av hans ideologi och handlingar att döma kan vi dock dra slutsatsen att han hatade allt vad Frankrike står för av upplysning, demokrati och vetenskap. Ja, allt det som man var ute och firade på nationaldagen den 14 juli.

De jihadistiska attackerna mot västvärlden kommer så ofta nu. Jag tror att det kommer en tid då man inte hinner med att utlysa sorgedagar, manifestera, hålla tal och tända ljus. Jag kanske låter pessimistisk men min insyn i den islamistiska miljön, vad jag hört, sett och läst, har gjort mig medveten om det bottenlösa hatet mot väst. Jag tror att terrorattackerna kommer att bli fler och större och komma allt tätare inpå varandra. Frågan är när terrorism och kontraterrorism övergår i regelrätt krig.