Kirunabon Erik Lidström, 61, är en av de lärdaste och skarpaste tänkarna jag träffat på. Han borde vara universitetsprofessor i astronomi eller pedagogik eller statskunskap eller något annat av sina favoritämnen men troligen är han för egensinnig och rätlinjig för det. Han har skrivit böcker om demokrati, om utbildning, om evolutionen och samhällsordningen. Nu har han manus till en ny, tjock bok om ”Den sanna liberalismen och strävan efter lycka för alla” som jag fått förmånen att titta på.
Ett barns framtidsutsikter beror i hög grad på vilket land det föds i och vilket stöd samhället erbjuder. Harry Margulies undersöker hur dessa tidiga ”vinster” och ”förluster” påverkar människors möjligheter senare i livet.
Två betydelsefulla förhållanden existerar.
Det första förhållandet är att världen förändras. Ny teknik utvecklas. Vem lär sig idag stenografi? Vem vet ens vad det är? Vem kan byta en lampa på sin bil? Sederna skiftar. Jag var nyligen på ett barndop där prästen började med att uppmuntra föräldrarna att låta sina barn stoja och störa. (”Jesus sa inte att barnen skulle komma till honom för att hålla sig tysta.”)
”Så blev kulturen bara en finmöbel i salongen”. Så lyder rubriken och piken i kulturkritikern Stefan Eklunds recension (SvD 18 januari) av Sverker Sörlins essä Kulturens värde (Atlas 2025). Följt av ingressen ”Visionen var att kulturpolitiken skulle förbereda medborgare på de krav som demokratin ställer på dem” och jag undrar vems vision?
Elektrifieringen ses idag av många som en patentlösning för framtidens klimat- och miljöproblem. Men det finns en baksida, menar Jan Blomgren som är professor i tillämpad kärnfysik. Om det berättar han i Pär Ströms Youtubekanal Nu fan räcker det.
Att den klassiska psykoanalysen – när patienten ligger på en schäslong och pratar om vad som helst medan Dr Freud sitter ljudlös på en stol utom synhåll – inte längre är psykvårdens främsta verktyg beror sannolikt på att den inte fungerande (och/eller att den blev hopplöst långvarig och därför dyr eftersom den inte fick eftersträvade effekter). Jag tror att jag vet varför det var så svårt, kanske omöjligt, att tillämpa Freuds teser för att få psykfallen att tillfriskna. Det beror på att psykiska störningar, i varje fall i Freuds system, för det mesta hänger ihop med någon psykisk defekt hos patienten som patienten absolut inte vill kännas vid. Att Dr Freud överhuvud kunde övertyga några enstaka patienter att de led av ”penisavund” eller ”oidipuskomplex” är en gåta.
Hur känns det egentligen att vara Anders Lindberg? Det är naturligtvis en retorisk fråga som endast Anders Lindberg själv kan svara på och egentligen är det meningslöst att fundera på hur andra människor känner inför sin egen person. Men nog undrar man ibland, efter alla dessa år av hans vulgära retorik, hur det känns att ständigt agera nyttig idiot åt mörka krafter som vill rasera det samhälle som generationer svenskar byggt upp.
Som nu senast, när han tar ställning för muslimska normer mot jämställdhet och kvinnors rättigheter och försöker misstänkliggöra Kvinnokraft 4.0.
Jag har vuxit upp med bilden av Olof Palme som något mer än en politiker. För många var han en slags moralisk kompass: integriteten personifierad, den modige statsmannen som vågade tala klarspråk mot USA i Vietnamfrågan, mot apartheid i Sydafrika, mot diktaturer som andra valde att kalla ”stabila”. Palme var mannen som inte duckade.
Jaha.
Målaren van Gogh var specialist på att måla solrosor som upprepades i olika perspektiv. Kanske övade han sig för att till slut komma fram till den ultimata solrosen. Han var tokig även på andra sätt. Han skar av sig ett öra och överlämnade det invirat i en duk till en bordellarbeterska.
I somras tillsatte regeringen en parlamentarisk kommitté (Dir. 2025:70) som skall se över hur äganderätten kan stärkas. Kommittén har uppdraget att undersöka om regeringsformen (RF) bör ge bättre skydd för den som drabbas av att staten begränsar hur man får använda sin mark. Regeringens initiativ är i och för sig lovvärt, men att uppdraget begränsats till enbart RFs negativa inverkan på skyddet av äganderätten är olyckligt. Det finns andra lagar som gröper ur äganderättsskyddet och som borde inrymmas i kommitténs uppdrag. Kommitténs arbete har nått halvtid så dags för regeringen att utvidga uppdraget och utfärda nya kompletterande direktiv. Skyddet av äganderätten är för viktigt för att slarvas bort, så gör om och gör rätt.
Platon förklarade hur friheten ledde till det goda samhällets, nämligen demokratins, undergång. Det har jag skrivit om en massa gånger så det tänker jag inte upprepa. Nu ska jag i stället skriva om hur godheten – för den händelse friheten inte lyckas fullgöra sin uppgift att förinta demokratin – kan tillintetgöra vår sociala ordning.
Grönland håller på att bli nästa globala slagfält. Smältande isar öppnar för gruvdrift, nya sjöfartsleder och militär upprustning. Stormakter talar om strategiska intressen, sällsynta jordartsmetaller och säkerhetspolitik. Det som riskerar att försvinna i detta kapplöpningstänkande är det viktigaste av allt: Grönland är ett av världens mest klimatkänsliga områden – och hem för ett folk med rätt till självbestämmande.
Hos mig hör du rösten av en urminnessvensk, en odalbonde, en medelklassare, en av dem som hos Geijer uttalar sitt credo:
Mig mycken lärdom ej är tung,
jag vet blott, var är mitt.
Vad rätt är, ger jag Gud och kung
och njuter resten fritt.
Den diskussion som nu pågår är surrealistisk och helt präglad av känslor och väldigt lite realism vilket torde bero på spridningen av the Trump Derangement Syndrome (TDS), en mycket elakartad pandemi. Den kännetecknas av en gränslös avsky mot Trump och oförmåga att se realistiskt på samhällsfrågor.
Polisen i Croydon, södra London, griper brottslingar var 34:e minut och identifierar misstänkta som varit på flykt i upp till 20 år med hjälp av ansiktsigenkänning, skriver Daily Mail.
Kanske är Försiktighetsprincipen den flexiblaste och därmed mest användbara av alla floskler. Den har allraminst funnits med oss sedan 1700-talet när barnet som skulle bli Gustav III utrustades med en vadderad ”fallhatt” av sin mamma Lovisa Ulrika, kort sagt en störthjälm för hemmabruk.
Söndagen är en speciell dag. En speciellt trevlig dag, skulle jag vilja tillägga, även om jag vet att det är långtifrån alla som håller med om det. Numera verkar många se söndagen som en tråkig väntan på att arbetsveckan ska dra igång. Men jag, som växte upp med föräldrar som själva både gick i skolan och jobbade på lördagen (om än halvdag), fick tidigt lära mig att se söndagen som en dag att verkligen njuta av.
I min kortserie över favoritfloskler har jag idag kommit till Barnkonventionen. Den uppfanns 1924 av Nationernas Förbund, antogs 1989 av FN:s generalförsamling och införlivades år 2020 i svensk lag. En purist skulle kanske invända att en konvention inte kan vara en floskel, men då begär jag att få förtydliga mig, ty Barnkonventionen består av 83 sidor maktlystna floskler staplade på varandra. Så här skrev jag för tio år sedan:
Umgänget med andra människor är ej sällan ett besvär för mig eftersom samhällslivet till stor del består av utbyte av allmänt accepterade floskler. Om jag träffar en väluppfostrad och bildad människa och ska inleda ett vänligt småprat så bör jag för trevnadens skull undvika kontroversiella frågor. Jag kan därför exempelvis säga ”Trump är ju galen, hö hö”. Då skiner den väluppfostrade och bildade människan upp eftersom han känner att han träffat en åsiktsfrände och svarar ”Hans orangea hår är verkligen äckligt!”.
Dagens Nyheters ledare den 5 januari 2026 om ”fred i Gaza” lider av ett problem som länge har präglat DN:s behandling av Israel: man nöjer sig med halva ekvationen.
Den andra halvan – antisemitismen, Hamas uttalade mål och Israels existentiella hot – behandlas antingen som bakgrundsbrus eller som något som inte tillmäts avgörande betydelse.
Visserligen kommenterar jag aldrig de synpunkter läsare framför om mina texter, ty jag vill inte hamna i debatter som riskerar att svämma över alla bräddar, men jag läser dem och tar intryck. Ibland inser jag att jag uttryckt mig illa eller rentav haft fel.
Båda mina föräldrar var överlevare från Förintelsen. De deporterades från Rumänien till två olika koncentrationsläger, överlevde kriget, fann varandra igen och beslutade sig för att fly från kommunismen. Deras flykt tog dem till Österrike, där jag föddes.
För sextio år sedan var det skämmigt att inte försörja sig själv. Det hette att man inte skulle ligga andra till last. Notera den tendentiösa formuleringen. Ligga andra till last. Det hör man av själva ordvalet att det ansågs fel att låta sig försörjas av andra. Man skulle bära sin egen börda.
I vår tid av total surrealism är det möjligt för en man som kidnappat en liten flicka, i syfte att våldta och mörda henne, att plötsligt kalla sig ”kvinna”. Samme man – nu med kvinnligt namn – styckmördar sedan en ung kvinna.
Det har fått svenska folket att rasa. Och vad händer då?
Det som alltid händer i det här landet när människor ger röst åt sunt förnuft: Det ”varnas” för att protesterna mot detta perverterade system kan drabba transpersoner.
När en människa dör i samband med ett myndighetsingripande händer ofta två saker samtidigt. Först inträffar själva händelsen — snabbt, kaotiskt, ofta under extrem stress. Därefter följer något långsammare men minst lika kraftfullt: den offentliga reaktionen.
Innan fakta är klarlagda har positionerna redan låsts. Omdömen fälls med säkerhet. Ansvar pekas ut. Händelsen ges en moralisk innebörd som går långt bortom det som faktiskt är känt.
Hur kom det sig att Skötsamme Medelsvensson, vars av praktiskt taget alla svenskar omfattade paket av attityder och livshållningar bringat nationen sådan välgång, under de senaste årtiondena alltmer förskjutits till skamvrån och till slut fått en dumstrut på sig, en hatt han kommer att få bära till dess han lärt sig att det är skämmigt att begära skötsamhet av andra (eller tills han tröttnar, lägger struten på hyllan, framhärdar i sin dygd och stolt predikar sitt budskap, vilket är min uppviglande rekommendation)?
När någon gör fel så bestraffas denne av samhället med exempelvis böter och skadestånd. När någon gör rätt så belönas denne med betalning och lön. Detta är inget konstigt, och logiken är inte svårt att förstå. Men parallellt med detta så bedriver Sverige (och alla andra välfärdsstater) ett totalt motsatt system där de som gör rätt för sig bestraffas och de som gör fel belönas.
Under den senaste veckan har jag snickrat ihop ett par nya sociologiska glasögon med ökad skärpa, ungefär som när Galileo konstruerade bättre teleskop och därmed kunde upptäcka Jupiters fyra största månar. Med dessa förbättrade glasögon kan jag konstatera att de frågor som förekommer i den allmänna samhällsdebatten för det mesta egentligen inte handlar om vad de påstås handla om utan om något annat, i sista hand makt.
En ny våg av protester skakar Iran. Denna gång är regimen mycket svagare än den var vid den förra protestvågen 2022-23.
Iran förlorade Syrien när Assad störtades. Hizbollah har starkt decimerats av Israel. Av Hamas återstår endast rester. Nu när Israel har skaffat sig ett fotfäste i Somaliland ser framtiden dyster ut även för regimens allierade i Jemen.
Igår skrev jag att folk som debatterar och polemiserar ofta inte kan tas på orden eftersom det är andra motiv än de framförda som egentligen ligger bakom, till exempel att den majoritet av tredjevärldsländer som ingår i FN i verkligheten är mer intresserad av att klämma ur den rika världen koldioxidböter och miljöskamsavgifter än de oroar sig för att deras koraller ska blekna eller deras öar sjunka i havet.
DET GODA SAMHÄLLET 