Svenska medier har gjort stor sak av att 500 skribenter skrivit på Magda Gads upprop med krav på en mer Israelfientlig nyhetsrapportering. Men i själva verket rör det sig om en försvinnande liten del av landets skribenter.
De av oss som är gamla nog att ha upplevt rättegångarna i Sovjetunionen mot s.k. dissidenter kan minnas att de sändes i TV och att tanken verkade vara att alla skulle förstå att här hade man att göra med landsförrädare och folkfiender. Det är möjligt att man lyckades med att övertyga åtminstone de rättrogna kommunisterna i det egna landet (men även här i Sverige var Hilding Hagberg klart med på noterna). Hur som helst var det tydligt att radio och nästan alla tidningar var ivriga försvarare av de utpekade och förklarade att det handlade om skenrättegångar. Främst i ledet var nobelpristagaren i fysik, Andrei Sacharov, men det fanns också berömda författare och andra.
En av samhällsgrubblarens mest verksamma metoder är att låta bli att skärpa blicken för att inte missa några avgörande detaljer, utan att i stället kisa för att det hela ska bli lite suddigare så att man bara ser de stora dragen. När jag tillämpar den metoden vid betraktandet av Gazakriget ser jag att Hamas för lite mer än två år sedan dödade, lemlästade eller tillfångatog omkring sextusen judar i förhoppningen att områdets förenade terrorister skulle driva ut judarna i Medelhavet; att Israel i besinningslöst och troligen oundvikligt raseri jämnade Gaza med marken och dödade tio gånger så många av remsans befolkning; att Israel enligt alla krigskonstens läroböcker nu vunnit striden; men att Hamas vägrar att kapitulera enligt läroböckernas reglemente och därför i praktiken är nära att kunna utropa sig som vinnare i bemärkelsen att organisationen finns kvar och åtnjuter ett med tiden tilltagande internationellt stöd.
Göteborg är en härlig stad att promenera i och det finns gott om guidade stadsvandringar. Urvalet är stort, inte bara när det gäller guidade turer utan också egenguidade stadsvandringar, där du helt enkelt laddar ner en app och promenerar med guiden i dina hörlurar.
Ibland, när jag vill göra det lite extra festligt, köper jag hem en burk med Bullens pilsnerkorv. Ingenting ger så goda, glada vibbar som just Bullens pilsnerkorv. Den minner om en tid när människor såg framåt med tillförsikt – och om lyckliga stunder i min egen uppväxt.
Bara för att förvirra mig själv lite mer så ska jag berätta vad jag tror mig ha inhämtat om Mohammed al-Mutawaaq, den tvåårige gossen i Gaza, som på bilden vilar i sin moders knä. Men även förvirring, tror jag mig ha upptäckt, ger insikter. Min nya insikt är att krigsteoretikern von Clausewitz hade fel i sitt kända uttalande att kriget är politikens fortsättning med andra medel. En större sanning är att propagandan är krigets utvidgning med andra medel. När vapenmullret försvagas får de lögnaktiga pennorna och de falska kameravinklarna nytt liv. Till slut vet man ingenting och tvingas därför lita till sina beprövade fördomar för att inte stå naken utan åsikt.
Hanne Kjöller är sjuksköterska till yrket och därtill en begåvad, engagerad och flitig samhällsmedborgare. Nu har hon tagit pulsen på och skrivit en bok om det svenska polisväsendets tillstånd. I Kvartal intervjuades hon av Jörgen Huitfeldt om boken och dess innehåll.
Det blåste något så förskräckligt igår att jag inte kom på något annat att göra än att läsa olika grundlagar. (Ett stort och tacksamt erkännande till internet. En övning som denna, som numera nästan inte tar någon tid alls, hade tidigare troligen krävt en veckas ansträngning bara för att få in grundmaterialet. Snacka om produktivitetsutveckling.)
De äldre kvinnor som stolt går i demonstrationståg för Palestina har glömt den kvinnokamp som en gång formade dem. Det skriver författaren och journalisten Helene Bergman på Kärringbloggen.
Jag börjar tappa räkningen på hur många texter jag skrivit här på Det Goda Samhället med fokus på public service och dess bristande opartiskhet. Ärligt talat börjar det känna rätt tjatigt. Samtidigt tänker jag att det måste lyftas, ju oftare desto bättre och av så många som möjligt. Så jag hoppas ni, kära läsare, har överseende med att jag än en gång tar upp det.
Denna gång gäller det ett upprop som startats av den tidigare Expressen-anställda Magda Gad som nu startat eget. Hon har samlat 500 namnunderskrifter från så kallade ”kulturpersonligheter” som kräver att medierna lägger mer krut på att kritisera Israel.
En av vårt samhälles grundbultar är föreställningen att det finns en sanning. Att denna uppfattning blivit så dominerande beror troligtvis på att det nästan alltid finns en sanning. Tesen är helt enkelt fastställd efter millenier av trial and error. I perifera frågor, konsten och sociologin till exempel, gäller den inte nödvändigtvis. Men i nästan allt annat, ishockey och rättegångsförhandlingar och bensinmackar, utgår vi med rätta ifrån att en hållbar sanning kan uppnås. Vi kan räkna antalet puckar i målburen, lagboken anger det sanna och rättvisa straffet uttryckt i en fastställd tidsperiod, mackarna är pålitligt krönta av någon statlig myndighet. Med saklighet, opartiskhet och korrekta mätinstrument kommer man långt.
En gång fick jag i uppdrag att ordna en leksaksåtervinning i min bostadsrättsförening. Det blev en stor grön låda i tvättstugan, där barnen kunde lägga leksaker de tröttnat på och ta med några nya hem. Mammor satte sina småttingar i lådan medan centrifugen kördes, varvid omsättningen av nallar och legobitar ökade i området. Projektet blev inte särskilt långlivat eftersom tvättstugan byggdes om, men idén var enkel och kostade knappt någonting.
För några dagar sedan skrev jag, för att försöka åtminstone tillfälligt nagla fast ”den djupaste sanningen” om vårt samhälle, att den klassiska, marxistiska, av alla partierna förkastade men likväl ständigt använda höger/vänster-distinktionen för att identifiera politikens huvudintressenter, inte har någon mening i det stora samhällssamtalet. Vad har en transkvinnas varierande identiteter med kapitalets över tiden ökande organiska sammansättning att göra?
Det är längesen Sveriges Television fungerade som den opartiska public service-kanal den har i uppdrag att vara (om den nu någonsin gjort det, vilket är högst tveksamt) men när det gäller Hamas krig mot Israel har den skattefinansierade medieplattformen tappat det fullständigt. De kablar ut krigsporr, med osäkra källor, i parti och minut och presenterar siffror som kommer direkt från terror-Hamas. Man kan alltså kallt räkna med att en överväldigande majoritet av deras källor är partiska och därmed icke tillförlitliga.
Idag den 29 juli 1030 stupade Olof Haraldsson, känd som den helige, vid Stiklastad i Norge.
Jag hittade de här styckena i boken Medeltidsbilder (1901):
Ingen af de nordiska helgonen har varit så ärad och åtnjutit ett så utbredt anseende som Olav den helige. Redan en människoålder efter hans hjältedöd vid Stiklastad började vallfärderna till hans helgonskrin på högaltaret i Kristkyrkan i Nidaros. Oaktadt han aldrig har varit kanoniserad af påfven, spridde sig hans rykte till de aflägsnaste af Europas länder. I Konstantinopel, i Novgorod, i Dublin, i London och på de skotska öarna, i Normandiet, Flandern, Estland, Nordtyskland fann man kapell till hans ära. Icke att tala om Danmark och Sverige, där han förhärligades både i kyrkobilder och i kämpavisor och sagor.
Bara för att jag på sistone inte skrivit något om det välfärdsindustriella komplexet så ska du inte tro att det tappat geisten och dragit sig tillbaka. Komplexet jobbar alltid, 24/7 i både helg och söcken, och även om ett och annat socialkontor någon gång kan ha stängt så pågår hela tiden ett intellektuellt utvecklingsarbete som aldrig tar semester.
Det uttrycket hör man inte så ofta längre, kanske på grund av att det finns så få män och kvinnor kvar av den gamla stammen – men framför allt för att de som finns sällan eller aldrig syns till i offentlighetens ljus. De flesta män och kvinnor som får ta plats i offentliga sammanhang idag är, oavsett kön och ålder, ungefär lika mogna som grönhåriga fjortisar med nosring.
Annat var det när jag växte upp.
Jag har en flagellantgen. En flagellant är en självpiskare. En flagellantgen är en medfödd benägenhet för självpiskeri. Eftersom jag ofta är förmäten nog att uttala mig om framtiden kan självpiskeriet organiseras på det sättet att jag jämför mina förutsägelser med facit. Facit definieras som de faktiska förhållandena tio år efter förutsägelsen. Så om jag återigen publicerar det jag skrev för precis tio år sedan så kan jag (och du) bedöma min kompetens som framtidsforskare och piska mig efter förtjänst. Här kommer dagens tioåring.
Eftersom arabiskan är ett obegripligt språk för flertalet västerlänningar, har det varit möjligt för politiker i Mellanöstern att tala med dubbla tungor, om dom vill. Man kan säga en sak på engelska till CNN och något helt annat i arabisk media.
Bottenvikens skärgård sträcker sig från Haparanda i norr till Skellefteå i söder och består av fler än 4000 öar. I denna, världens nordligaste, bräckvattenskärgård är det ljust dygnet runt under sommaren och här finns massor av glittrande pärlor att upptäcka.
Vårdförbundet kräver att Sveriges regering öppnar gränserna för patienter från Gaza. Enligt förbundets ordförande Sineva Ribeiro står vårdpersonalen i hela landet redo. Nog är det märkligt att vården, som annars påstås gå på knäna sen decennier, plötsligt har både tid och resurser att behandla patienter från en konfliktzon som inte har ett dugg med Sverige att göra.
Igår publicerade DGS en artikel av 77-årige Johan Thyberg som bor långt ute i skärgården och har svårt med leveranserna av förnödenheter. Textförslaget föranledde debatt inom redaktionen. En uppfattning var att vi stod inför ett typiskt utslag av gubbgnäll som DGS inte borde ge vidare spridning. En annan åsikt var att de problem som Thyberg redovisade – förseningar, felsändningar, ogenomträngliga telefonköer, svårigheten att få en levande människa på tråden – faktiskt på riktigt kan vara tecken på en allmän försämring av samhällsklimatet som yttrar sig både i försämrad produktivitet och, möjligen, i ökat gubbgnäll.
När det gäller påståenden om människan och samhället tror jag knappt på någonting längre. Det beror för det första på att det grasserar så många, åtminstone vid första anblicken, trovärdiga tolkningar av sakläget – se bara på det fortgående allmänna grälet om covid och om Jeffrey Epstein – och för det andra att den makt i samhället, det må vara kungen, ärkebiskopen eller det härskande politikerväldet, som i kraft av sin pondus och legitimitet borde ha kunnat etablera någon av berättelserna som den av samhället rätteligen fastställda, den makten har på det hela taget förlorat sin legitimitet inför dem som i vårt land ska vara deras uppdragsgivare, det vill säg medborgarna, och blir därför inte tagen på allvar.
Det här är en sån där vecka då jag tänker lite extra mycket på allt möjligt. Framför allt tänker jag på mina föräldrar, min moster och min morfar. Just vid den här tiden fyllde både min moster och min morfar år och sommarlovsdagarna fylldes av bakning, kafferep och levande samtal. Samtal över generationsgränserna, så som det var när jag växte upp men som verkar vara ovanligt idag.
Tre mycket välkända böcker som beskrivit en skrämmande framtid är Processen av Franz Kafka från 1925 (postumt utgiven), Du sköna nya värld av Aldous Huxley från 1932 och 1984 av George Orwell från 1949. Det är inte utan att man idag ibland kan uppleva den totala maktlöshet som på olika sätt beskrivs i dessa böcker.
”Det är barn vi pratar om. Skälvande små röster som knappt nått målbrottet, fumliga fingrar och jackor som luktar alldeles för mycket deo blandat med svett. Vissa är lika långa som oss, andra hade knappt fått åka den stora bergochdalbanan på ett nöjesfält. En del kan inte äta med bestick, passa tider, läsa, skriva. De saknar grundläggande kunskaper för att klara av en vardag. De sitter i baksätet på en polisbil och frågar om vi kan ringa mamma, ‘snälla snälla snälla jag vill bara prata med henne i några sekunder’.”
Så skriver Norrköpingspolisen i ett inlägg på Facebook. Tanken är förstås att vi som läser ska känna medkänsla. Själv känner jag vämjelse över att polisen uttrycker sig så här.
Jag ska skriva om två världsomvälvande händelser, Covidepidemin och Ukrainakriget, den ena hack i häl på den andra. Kan man lära sig något om världen av dem? Idag Covid, i morgon Ukraina. Här är de viktigaste av vår tids epidemiska sjukdomar enligt ChatGPT:
I serien återpubliceringar av artiklar som just idag fyller tio år presenterar jag den artikel av alla mina skriverier som troligen väckt mest ont blod. En av mina medskribenter, en frilansande skriftställare, blev så trakasserad av sina vanliga uppdragsgivare att han inte längre vågade publicera några artiklar på Det Goda Samhället. För att jag påpekade något som alla medborgare var väl medvetna om, nämligen att politiken avseende importerade barrträd skiljer sig i grunden från den politik som gäller för importerade människor.
Innan juli månad är slut vill jag skriva om Live Aid. Det är 40 år sedan den stora välgörenhetskonserten ägde rum den 13 juli 1985. Det var en veritabel orgie i godhetssignalering. Ordet fanns inte då.
Ozzy Osbourne är död.
Det kommer inte som någon överraskning, tvärtom. Han var sjuk länge och det gjorde han ingen hemlighet av. Det går inte heller att se hans död som en tragedi. Han levde, efter omständigheterna, ett långt och mycket produktivt liv. Men det blir tomt. En legend har gått ur tiden.
DET GODA SAMHÄLLET 