Vi är många som i decennier har noterat och påtalat att det inom public service (PS) finns en uppenbar vänsterorientering i nyhetsrapporteringen liksom i det övriga programutbudet. Regeringen planerar nu att lägga fram en proposition avseende forskning kring den politiska neutraliteten hos public service PS. Bra så. Äntligen rör det på sig och det är väl SDs förtjänst. Men törs regeringen sedan gå vidare efter propositionen? Om detta finns det anledning att skriva några rader.

På förekommen anledning funderar jag på att byta människosyn. Min sedan årtionden ganska djupt kända och lätt socialdemokratiska – eller moderata om du vill; jag har inte upptäckt någon skillnad – människosyn har varit att det tar avsevärd tid för folk att begripa och anpassa sig efter förändrade omständigheter. Till exempel tror jag att det fram till demokratins genombrott eller välfärdsstatens grundande – vilket jag menar inträffade ungefär samtidigt i början av trettiotalet – fanns ett starkt drag av stolt självständighet i det svenska folkkynnet. Detta allmänna personlighetsdrag illustrerades i kända talesätt som ”en ann är så god som en ann”, ”jag vill inte ligga det allmänna till last” och ”själv är bäste dräng”.

Den svenske skalden Johan Henric Kellgren (1751 – 1795; bilden) skrev dikten Dumboms leverne som i några hundra år ingick i den svenska kulturskatten fram till dess att vi insåg att kulturskatter är en sorts förtryck mot alla som inte är kulturellt privilegierade. Dumbom kändes i första hand igen på sin osvikliga förmåga att göra stolliga observationer, till exempel:

Kina fascinerar mig. Jag har aldrig besökt landet. Men jag försöker förstå det. Jag har tillbringat mycket tid i Kenya och sett Kinas ökande inflytande där.

Jag såg nyligen en kinesisk teveserie från 2018 med titeln ”Entreprenörskapets tidsålder” (engelska ”Entrepreneurial Age”). Serien är märklig på så vis att den å ena sidan hyllar entreprenörskap och individualism och å andra sidan Mao Zedongs tänkande.

Nationalekonomins överlägset största landvinning under de senast hundra åren var John Maynard Keynes skrift The General Theory of Employment, Interest and Money från 1936. Jag studerade Keynes teorier på Handelshögskolan i Stockholm. Märkvärdigt nog fick studenterna inte läsa originalet utan i stället svenska ekonomers tolkningar av den store – två meter! – engelsmannens tänkande. Men jag läste boken i alla fall för jag förstod inte heller efterföljarnas framställning av Keynes teser.

Så länge jag kan minnas har den offentliga debatten om hur landet ska lösa sina ekonomiska problem varit slapp och orkeslös. Nu är det värre än någonsin. BNP-tillväxten antas i år understiga en procent vilket är snopet för ett land som tror att det lever kvar i rekordårsperioden 1945 – 1970 då den genomsnittliga tillväxten låg kring fem procent. Föregående sekel växte Sveriges ekonomi med närmare tre procent i snitt per år.

Häromdagen funderade jag över ett antal begrepp som mer eller mindre internationellt förekommer i samhällsdebatten. Jag tänker på sådana teorier som ”the deep state”, ”the blob”, ”the swamp” och ”klegget”. Det finns säkert andra som med sina lokala benämningar beskriver ett troligen ganska enhetligt internationellt fenomen som ses med ovilja av sina respektive nationella etablissemang. Jag skulle själv vilja räkna min teori om politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet till dessa tankescheman.

Den djupa staten är en varböld som plågar hela västvärlden. Tjänstemän på olika positioner i samhället förhindrar demokratiska beslut genom att bedriva en egen aktivistisk agenda. Sedan avskaffandet av det strikta tjänstemannaansvaret 1976 har medborgarnas möjlighet att utkräva ansvar i princip försvunnit. I dess ställe har det vuxit fram ett auktoritärt samhälle styrt av tjänstemän.

En vän till mig, som är läkare och därför särskilt kompetent att efter en snabb besiktning bedöma mänskliga kroppars hälsotillstånd och övriga status, har blivit besatt av tanken att den mångomvittnade svälten av palestinier i Gaza till stor del är ett propagandanummer. Han ägnar en del av sin fritid åt att på internet söka efter bilder av avmagrade människor i Gaza, särskilt barn, som enligt den allmänna meningen drabbats värst av svälten.

Alla män över 12 år har upplevt den. Stämningen i omklädningsrummet efter gympan, där en slumpvis samling pojkar ska byta om tillsammans. Luften är tät av testosteron. Några är fortfarande barn, andra fullfjädrade mobbare med hår på rätt ställe. Sex, snusk och kvinnors könsorgan är ett outtömligt samtalsämne. Våra outvecklade hjärnor producerade skämt som skulle fått Paulo Roberto att rodna. Själv var jag duktig på att teckna och bidrog med snygga dick-pics på den immiga rutan i duschrummet. Andra var mer ängsliga till sin natur och vägrade duscha genom hela högstadiet.

Netflix har just släppt en dokumentär om den norska prinsessan Märtha Louise, som revolterar mot sin familj genom att hänge sig åt allehanda idiotier. Hennes livskamrat – eller åtminstone partner för tillfället – är en ökänd ”schaman” som poserar sig fram genom tillvaron och får korkade kvinnor på fall.

Just korkade kvinnor. Men i mediebruset utmålas kvinnor som Märtha Louise som ”starka”.

Även om det kan finnas goda argument mot min uppfattning så menar jag att Storbritannien och USA är frihetens, särskilt informations- och yttrandefrihetens, stamorter på jorden. För några dagars sedan hölls i London en mäktig demonstration under beteckningen Unite the Kingdom under ledning av politikentreprenören från arbetarklassen Tommy Robinson (bilden) som mer liknar en gosse Ruda än en svensk medietränad broilerpolitiker. Så har han också suttit i fängelse åtskilliga gånger.

Lunds Universitets omhuldade Hamas-anhängare Andreas Malm föräras Leninpriset. Det säger en del om vad det priset innebär. Tre av fyra tidningar på bilden här ovan kallar honom för ”klimatforskare”. Endast Hallands Nyheter nämner saker och ting vid dessa rätta namn.

Själv skrev jag om Andreas Malm här på DGS i april 2024. Idag återpublicerar jag delar av den texten om någon missat Malms vurmande för terror – och, för den delen, universitetsledningens undfallenhet för densamma.

I mitt jobb som lokalreporter får jag ofta göra intervjuer med kommunpolitiker och kommunala tjänstemän. Det kan röra sig om ett bygge som ska startas, om en ny vision som ska lanseras eller något annat som antas vara av intresse för tidningsläsarna. Och genom åren är det en sak som slagit mig: Allesammans har samma språkbruk och använder samma begrepp.

För några veckor sedan greps en 12-årig flicka i Skottland för vapeninnehav efter att en film spridits på nätet, något DGS gästskribent Emma Olsson skrivit om. Flickan, som uppges heta Mayah Sommers, har blivit en symbol för unga flickors utsatthet i Storbritannien. Nu har polisen gripit det par som figurerade i samband med händelsen.

Jag vet inte så mycket om hjärnor men det känns som att när en viss tanke – det vill säga en förbindelse mellan två eller flera upplevelser – med framgång prövats flera gånger så bildas en upptrampad stig som snart kan förvandlas till en mental vana. I min hjärna finns en sådan stig vars upptrampning jag under mer än ett decennium ganska flitigt dokumenterat i dessa krönikor.