I mer än tio års tid – och därför till leda, kanske du inflikar – har jag utan särskilt mycket framgång utvecklat min samhällsteori om att Sverige sedan 51 år styrs i enlighet med ett världshistoriskt nytt styrelseskick som inte ens de gamla grekerna kunde föreställa sig. Denna samhällsordning, för vilken demokratin agerat barnmorska, kallar jag politikerväldet. Huvudintressenterna i detta statsskick är de härskande politikerna, byråkraterna i den apparat som administrerar samhällsskicket, samt systemets klienter, vilka i högtidliga sammanhang framhålls som systemets legitimerande raison d´être, således välfärdsmottagarna.

Ibland får jag kritik, exempelvis i kommentarer, av innebörd att mitt klankande på det välfärdsindustriella komplexet skulle betyda att jag hjärtlöst struntade i folk som faktiskt behöver hjälp.

Trots att jag har en hel del formella meriter inom ämnet nationalekonomi så vore det förmätet av mig att påstå mig begripa särskilt mycket av kunskapsstoffet. Jo, jag har inhämtat och tror mig förstå en del grundbegrepp som ofta gällt sedan hundratals år tillbaka, till exempel Adam Smiths intellektuella konstruktion om den osynliga handen, David Ricardos i och för sig felaktiga teori om varför jordägarna med tiden skulle lägga under sig hela bruttonationalprodukten samt Thomas Malthus lika oriktiga tes om att alla människor skulle gå under av svält, sjukdom och krig. Men även om ingen av dessa stora tänkare för mig har uppenbarat alla ämnets övergripande sanningar så duger denna kunskap till att tillsammans med andra lika bildade och okunniga människor dricka öl och humma över tillvarons otillgängliga hemligheter.

Många har nog glömt det, men perioden 1945 – 1975 kallades i svensk historieskrivning för ”rekordåren”. ChatGPT ger några exempel:

BNP ökade med i genomsnitt 3–4 % per år under flera decennier. Arbetslösheten var extremt låg, ofta under 2 %. Aldrig tidigare (eller senare) har Sverige haft en så lång och stabil period av tillväxt, sysselsättning och välståndsökning.

En vän bjöd mig nyligen att följa med till en mottagning på italienska ambassaden. Jag invände att jag inte var bjuden, men det gjorde inget, sa min vän, italienarna är inte så petnoga. Mycket riktigt förekom ingen gästavprickning vid entrén, utan alla som känt sig kallade blev undfägnade med mat och dryck.

När man har hittat en bra förklaring finns det ofta ingen anledning att inte använda den för att sprida ljus över allting som man vill tydliggöra för sig själv med sådant eftertryck att man verkligen begriper. Det är inte klokt vad mycket bättre jag förstår när jag anstränger mig. Särskilt nöjd är jag när jag kan bevisa att vår tids allmänna missnöje med samhällsförhållandena beror på vårt byråkratiska politikerväldes klåfingrighet och maktlystnad.

Under 1900-talet var marxismen den ledande politiska idéinriktningen till dess att den vid århundradets slut förvandlades från något revolutionärt till något systembevarande. Revolutionärt betyder att sociala skikt som tidigare inte haft något inflytande plötsligt får ett inflytande. Så gick det till i Ryssland och i Kina. Systembevarande betyder att sociala skikt som står på tur att ta makten gradvis, exempelvis genom klassresor, anpassar sig till sina nya förhållanden.

Sedan jag fick upp ögonen för det välfärdsindustriella komplexets existens och enorma makt över nationens politik och tänkande har jag drabbats av två insikter.

Jag talar här om ett organisationskomplex som gör av med kanske fyra tiondelar av bruttonationalprodukten och sysselsätter någon miljon människor som alla lever på att andra definieras som svaga, exempelvis för att de är invandrare, fattiga, dyslektiker, deppade, missförstådda konstnärer, arbetslösa, glesbygdsbor med eller utan oklar sexuell identitet etc.

Den artificiella intelligensen har varit en levande realitet i minst tre eller fyra decennier. Troligen har tusentals miljarder dollar i riskkapital satsats på dess utveckling. Är det mycket eller litet? Själv brukar jag översätta till svenska BNP-procent. En BNP-procent uppgår till ungefär 60 miljarder kronor. Tusen miljarder dollar vore alltså ungefär en och en halv svensk bruttonationalprodukt. Det märkvärdiga är att världen inte efter alla dessa ansträngningar och utgifter verkar säker på om AI har varit värt pengarna.

Ibland ser man inte vad man har framför ögonen. Själv har jag först i modern tid – vilket i det här fallet betyder de senaste åren – fått upp blicken för de professionella kårernas betydelse för samhället. Med professionell kår menar jag exempelvis advokaterna, skollärarna, läkarna, ämbetsmännen, ingenjörerna, professorerna, poliserna, brandmännen med flera.

Keynesianismen var på modet när jag gick på Handelshögskolan på 1960-talet, sedan föll läran lite i vanrykte, men nu verkar den vara på banan igen. Till exempel är den berömde nobelpristagaren Paul Krugman, vars storhet jag aldrig begripit, en av lärans främsta tillskyndare (liksom Robert Skidelsky, vilket bekymrar mig en aning, för Skidelsky var min lärare på ett universitet i USA och honom gillade jag skarpt).

Många omdömesgilla personer, varav flera med framstående positioner, säger att det ligger i exempelvis Sveriges intresse att stödja Ukraina i kriget mot Ryssland eftersom Putin skulle försöka erövra delar av Europa om han inte hade fullt upp att göra i Ukraina. Den tanken är inte gripen ur luften. Sedan mänskligheten började indela sig i distinkta, mer eller mindre särskiljbara grupper, till exempel nationaliteter, som för det mesta haft begärelse till andra gruppers boskap, guld, mark och kvinnor har det fallit sig naturligt för dem att då och då anfalla dessa andra grupper för att döda dess medlemmar och stjäla deras egendom.

Förlåt om jag besvärar dig med okunniga spekulationer kring dagens förestående ”lyssningssession” – Trumps och ChatGPT:s uttryck – mellan de amerikanska och ryska presidenterna. Min enda ursäkt är att alla andra bedömare över hela världen också tycks vara genuint osäkra på meningen med mötet. Vad handlar det egentligen om?