Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Igår pratade jag med en väninna som kom in på terrorhot mot julfirandet. Bara några timmar senare nåddes vi av nyheten om att en saudier kört in i folkmassan på en julmarknad i Magdeburg i Tyskland. I skrivande stund är minst två döda och mellan 60 och 80 skadade. Och vad rapporterar nyhetsmedierna om?
Min portugisiskalärarinna har vuxit upp i Brasilien, ett land som aldrig riktigt specialiserat sig på sådant som vi européer är så stolta över, till exempel demokrati och statlig välfärd. Därför vet hon inte vilka nya samhällskonstruktioner som här uppstått under de senaste femtio eller hundra åren – lika lite som många européer själva begriper vad vi gör med våra samhällen – men hon anar Europas och även USA:s växande ångest, ty den väller fram ur det väldiga och i stort sett okontrollerade internet och har också framkallat en så dramatisk och potentiellt systemhotande företeelse som Donald Trump. Men hon är nyfiken och jag försöker förklara.
Det senaste presidentvalet i USA har fått många att se det politiska spelet i ett delvis nytt ljus. Det finns anledning att fråga sig varför en figur som Donald Trump lyckades med att få med sig en majoritet av det amerikanska folket i hans övertygelse om att MAGA var rätt recept för att få Amerika på fötter för en bättre framtid.
För några dagar sedan utbröt en barnslig och ovärdig storm i ett vattenglas i radioprogrammet ”Söndag i P4”. Journalisten Henrik Brandão Jönsson blev utkastad ur studion av en hysterisk programledare vid namn Farah Abadi (i bilden i lugnare tillstånd) för att Jönsson föreslagit att en lyssnare, som klagat över att hennes partner var en dålig älskare, skulle skicka honom till Köpenhamn för att öva sig tillsammans med proffs.
För ungefär ett år sen gjorde FN’s generalsekreterare António Guterres följande sammanfattning av året som gått:
”…2023 has been a year of enormous suffering, violence and climate chaos. Humanity is in pain, our planet is in peril. 2023 is the hottest year on record…”
Efter en synnerligen ytlig undersökning, i huvudsak baserad på introspektion, har jag kommit fram till att vi svenskar fram till rätt nyligen var ett uppfostrande folk och att detta är förklaringen till den vånda vi nu genomlider, inte minst när det gäller invandringen.
Ibland reagerar poliser med ilska. Det hände alldeles nyligen, efter en incident på en av riksvägarna då vissa privatbilister hade så bråttom att de körde mot färdriktningen för att ta sig därifrån och därigenom hindrade blåljuspersonalen från att ta sig fram.
Det är inget fel med den reaktionen. Eller, rättare sagt, det skulle inte vara det om polisen också uttryckte vrede mot de kriminella. Men när hörde du senast en polis göra det?
Innan den globala uppvärmningen blev det största hotet mot mänskligheten, vilket inte var för mer än några årtionden sedan, så oroade sig kunniga människor framför allt för överbefolkningen. Hotet om att människorna skulle bli för många, och därför svälta eller dö i krig och sjukdomar, om de inte lyckades begränsa sin avkomma, har varit med oss åtminstone sedan den brittiske ekonomen Thomas Malthus för tvåhundra år sedan gjorde sig för evigt världsberömd för teorin att befolkningstillväxten alltid kommer att överskrida livsmedelsförsörjningen. (Hans kollega Dr. Jonathan Swift hade ett sekel tidigare väckt uppmärksamhet och bestörtning genom sitt ”ödmjuka förslag” att lösa överbefolkningsproblemet genom att uppmuntra de rika att köpa och äta upp de fattigas onödiga spädbarn.)
På Aftonbladets redaktion härskar en sjuklig fixering vid Ebba Busch. Vad hon än gör och säger går kvällsdrakens skribenter kollektivt i spinn. Men nu verkar det som om tidningens politiske chefredaktör Anders Lindberg börjar komma till insikt om att det handlar om en sjuklig besatthet.
”Nästan alla våra problem börjar med Ebba Busch” skriver han.
Vågar vi hoppas på att detta erkännande är första steget mot ett tillfrisknande som kan lyfta Aftonbladet ur slaskjournalistikens avfallshink?
Enligt en av mina många fördomar, vilket i det här fallet betyder otillräckligt empiriskt undersökta föreställningar, handlar nästan alla debattartiklar i landets papperstidningar om staten och särskilt då om att staten borde stödja något ändamål som ligger artikelförfattarna varmt om hjärtat, till exempel högre offentliga budgetanslag för sin forskning.
En vän frågade mig om jag trodde på ondskan. Vadå ondskan? sa jag, ty jag blev perplex. Moderna människor talar inte om ondska. Jo, de talar om förskräckliga illdåd såsom tortyr och andra gräsligheter som sådana som Bashar al-Assad gillar att ägna sig åt. Onda människor finns, men inte Ondskan i form av ett stycke nästan materiell explosiv illvilja, typ djävulen själv.
Någon lär ha viskat i Donald Trumps öra att vägen till det amerikanska folkets hjärta inte längre går via etablerad media, utan genom populära podcast. Att småprata i två timmar med Joe Rogan ger större utdelning än att intervjuas av professionella nyhetsankare på CNN.
Igår, när luciamorgonen var som mörkast och hundarna och jag gick ut på morgonpromenad, fick jag se något jag aldrig sett förut under alla de dryga 30 år som jag bott i Familjebostäder. Utanför varje port i hela kvarteret hade husvärden tänt upp marschaller.
1500-biskopen Hans Brask i Linköping berikade det svenska språket med begreppet ”brasklapp” när han enligt legenden smusslade in ett personligt och hemligt avståndstagande i sitt sigill under beslutet vid riksmötet i Arboga 1517 om att straffa den danskvänlige ärkebiskopen Trolle. Lappen, som hade inskriptionen ”Härtill är jag nödd och tvungen”, ska ha kommit Brasken väl till pass när danskarna tagit makten i Sverige och skulle döma danskefiender till döden i Stockholms blodbad.
Hundar har olika egenskaper. En del springer fort, andra har dålig syn, några är bra på att vakta hus och vissa har alla dessa egenskaper på en gång plus att de dreglar på mattorna. Det är ungefär samma med människor. Vi är olika. Jag kan inte räkna upp allt jag inte klarar, men jag har något slags hyggligt pricksäkert väderkorn för framtiden. Åtminstone inbillar jag mig det.
Nu firar vi Lucia igen. Ett katolskt helgon har blivit en av de starkaste och mest älskade symbolerna för svenskt julfirande. Men Lucia väcker också ont blod hos en stor del av landets malliga kulturskribenter som så här års för söker överträffa varandra i vem som kan hamra fram de mest nedvärderande och hånfulla texterna på sina plattformar.
Det är pinsamt av Jimmie Åkesson att inte tacka ja till inbjudan till Nobelfesten, skriver Jonna Sima i Aftonbladet. Hon har naturligtvis fel, som hon nästan alltid har. Åkesson gjorde tvärtom helt rätt som inte föll för frestelsen att frottera sig med den egenmäktiga Nobelstiftelse som under så lång tid frusit ut honom samtidigt som de välkomnat representanter för förtryckardiktaturer.
Ofta undrar jag hur det går till på ledarskribentlinjen på svenska gymnasier. Bryr man sig om att diskutera svåra saker som demokrati eller betraktas det som överkurs? Att jag tar upp frågan beror på att min uppfattning om just demokratin verkar vara en helt annan än den som företräds av exempelvis Dagens Nyheters ledarredaktion.
Jag känner mig som en sådan där gammaldags grammofonskiva vars spår blivit så slitna att nålen hoppar bakåt och maskinen i evigheters evighet låter höra samma korta och alltmer outhärdliga musiksnutt (jo, ungdomar, så hade man det förr i tiden). Och nu är jag igång igen.
Ibland måste man erkänna att man har fel. Som jag tvingas göra just i detta nu, då jag än en gång skriver om SVT:s dokumentär om Stureplansmorden – denna gång efter att ha sett alla avsnitt. Och jag är inte sämre än att jag kan erkänna att jag hade åtminstone delvis fel i min förra text.
Apropå en relevant observationen av Svenska Dagbladets ledarkrönikör Hanne Kjöller – att Sverige kombinerar en nitisk och noggrann skatteuppbörd med ett slappt och nonchalant system för bidragsbeviljande – skrev jag häromdagen en kommentar som gick ut på att ja, så ligger det till, men nej, det är inget förvånande med detta, ty det är inbyggt i statens DNA. Förklaringen är nämligen att det härskande politikerväldet i Sverige inte aktar för rov att med beslutsamhet och kraft klämma ur så mycket det går ur nettoskattebetalarna medan det hanterar sina favoriter och klienter med särskilt vänlighet och omsorg och inte gruffar så mycket om gemene man blåser Försäkringskassan på rejäla pengar.
Det kulturella självutplånandet fortsätter med oförminskad styrka när politiskt korrekta organisationer försöker överträffa varandra i ödmjukhet inför exakt allt och alla utom de vanliga svenskarna och deras kultur. Nu är det SSAB:s tur att fostra sina anställda, med förmaningen att inte önska ”god jul”.
Den sjätte var det Finlands nationaldag.
Den sjunde återinvigdes Notre Dame i Paris.
Den sjunde visades också den amerikanske filmen Don Jon i tv.
Nu har påven Franciskus invigt årets julkrubba i audienssalen Aula Paolo VI. Nytt för i år är att Jesusbarnet är insvept i en keffiyeh, en palestinasjal. Med denna politiskt laddade symbol förmedlar katolska kyrkan ett budskap som inte bara strider mot den kristna läran utan också är ett utslag av djupt osmaklig historierevision: Jesus var inte jude. Han var palestinier.
Bilden från Riksdagens plenisal illustrerar krisen inom kultursektorn. Kulturbudgeten diskuteras av ledamöterna. Här skapar politiken kultur. Jag visste inte att det fanns någon värre kulturkris än vanligt. Det tycks inte riksdagsledamöterna heller ha upptäckt med tanke på hur få som intagit sina platser för att hantera det svåra läget.
Häromdagen var jag på ett evenemang på Kulturhuset där vår nya EU kommissionär Jessica Roswall intervjuades av journalisten Annika Ström Melin. Roswall är mycket verbal och säkert skärpt och svarar rappt på Melins frågor. Roswall är född 1972, har verkat som advokat och varit politiker inom Moderaterna sedan 2010 som riksdagledarmot och bland annat varit Sveriges EU-minister 2022 – 24.
Svenska Dagbladets krönikör Hanne Kjöller (bilden) är en av de få tidningsskribenter vars synpunkter jag högt värderar (vilket betyder ”anser värda att läsa”). Hon tänker skarpt, formulerar sig väl och underhållande och bidrar i bästa fall till att återskapa förnuft i vårt land. Hon blir upprörd över saker som retar de flesta medelklassare och nettoskattebetalare.
Den så kallade Draghirapporten, The future of European competitiveness, skriven av italienaren Mario Draghi, före detta chef för europeisk centralbanken, chockade Europa. Den är en domedagsprofetia där det konstateras att EU inte i något avseende kan tävla med USA och Kina och visar att EU tappar konkurrenskraft i relation till dessa två stormakter, speciellt inom sektorer där morgondagens teknologier utvecklas.
Muslimerna har avhumaniserats så till den grad i västvärlden att deras lidande knappt leder till en axelryckning hos de förmodat ondskefulla västerlänningarna. Det hävdar den centerpartistiska EU-parlamentarikern Abir al-Sahlani i en debattartikel i Expressen, där hon också skriker efter hårda tag mot Israel och påstår att det är rasistiskt att kräva att muslimer ska anpassa sig till västerländska värderingar.
Det är synd att jag varken är jude eller troende för annars skulle jag kunna hålla en vederkvickande predikan på temat att Israel är ungefär som hedersmannen Job i boken med samma namn i Gamla Testamentet.
DET GODA SAMHÄLLET 