I serien Förskräckliga Men Användbara Förenklingar, även kallade Fördomar, ska jag nu blottlägga de väsensskilda grundföreställningar som vägleder folken norr om respektive söder om Alperna. Läsaren kommer att förstå exempelvis varför den tyska förbundspresidenten fru Merkel aldrig kunde komma överens med sin grekiska motsvarighet, vem det än råkade vara.

Det blir alltmer uppenbart att det svenska samhället befinner sig i ett ytterst farligt och hotfullt skede med en växande kriminalitet, som är på väg att infiltrera allt fler områden. Till skillnad från väder och klimat kan man här tala om en verklig och inte som för vädret en inbillad tipping point.

Vetenskapen, som vi fått lära oss bara har framåtväxlar, inga bakåtväxlar, har relativt nyligen upptäckt att det är farligt med skärmtid hos iPads, laptops och mobiler. Maximal tillåten tid för barn är kanske två timmar om dagen. (På den punkten tycks vetenskapen inte riktigt satt ned foten.)

Prinsessor är starka och modiga och alla borde lära sig bli en. Det är svenska kyrkans budskap till svenska förskolebarn. Men eftersom flickor lekt prinsessor i generationer är det uppenbart att svenska kyrkan i första hand vänder sig till pojkar. Frågan är bara varför. Vad har detta alls med kristendomen att göra?

Ingen har kunnat undgå hur förtjusta biblioteken är i att bjuda in dragqueens – män utstyrda till porriga fantasiversioner av kvinnor – att läsa sagor för små barn. Men hur välkomnar biblioteken dragkings, alltså kvinnor i maskulin utstyrsel? Inte fullt lika välvilligt visar det sig, efter att dragnätverket Kings For Future uppvaktat svenska bibliotek med samma önskemål.

Den här krönikan var tänkt som en tacksam lovsång till den lyckade tillvaro som ödet beviljat mig och min generation. Jag säger detta utan ironi, ty det andra världskrigets slut presenterade ett trovärdigt löfte om ett förlovat land för alla som hade fattat den amerikanska koden för ett gott liv och dessutom orkade böja sig ned och sleva upp den manna som försynen av ren hygglighet lät falla över jorden.

Alla former av beslutsfattande kräver inte bara kunskap och insikter utan även förmåga att bedöma konsekvenserna av fattande beslut. De flesta samhällen eller länder har i allmänhet fungerat bäst under perioder då kloka, kunniga och omdömesgilla personer varit i ledningen om det gällt antingen demokratiskt eller auktoritärt ledarskap.  

I Uddevalla har kommunen bestämt sig för att servera mer husmanskost i skolmatsalen. Det betyder att det kommer att bli mer fläskkött – något som får muslimska elever att börja sticka offerkoftan, med benäget bistånd från skattefinansierade public service.

Mer fläsk i skolan – muslimer får äta vegetariskt: ”Bortglömda” är Sveriges Radio P4:s tendentiösa rubrik på inslaget om det förfärliga beslutet att servera mer svensk husmanskost i Sverige.

I guldbokstäver över ingången till aulan vid universitetet i Uppsala blänker devisen ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. Orden kommer från Thomas Torild, en stjärnstudent vid lärosätet och tänkare från 1700-talets slut.

Jag anser att brottsbekämpningen måste bygga på förståelsen att det föreligger en omfattande kriminell kultur i Sverige. Med Kriminell Kultur (KK) menar jag att skötsamhet och hederlighet inte är grundläggande värderingar. De som ingår i den kulturen är naturligtvis själva brottslingarna, men även deras omgivning, huvudsakligen föräldrar som inte inpräntar vikten av skötsamhet, eller vid behov framtvingar den, i sin barnuppfostran. Kanske för att de själva har ett brottsligt sinnelag, men definitivt sant är att de inte anser att skötsamhet är ett oeftergivligt krav. Vore det en grundläggande värdering så bevakar man sina barn med falkögon och klipper till som en rävsax vid överträdelser.

För många år sedan samarbetade jag och Pär Ström. Pär har alltid varit ombudsman för något nobelt ändamål. Den här gången handlade det om att etablera sig som Yttrandefrihetsombudsman vilket vi båda ansåg att just Sverige, i egenskap av ombudsmannaämbetets stamort på jorden, hade en internationell skyldighet att inrätta. Så kunde man, tänkte vi, fylla igen ett flagrant hål i den svenska demokratins uppsättning av hävdvunna regler och institutioner. (Själv tyckte jag nog att det vore ännu angelägnare att skapa en befattning som Fiskombudsman med vidhängande myndighet för mer marint orienterade jurister.

Det kan knappast ha undgått någon att ledningen för avfallsföretaget Think Pink står anklagad för grova miljöbrott. Rättegången mot ett antal personer, inklusive den Iranfödda före detta strippan och porrklubbsägaren Bella Nilsson – tidigare Isabella Khatibi Ghabagh Tappeh och numera omdöpt till Fariba Vancor – inleddes igår. Men det hade inte behövt gå så här långt. Det fanns mängder med varningstecken redan från början. Allt för många makthavare inom politiken och näringslivet valde dock att blunda – av ideologiska skäl.

Det korta och enkla svaret är: Inte mycket, sannolikt mer till skada än nytta! NPM, en global åkomma närmast att likna vid en pandemi, har bidragit till att samman med en parallell ideologisk feminiseringsprocess, förstöra den svenska offentliga verksamheten kommunalt, regionalt och statligt. Låt oss titta på saken i en tillbakablickande och kritisk analys.

Jag har utan särdeles framgång under de senaste tre, fyra årtiondena argumenterat för att vår tids politiska huvudmotsättning inte längre står mellan socialister och borgerliga utan mellan å ena sidan politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet och å den andra landets nettoskattebetalare. Trist nog för mig har jag aldrig gillat den där dikotomin eftersom den inte är självförklarande. Det ska fan försöka klarlägga politiken så att folk begriper när det kan ta timmavis att bena upp grundbegreppen.

Den internationella statistiken över det årliga antalet mord per 100 000 invånare verkar inte särskilt pålitilig. Men man får ändå en uppfattning om tendenser och storleksordningar såsom att en halv miljon människor tas av daga i hela världen samt att mordfrekvensen är särskilt uttalad i Latinamerika med 50 döda per 100 000 invånare i Equador. I detta perspektiv har Sverige, med lite mer än ett mordoffer per 100 000 personer och år, inte så mycket att klaga över.

”Pojkaktiga lekar” kan skapa beteendestörningar och autism. Det hävdar forskare vid Karlstad och Uppsala universitet som just nu genomfört en studie på 718 värmländska barn. Men studien tycks avslöja något som forskarna inte räknat med, och som de verkar dra sig för att utveckla vidare.

Det har länge varit spänt mellan de stora jättenationerna Egypten och Etiopien.

Spänningen beror på att Etiopien, utan att bry sig om Egyptens invändningar, sedan 2011 byggt en enorm damm vid Blå Nilen.

Minns ni hur public service för ett par år sedan lyfte hiphopen som ett slags folkets musikgenre och prisade en rad kriminella rappare för deras alster? Och de höll på i det längsta, ända tills sanningen om artisterna blev omöjlig att dölja. Men hiphop-vurmen är inte den första i sitt slag – kultureliten och journalistkåren har alltid fascinerats av musik med rötterna i kriminaliteten. På 60-talet var det de så kallade kåkvisorna som fick det att vattnas i munnen på kulturpersonligheterna och journalisterna.

Jag betraktar en fluga som går runt på insidan av fönsterrutan. Den vill ut mot ljuset och friheten. Den vandrar oupphörligt än hit, än dit på spaning efter en utväg. Då och då hamnar den i mörkret vid sidan av fönstret och tycker sig då uppenbarligen vara på fel väg, för den återvänder genast till rutan. Ibland tar den en förtvivlad flygtur och landar på en annan ruta och fortsätter sitt utsiktslösa men intensiva letande.

Den svenska journalistkåren är ett märkligt skrå. Den tycks främst drivas av hat och förakt mot allt som är svenskt och därmed också en vilja att fjärma sig från detsamma, vilket tar sig uttryck i de mest märkliga skrifter, såsom den här krönikan signerad Lasse Anrell.

Den möjligen lite skrytsamma underrubrik som ingår i den här bloggens namn är ”Här skapas samtidens självförståelse”. Även om jag själv ansvarar för formuleringen har jag i tio år eller däromkring funderat över vad den kan betyda. Den stora stötestenen, som jag blir varse när jag läser exempelvis Dagens Nyheters ofta förvirrade ledare, är om självförståelse bara betyder en klar insikt om vad vi, särskilt politikerna, bör göra med landet eller om det också ligger i en godkänd självförståelse att nationen faktiskt också handlar i enlighet med vad den förhoppningsvis har förstått.

Ni har säkert hört att Astrid Lindgrens Vi på Saltkråkan skall få en ny version som är anpassad till dagens multikulturella samhälle. TV-serien är ju egentligen en återblick till det skärgårdsliv som fanns i Stockholm på 1960-talet, nästan som August Strindbergs Hemsöborna, fast på ett annat vis och i en annan tid.

Turkiska teveserier har blivit väldigt populära på sistone. Inte i västvärlden, men i stora delar av övriga världen, framför allt i Afrika och Mellanöstern.

Turkiet ligger tvåa i världen efter USA när det gäller distribution av tv-serier. Dess underhållningsindustri är alltså en kraft att räkna med.

På förekommen anledning har jag anledning att misstänka att svenska media i den pågående Mellanösternkonflikten är partiska till förmån för den ena parten, Hamas, medan information som skulle kunna gynna den andra parten, Israel, till stor del lämnas utan uppmärksamhet. Eftersom detta överensstämmer med mina, och kanske dina, förväntningar gäller det att vara noggrann i rapporteringen om läget för att inte förfalla till motsatt partiskhet.

Gåtan har du antagligen ställt dig själv utan att ha funnit något svar. Misslynt har du antagligen resonerat om saken med någon begåvad vän som snart visat sig vara lika bortdribblad som du själv. Till slut har ni gemensamt beslutat att slutförvara gåtan i en skräplåda i källaren tillsammans med andra mångtusenåriga intellektuella dilemman såsom cirkelns kvadratur.

Det skriver Jan Guillou i Aftonbladet den 25.8.2024 en text som i huvudsak är korrekt.

De ursprungliga statliga Affärsverken var sju till antalet, varav Statens Järnvägar var ett, och byggdes upp i det slutande 1800-talet. Det har jag utförligt beskrivit och analyserat i min doktorsavhandling i ekonomisk historia från 1980, ”Den statliga företagssektorns expansion. Orsaker till förstatliganden i ett historiskt och internationellt perspektiv”.

Då och då botaniserar jag bland de över fyratusen krönikor jag skrivit på den här bloggen. Jag vill undersöka om det skett något i allmänna attityder och politiskt ledarskap som skulle kunna ingjuta trovärdiga förhoppningar om att landet vore på väg att lämna sin trista färd mot tvärbranten framöver. Enligt en hos mig allt fastare övertygelse har det inte det. Det som här följer är en text från den 25 mars 2015. Tänk bara när vi ska reda upp efter vindenergi- och klimatevangelisterna! Eller polisen, som är textens ämne.

”Den fjättrade Clio” skriven av Hugo Valentin och tryckt 1957 är en bok jag köpte i det slutande 1960-talet för 18 kronor och 50 öre. I bokens inledande kapitel diskuteras historieskrivningens dilemma som alltid sker i ljuset av den närvarande tidsåldern och de samhälleliga dominansideologierna. Mer så idag, än när boken skrevs 1957, med kompetensmässigt svaga regionala lärosäten som styrs av vit rasideologi, identitetspolitik, feminism, HBTQI-ideologi, neo-marxism och ett betydande forskningsförfall i synnerhet inom humaniora och samhällsvetenskaper.

Jag vaknade mitt i natten med ett ryck. På något vis hade jag i sömnen – någon del av hjärnan sover tydligen aldrig – kommit på att Staffan Burenstam Linders teori om den rastlösa välfärdsmänniskan, som jag skrev om igår, visserligen är tilltalande och troligen riktig, men gravt ofullständig. Som du minns menade Staffan att människan tvärtemot sina förväntningar blir stressad och överansträngd av det med tiden tilltagande välståndet eftersom hon skaffar sig så mycket fina prylar – fritidsbåtar, surfbrädor, motorfordon och vitvaror med mera – som hon inte har tid att använda och därför förvandlas till psykfall. Ungefär.


Det finns en rad studier som visar att invandrade äldre, som nyttjar äldreomsorgen, uttrycker önskemål om att bli vårdade av landsmän eller av människor som talar deras språk obehindrat och förstår deras kultur. Detta ses allmänt som något hemtjänsten bör vara lyhörd för. När äldre svenskar har liknande önskemål beskrivs det som ”rasism”.