Så länge jag har läst tidningen så har ett samhälleligt orosmoment varit permanent närvarande: risken för arbetslöshet, särskilt industrins – hur industrin nu definieras – tillbakagång från kanske en tredjedel av de sysselsatta vid andra världskrigets slut till drygt en tiondel nu.

Med tanke på förskräckelsen, oron, ojandet och den allmänna uppståndelse som USA-valet föranlett, särskilt det lidandecrescendo som svenska tidningar flagellerat sig med sedan det visat sig att Trump vann – vann! – har jag försökt att begripa mig på upprördheten och de starka känslorna.

Jag funderar mycket över maktförhållandena i vårt samhälle eftersom en i mitt tycke överspelad huvudmotsättning mellan arbete och kapital, mellan socialism och borgerliga ideologier, tar upp alldeles för mycket av vår – därför falska – samtidsförståelse. Det är ett artigt sätt att säga att samtidens politiska debatt mest består av irrelevant skitprat eftersom debatten ännu inte upptäckt demokratins förvandling till politikervälde och därför inte heller förstår att vår tids politikervälde är en ny samhällsbildning som följer sina egna regler.

Nyligen skrev jag en krönika om skamindustrin, alltså hela den apparat eller rörelse som dagligen påminner oss om skälen till att vi bör skämmas, till exempel:

• att vi är rasister

• att vi använder för mycket energi, vilket leder till jordens undergång

Bland sociologer och andra samhällsgrubblare utövas en sport som aldrig tycks trötta dem, nämligen att slutgiltigt förklara det största undret som vederfarits människan. Fina försök har gjorts men aldrig med en sådan kraft att sporten kunnat avdankas såsom färdigspelad och historiskt onödiggjord.

Broschyren Om krisen eller kriget kommer – Viktig information till Sveriges invånare har utarbetats och distribuerats till hushållen av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Myndigheten har säkert gjort så gott den har kunnat och jag har inga invändningar mot tips om att jag bör ha en batteriradio, en massa dricksvatten, matkonserver och brännved hemma för den skull Putin skulle angripa landets infrastruktur och Nato – som ska bidra till vårt försvar enligt den romantiska musketörsprincipen ”en för alla, alla för en” (åtminstone tillfälligt, till katten bör man lagra förnödenheter ”för minst en veckas beredskap” och då ska väl lika mycket krävas för människor) – inte hunnit komma igång. Det står visserligen inte i broschyren att det är just Putin som vi har anledning att ängslas över men vi som har gjort lumpen minns att Sverige av tradition dragit sig för att i klartext omnämna den förväntade huvudfienden; i mina soldatböcker omtalades han som Stormakten Röd.

Lars Strannegård, professor och rektor vid Handelshögskolan i Stockholm (och välförtjänt berömd för att ha infört ett antagningssystem som sådana som jag tjatat om i decennier, nämligen det som tillämpas på västra halvklotet där urvalet av elever att antas vid en skola bestäms av prov vid antagningsskolan, inte av betyget från avgångsskolan) gör två betydelsefulla påpekanden i en artikel i DN Kultur.

Arter är betydelsefulla företeelser i människornas liv om inte annat så för att vi använder dem som föda. Kanske är det därför mänskligheten ägnat en hel del ansträngning till att spekulera kring arternas tillkomst och indelning i ordnade kategorier. Enligt Bibeln ska de ha uppstått i ursprunglig och evig form på skaparens mandat medan senare tiders tänkare – och jag tänker då särskilt på Charles Darwin (bilden) – snarare föreställer sig att arterna befinner sig under ständig utveckling i enlighet med ett ständigt återupprepat sinnrikt schema i tre steg:

Grundsyftet med etableringen av universitet på 1500-talet och däromkring var att de moderna, centraliserade nationalstaterna behövde begåvade och rätt utbildade personer för att bemanna de statliga apparaterna. När kyrkorna blev statliga måste staten utbilda präster. Nya, avancerade rättssystem behövde skolade jurister. Så småningom utvecklades fler specialiteter, exempelvis läkare och ingenjörer, som också behövde särskild skolning. För studenterna blev en universitetsexamen ett krav eller åtminstone en betydelsefull merit för att få ett eftersträvat jobb.

Någon borde skriva 1990-talets svenska ekonomisk-politiska historia men jag tror inte det kommer att ske eftersom sanningen är för plågsam och de ansvariga för det mesta fortfarande är vid liv.

Två av Tidöalliansens föreslagna reformer tycks ha väckt särskilt ont blod. Den ena är den så kallade angiverilagen enligt vilken alla som arbetar i offentlig sektor ska vara skyldiga att ange papperslösa personer för polisen och Migrationsverket. Papperslösa personer betyder i det här fallet personer som saknar laglig rätt att befinna sig i Sverige. Den andra reformen är slopad rätt till avgiftsfri tolkhjälp för folk som inte kan svenska. (Precis vad som gäller är oklart. I teorin ska myndigheter betala tolk för folk som bott mindre än tre år i Sverige men i verkligheten tycks av godhetsskäl ett betydligt mer generöst system tillämpas.)