”Pojkaktiga lekar” kan skapa beteendestörningar och autism. Det hävdar forskare vid Karlstad och Uppsala universitet som just nu genomfört en studie på 718 värmländska barn. Men studien tycks avslöja något som forskarna inte räknat med, och som de verkar dra sig för att utveckla vidare.

Det har länge varit spänt mellan de stora jättenationerna Egypten och Etiopien.

Spänningen beror på att Etiopien, utan att bry sig om Egyptens invändningar, sedan 2011 byggt en enorm damm vid Blå Nilen.

Minns ni hur public service för ett par år sedan lyfte hiphopen som ett slags folkets musikgenre och prisade en rad kriminella rappare för deras alster? Och de höll på i det längsta, ända tills sanningen om artisterna blev omöjlig att dölja. Men hiphop-vurmen är inte den första i sitt slag – kultureliten och journalistkåren har alltid fascinerats av musik med rötterna i kriminaliteten. På 60-talet var det de så kallade kåkvisorna som fick det att vattnas i munnen på kulturpersonligheterna och journalisterna.

Jag betraktar en fluga som går runt på insidan av fönsterrutan. Den vill ut mot ljuset och friheten. Den vandrar oupphörligt än hit, än dit på spaning efter en utväg. Då och då hamnar den i mörkret vid sidan av fönstret och tycker sig då uppenbarligen vara på fel väg, för den återvänder genast till rutan. Ibland tar den en förtvivlad flygtur och landar på en annan ruta och fortsätter sitt utsiktslösa men intensiva letande.

Den svenska journalistkåren är ett märkligt skrå. Den tycks främst drivas av hat och förakt mot allt som är svenskt och därmed också en vilja att fjärma sig från detsamma, vilket tar sig uttryck i de mest märkliga skrifter, såsom den här krönikan signerad Lasse Anrell.

Den möjligen lite skrytsamma underrubrik som ingår i den här bloggens namn är ”Här skapas samtidens självförståelse”. Även om jag själv ansvarar för formuleringen har jag i tio år eller däromkring funderat över vad den kan betyda. Den stora stötestenen, som jag blir varse när jag läser exempelvis Dagens Nyheters ofta förvirrade ledare, är om självförståelse bara betyder en klar insikt om vad vi, särskilt politikerna, bör göra med landet eller om det också ligger i en godkänd självförståelse att nationen faktiskt också handlar i enlighet med vad den förhoppningsvis har förstått.

Ni har säkert hört att Astrid Lindgrens Vi på Saltkråkan skall få en ny version som är anpassad till dagens multikulturella samhälle. TV-serien är ju egentligen en återblick till det skärgårdsliv som fanns i Stockholm på 1960-talet, nästan som August Strindbergs Hemsöborna, fast på ett annat vis och i en annan tid.

Turkiska teveserier har blivit väldigt populära på sistone. Inte i västvärlden, men i stora delar av övriga världen, framför allt i Afrika och Mellanöstern.

Turkiet ligger tvåa i världen efter USA när det gäller distribution av tv-serier. Dess underhållningsindustri är alltså en kraft att räkna med.

På förekommen anledning har jag anledning att misstänka att svenska media i den pågående Mellanösternkonflikten är partiska till förmån för den ena parten, Hamas, medan information som skulle kunna gynna den andra parten, Israel, till stor del lämnas utan uppmärksamhet. Eftersom detta överensstämmer med mina, och kanske dina, förväntningar gäller det att vara noggrann i rapporteringen om läget för att inte förfalla till motsatt partiskhet.

Gåtan har du antagligen ställt dig själv utan att ha funnit något svar. Misslynt har du antagligen resonerat om saken med någon begåvad vän som snart visat sig vara lika bortdribblad som du själv. Till slut har ni gemensamt beslutat att slutförvara gåtan i en skräplåda i källaren tillsammans med andra mångtusenåriga intellektuella dilemman såsom cirkelns kvadratur.

Det skriver Jan Guillou i Aftonbladet den 25.8.2024 en text som i huvudsak är korrekt.

De ursprungliga statliga Affärsverken var sju till antalet, varav Statens Järnvägar var ett, och byggdes upp i det slutande 1800-talet. Det har jag utförligt beskrivit och analyserat i min doktorsavhandling i ekonomisk historia från 1980, ”Den statliga företagssektorns expansion. Orsaker till förstatliganden i ett historiskt och internationellt perspektiv”.

Då och då botaniserar jag bland de över fyratusen krönikor jag skrivit på den här bloggen. Jag vill undersöka om det skett något i allmänna attityder och politiskt ledarskap som skulle kunna ingjuta trovärdiga förhoppningar om att landet vore på väg att lämna sin trista färd mot tvärbranten framöver. Enligt en hos mig allt fastare övertygelse har det inte det. Det som här följer är en text från den 25 mars 2015. Tänk bara när vi ska reda upp efter vindenergi- och klimatevangelisterna! Eller polisen, som är textens ämne.

”Den fjättrade Clio” skriven av Hugo Valentin och tryckt 1957 är en bok jag köpte i det slutande 1960-talet för 18 kronor och 50 öre. I bokens inledande kapitel diskuteras historieskrivningens dilemma som alltid sker i ljuset av den närvarande tidsåldern och de samhälleliga dominansideologierna. Mer så idag, än när boken skrevs 1957, med kompetensmässigt svaga regionala lärosäten som styrs av vit rasideologi, identitetspolitik, feminism, HBTQI-ideologi, neo-marxism och ett betydande forskningsförfall i synnerhet inom humaniora och samhällsvetenskaper.

Jag vaknade mitt i natten med ett ryck. På något vis hade jag i sömnen – någon del av hjärnan sover tydligen aldrig – kommit på att Staffan Burenstam Linders teori om den rastlösa välfärdsmänniskan, som jag skrev om igår, visserligen är tilltalande och troligen riktig, men gravt ofullständig. Som du minns menade Staffan att människan tvärtemot sina förväntningar blir stressad och överansträngd av det med tiden tilltagande välståndet eftersom hon skaffar sig så mycket fina prylar – fritidsbåtar, surfbrädor, motorfordon och vitvaror med mera – som hon inte har tid att använda och därför förvandlas till psykfall. Ungefär.


Det finns en rad studier som visar att invandrade äldre, som nyttjar äldreomsorgen, uttrycker önskemål om att bli vårdade av landsmän eller av människor som talar deras språk obehindrat och förstår deras kultur. Detta ses allmänt som något hemtjänsten bör vara lyhörd för. När äldre svenskar har liknande önskemål beskrivs det som ”rasism”.

Igår filosoferade jag om vad samhällena gör med sitt ekonomiska överskott, det vill säga den andel av produktionen som överstiger vad som behövs för att hålla människorna vid liv (med 2,1 barn per kvinna för stabiliteten i befolkningsutveckling) samt för reguljärt underhåll av produktionsapparaten och övrig infrastruktur. En kommentator påpekade att Staffan Burenstam Linder (1931 – 2000) hade skrivit en bok i en tangerande fråga.

En gång blev jag tillfrågad av Expressens dåvarande kulturchef, Maria Schottenius, numera på DN Kultur, om jag ville bli krönikör. Visst. Det var på den tiden när den offentliga sektorns intäkter motsvarade 60 procent av BNP.

På grund av mitt storhetsvansinne skriver jag inte gärna krönikor i dagsaktuella frågor eftersom sådana inte kommer att intressera den stora och stadigt växande läsekrets jag förväntar mig om hundra eller tvåhundra år. Men idag ska jag göra ett undantag och uttala mig om höstens presidentval i USA och då särskilt mina uppfattningar om kandidaterna. Naturligtvis vet jag inte så mycket om dem; på den punkten är jag som alla andra människor som skaffar sig åsikter på lösa grunder. Men så ser livet ut. Fördomar härskar även i den egna skallen men förnuftigt folk lär sig att leva med detta vilket bland annat betyder att inte vara så bergsäker på någonting (utom att det heter ”en av dem”, inte ”en av de”).

En bekant till mig skrev sina memoarer för några år sedan. Självutgivning, inget stilistiskt mästerstycke. Det saknas inte syftningsfel och liknande stilgrodor. Men det är en autentisk berättelse om ett liv som levts och jag har själv stor respekt för liknande litterära prestationer.

Vi matas ständigt med artiklar om ”den svenska kriminaliteten”. Det är ett begrepp skapat av den svenska journalistkåren, som frossar i perverterat självhat och hån mot svenska folket och benhårt vägrar skriva sanningen om vilka grupper det är som står för kriminaliteten. Plötsligt är det ofantligt viktigt att framhålla svenskheten och tiga om andra etniciteter.

Ett av de värsta exemplen hittills är den här artikeln i Expressen. Jag tror aldrig jag har sett epitetet ”svensk” användas så flitigt förut.

Det är lätt att bli entusiastisk över Ukrainas militära framgångar i den ryska Kursk-regionen. Det är första gången på över åttio år som någon främmande makt ockuperat ens en kvadratmeter rysk mark (det blå- och vitrandiga området på kartan). President Zelenskyj har hävdat att ett av syftena med operationen var just att uppvisa rysk svaghet för omvärlden. Hur Putin ska hantera denna pinsamhet är oklart. Först förväntades han hämta elittrupper från de ryssockuperade områdena i sydöstra Ukraina (de färgmarkerade områdena på kartan), men nu förringar han ukrainarnas närvaro och säger att ärendet inte är någon ko på isen.

I morse, när jag satt i köket och drack morgonkaffe, hörde jag det omisskännliga ljudet av att någon piskade mattor. Jag såg ut genom fönstret och mycket riktigt, en granne hade hängt upp en stor matta på piskställningen och bearbetade den grundligt. Och jag blev löjligt glad inombords.

Nu är vi inne i kräftans tid igen. För några år sedan skrev jag denna text, med anledning av just detta. Den är, dessvärre, fortfarande lika aktuell:

Många söker ursprunget till välfärdsstatens filosofi hos trettiotalets svenska socialdemokrater. Andra, som anser sig gräva djupare (jag till exempel), menar att upphovet snarare bör efterspanas i USA, där det statliga engagemanget för människornas välfärd började knoppas under president Roosevelt och dit de socialdemokratiska makarna Myrdal reste för att finslipa sina idéer om hur den svenska välfärdsstaten skulle arrangeras.

Eftersom jag, liksom så många andra ungdomar, i yngre dagar närde en stark och uppriktig dröm att göra världen bättre föll det sig naturligt för mig att söka mig arbete i den internationella biståndsverksamheten, i mitt fall Sida och FN. Femton års praktisk erfarenhet av detta hjälparbete luttrade mig från mina mest extatiska förhoppningar och fick mig att ersätta dessa med allvarliga dubier om verksamhetens berättigande. Det finns både bra och dåliga biståndsinsatser men netto är verksamheten enligt min bedömning ofördelaktig och då inte i huvudsak för att den är en börda för oss som betalar utan för att den hämmar utvecklingen hos mottagarna.

Idag är det min pappas födelsedag. Han föddes 1926 och växte upp i ett Sverige som ännu inte hunnit bli ett folkhem, i en lantbrukarfamilj med mor och far och 14 syskon. Från tidig ålder lärde han sig arbeta hårt och ta ansvar och det fortsatte han med genom hela livet.

Min pappa var ingen stor man. Men han var en bra karl. En ansvarsfull, anständig och god vit man.

Första olympiaden i Paris ägde rum år 1900. Det var den andra olympiaden efter Aten 1896. De första olympiaderna var något helt annorlunda än dagens politiska jättearrangemang. Man hade i stora drag försökt följa det klassiska olympiaprogrammet med olika löpningar, kast och hopp. Vid de allra första spelen ingick också de ovanliga grenarna stående hopp i höjd och längd samt spjutkastning med både vänster och höger hand.

Häromdagen frågade jag frugan hur det kommer sig att sådana som jag ständigt fräser och klagar över Sverige när allt på det hela taget fungerar. Lönen trillar in varje månad (även om den kunde vara högre), sjukvården erbjuder sig att ringa tillbaka så man slipper sitta i telefonkö (även om det kan vara svårt att få en läkartid), om man bucklat sin nummerskylt och beställer en ny från Transportstyrelsen så kommer den på tre dagar och kostar bara 62 kronor. Det är mycket man saknar anledning att reta sig på.

Kriminologen David Sausdal, vid Lunds universitet, har sin egen förklaring till varför Sverige har fler gängkriminella än Danmark och Norge. ”Sverige mår inte lika bra som Danmark och Norge”, säger han. Och det har han i och för sig en poäng i. Han undviker dock omsorgsfullt att nämna orsaken.

Svea hovrätt har nyligen fastställt en tingsrättsdom där en 20-årige man, hemmahörande i Demokratiska Republiken Kongo, Seth Hauhia, dömts till livstids fängelse för mordet på en 34-årig man i Solna 2023.