Fattigdom, där det förekommer, beror inte på att det produceras för lite utan för att folk inte vill dela med sig. Detta påstående går på tvärs emot vårt samhälles självuppfattning. Den gängse uppfattningen till att vi, åtminstone i Västeuropa, lever i ett allmänt, hyggligt välstånd är att produktionsapparaten och därmed bruttonationalprodukten per capita har utvecklats med sådan väldig kraft att det räcker till att försörja allt fler människor.

I sina gömmor kan man hitta intressanta saker. För tio år sedan, närmare bestämt den 30 november till 12 december 2015, hölls det största världsledarmötet någonsin i Paris, det så kallade COP21. Det handlade om koldioxidutsläppen. Det gällande Kyotoprotokollet höll på att krascha eller på annat sätt löpa ut så det behövdes en vitamininjektion för att hålla liv i den internationella klimatapparaten. Då skrev jag nedanstående krönika som förutsäger det som sedermera blev uppenbart, således att Parisavtalet var feltänkt och troligen dödsdömt från början.

När man funderar över samhällenas konstruktion tornar svåra tolkningsproblem upp sig. Man frågar sig varför saker och ting är organiserade som de är. Till exempel diskuterade jag nyligen med en vän om pyramiderna i det hieroglyfiska Egypten byggdes för att tillfredsställa religiösa böjelser hos ett folk av bönder och stenarbetare eller om syftet var att ge legitimitet åt en härskande klass av präster. Igår pratade jag med min son om huruvida den svenska ungdomens tydligen tilltagande psykproblem beror på att de i sociala media hela tiden konfronteras med världsstjärnor och därför känner sig otillräckliga eller om ungdomarnas ångest i stället har att göra med att vi har utbildat för många barnpsykiatriker som uppmuntrar barns dåliga mående för att få fler offentligt finansierade terapiuppdrag.

Igår, den nittonde december, skrev jag en krönika om hur vår tid har svårt att hitta bra straff för ungdomsbrottslingar, ofta med invandrarbakgrund, eftersom den enda lösning vårt samhälle kan komma på, nämligen fängelse, inte är socialt acceptabel när det gäller trettonåriga gängmördare. Bristen på acceptabla straff gör att vi i stället satsar på garanterat verkningslösa remedier såsom fler fritidsgårdar.

Så fort ett nytt mord begås, särskilt om ungdomar från utanförskapsområden (vilket är en omskrivning för ”med invandrarbakgrund”) är inblandade, så ropar en kör av socionomer och andra socialarbetare efter fler och tidigare insatser, mer samarbete med sådana som brandkåren, skolan och Sos och framför allt mer pengar.

Enligt postmoderna pedagogiska teorier är kunskap inte så viktigt eftersom kunskap bara är fakta som man kan slå upp på internet om man vill veta något. Jag tror att sådana föreställningar är så skadliga som det bara går.

Min inre sociologiske forskare sitter i inälvorna och känner vad som pågår. Han skiljer sig alltså i grunden för den yttre sociologen som läser tidningen och även på andra vis låter sig påverkas av samhällets allmänna hjärntvätt. Den inre medarbetaren kan inte frigöra sig från ett med tiden allt starkare intryck att vårt land lider svårt av en målmedvetet avancerande byråkrati samt att detta endast delvis är EU:s fel.

Den tyske historikern Oswald Spengler (1880 – 1936; bilden), författare till klassikern Västerlandets undergång, är känd för att först i efterhand, sedan han redan skrivit sina böcker, besvära sig med att leta upp bekräftande fakta. Ibland ska han uppdragit åt sina studenter att gräva fram bevis.

Ett samhälle består av ett antal skrivna och oskrivna regler för hur den mänskliga samvaron ska gestalta sig, till exempel vad som gäller om man ingår äktenskap eller rånar en bank eller cyklar utan lyse i mörka natten. Alla dessa regler – även de oskrivna som till exempel att det skulle vara oartigt för män att ha annat än svarta skor efter klockan sex – ändras förstås över tiden, men under normala förhållanden endast långsamt och gradvis och efter moget övervägande.

Det måste ju finnas något annat än ukrainakriget att tänka på och därför ska jag nu, i serien ”svar på frågor du aldrig ställt”, förklara snabel-at, alltså @-tecknet.

Det finns två ofta sammanblandade teorier om hur byråkratier förhåller sig till sina budgetar. Det borde höra till skattebetalarnas allmänbildning att känna till dessa teorier.

En av de många filosofer som jag inte lyckats begripa är René Descartes, inbjuden av drottning Kristina till Stockholm för att sprida tidevarvets nya idéer och där avliden efter fyra månader, enligt egen uppfattning för att det var så kallt. (Att tidevarvet var isande bistert bekräftas av klimatforskningen och är välbekant för alla som hört talas om Tåget över Bält, en vattenväg som numera aldrig fryser igen.) Jag har inte ens förstått den paroll med vilken han försökte sammanfatta och tydliggöra sitt av samtiden så hyllade tänkande, nämligen cogito, ergo sum, det vill säga jag tänker, därför finns jag. Helt obegripligt, har jag tyckt.

För mina ögon ser konflikten mellan USA och Europa mest ut som ett äktenskapsgräl med hot om skilsmässa på grund av lång och varaktig söndring som under de senaste åren eskalerat. Bakgrunden är att Europa har påtvingats nya amerikanska män vart fjärde år. Dessa har med tiden blivit alltmer bekymrade över den europeiska partnerns attityder och beteenden, men eftersom amerikanska män är respektfulla mot sina hustrur har inga distinkta klagomål framförts annat än diskreta antydningar att Europa kanske kunde tänka sig att betala sin andel av försvarskostnaderna.

Debattkonsten har två alternativa huvudstilar. Den ena är att säga vad man tycker och sedan förklara varför man har rätt. Den andra är framföra sin egen tolkning av vad motståndaren hävdar och sedan säga att det är fel. Den andra stilen försöker jag undvika, utom när jag ska vara polemisk varvid slag under bältet är tillåtna. Men om debattmotståndaren faktiskt har något att säga, vilket då och då förekommer, så är det orättvist att argumentera mot den nidbild man själv skapat av motståndarens uppfattningar.