Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Aderton- och nittonhundratalet såg ett antal ideologier födas – och dö: Liberalismen, Kommunismen, Fascismen, Nazismen, brukar nämnas. Islam nämns aldrig, möjligen nämns islamismen, samtidigt som en försäkran avges om att denna inte har något att göra med islam. (Undantag finns, förstås.)
Jag har gradvis kommit till insikt om att självstyrande, kompetenta och oberoende professionella eliter är omistliga för det goda samhället. Västerlandets framgångar har till stor del byggt på förekomsten av hederliga och okorrumperade ämbetsmän, en lärarkår som utbildar och disciplinerar sig själv, en stolt poliskår som inte missbrukar sitt våldsövertag, universitetsprofessorer som värnar om bildning, läkare som inte bara tänker på pengar, utan även på sina skyldigheter enligt den hippokratiska eden och sjuksköterskor som upplever yrket som ett kall.
Världen kravlar sig troligen, med stor möda, mot något slags allmänt accepterad tolkning av Trumps tullkrig. ”Allmänt accepterad” betyder emellertid inte ”av alla accepterad”, utan snarare ”dominerande”, ty olika berättelser kommer att kvarstå ungefär som dolkstötslegenden efter första världskriget överlevde som en hygglig alternativ förklaring till Tysklands nederlag och kunde användas i uppviglande syfte av Hitler.
Jag blir alltid varm inombords när jag möter, eller läser om, människor som gör skillnad. Som står upp för det som är rätt och sant och som vågar ta ställning även när det blåser snålt. Och de modigaste av dem alla finns förstås inom journalistkåren. Nu senast är det Göran Greider som fattat ett beslut som gör skillnad på riktigt. Han har slutat äta på McDonalds.
Alldeles nyligen publicerade Dagens Nyheters Namn och Nytt-sida en anhållan om hjälp från en läsare. Läsaren mindes inledningen till en dikt från sin barn- och ungdom och ville bli påmind om avslutningen som han hade glömt. Inledningen var:
Två hästar stog i ett stall
Den ene sket så det small
En vanlig människa som försöker sätta sig in i president Trumps resonemang avseende nya och förhöjda tullar på varuimporten till USA grips lätt av förtvivlad svindel över att inte förstå hur det är tänkt. Resonemangen stämmer inte. Det gör att vi som är uppfostrade i en värld där överheten för det mesta åtminstone låtsas komma med hållbara förklaringar får ångest över att vi inte förstår.
Om du, liksom jag, inte fäst särskilt uppmärksamhet vid aktiebolaget Doku, annat än att vagt notera att bolaget granskar och sprider information om ”den islamistiska miljön” i Sverige, så kan jag rekommendera ett besök.
Lars Strannegård är rektor på Handelshögskolan och han höll ett föredrag på Karolinska Institutet den 1 april med titeln ”Bildning i en digital tid”.
Han framförde en rad ambitiösa teser. Utbildningen måste syfta till att ge en helhet, att utveckla människan. Studenterna bör utöver sina egna fackämnen studera konst och filosofi. Universiteten måste också tillhandahålla fysisk utveckling och andlig fostran. Som exempel på detta tog Strannegård upp framstående amerikanska och engelska universitet som satsar på helheten.
I frågan om Trumps tullar, men även i andra samhälleligt betydelsefulla ärenden som väcker lidelser, har jag märkt hur mycket starkare känslorna är än förnuftet. Pathos förintar logos. När det emotionella engagemanget passerat en viss punkt verkar debattörerna inte längre bry sig om att ens försöka förklara vad de menar.
Jag ska direkt förtydliga rubriken. För i grund och botten tycker jag att akutsjukhusen fungerar bra, i alla fall om man har besvär som kräver omedelbar vård. Förfallet handlar om det som finns runt omkring den faktiska akutvården och dessvärre har jag genom åren fått en viss erfarenhet av det.
Jag tror att Sverige är ett trögrörligare land än de flesta andra. Efter det att George Floyd i maj 2020 i Minneapolis, stad i USA, dött av misstänkt polisvåld bestämde den allmänna meningen, inspirerad av den kritiska rasteorin, och politikerna i många politiska församlingar att polisens budget skulle skäras ned och pengarna i stället skulle användas av den kritiska rasteorins ledare för att dessa skulle göra sociala insatser (och köpa fler hus till sig själva). Detta implementerades lika kvickt som det beslutats. När polisens drog ned på sina insatser spred sig brottsligheten varefter den allmänna meningen och lokalpolitikerna vesslekvickt återställde status quo ante. Så var USA tillbaka på ruta ett efter stort och onödigt buller.
Allt fler svenska badhus, särskilt i storstadsområden med många så kallade ”utsatta” områden, har infört könssegregation. Detta beskrivs, i tidningar som DN och liknande fyrbåkar för en tillrättalagd sanning, som något helt naturligt och de styrande i Stockholm hävdar att ”kvinnosim varken är nytt eller konstigt”.
Nej, nytt är det inte. Men nog är det konstigt, för att uttrycka det milt, att vi återinför en företeelse som grundade sig på ojämlikhet och som gick ur tiden för över 100 år sedan
För närvarande råder hyfsat fri marknad i min lilla förort. De gånger jag behöver en säckkärra kan jag till exempel låna en av tanten i grannhuset. Lånar själv ut min skruvdragare ibland eller hjälper någon pensionär med luftning av elementen på vintern. I gengäld kanske jag får en kakburk eller en krukväxt. Fritt utbyte av varor och tjänster är något som gynnar de flesta.
I fredags hade mina börsbesparingar krympt ihop med 10,2 procent. Även om jag vet att placeringarna efter några månader eller år brukar återta och till och med överträffa sina gamla värden så blir jag mer än normalt vresig av att behöva uppleva sådana prövningar. Jag gillar – utan alla jämförelser i övrigt – att föreställa mig att jag liksom Farbror Joakim simmar runt i en stadigt växande pengabinge. I det perspektivet känns en 10,2-procentig sättning synnerligen obehaglig. Det blir liksom en hålighet eller luftgrop en tidigare som jämna luftfärden och man kan inte undgå att oroa sig för en oväntad grundstötning.
Under en helg i mars möttes Liberalerna, som de gamla Folkpartisterna numera kallar sig, i Karlstad. Inte för att visa hur splittrade de är, nej faktiskt inte, utan för att enas kring något som de kallar “Vision Selma”.
Eftersom frågan tycks fylla nästan allt spaltutrymme måste det klia i fingrarna hos varje skribent att lägga sig i debatten om Trumps tullar och övriga handelspolitik. Men risken att göra bort sig är stor – och jag lovar att många litteratörer glatt tagit den med förväntat resultat – så det gäller att hålla tungan rätt i mun. Jag har gjort några observationer och försöksvis formulerat några resonemang.
”Vi behöver Sveriges bästa förmågor på vår sida” står att läsa i en ny rekryteringsannons från polisen. Under den svenska texten finns ett tillägg, på arabiska, spanska eller albanska och som i översättning lyder:
”därför söker vi dig som hittar orden på fler språk än ett, och kan se världen ur fler perspektiv”
Men behöver den svenska polisen verkligen se världen ur fler perspektiv än det svenska?
När jag var en mycket ung människa förstod jag att det fanns auktoriteter och att en del auktoriteter var till och med större auktoriteter än andra auktoriteter. Högst upp i auktoritetshierarkin fanns läkarna. Dem kunde man som vanlig människa, det vill säga patient, inte säga emot. Och varför skulle man? De hade ju överlägsen kunskap om den åkomma som man drabbats av. Eventuella lakuner i läkarnas kunskaper kunde de snabbt fylla igen genom att konsultera relevanta rapporter i medicinska journaler med många ord på latin.
När Bertil Hult, grundaren till språkföretaget EF, sommarpratade 2016 återgav han hur han kom hem till sin far och berättade att han fått sparken från traineejobbet på banken (han skulle skickas på språkkurs i England). Fadern svarade att han egentligen hade fått ”en spark i häcken”. Samma sak gällde då USA:s vicepresident Vance nyligen i München gav Europa ”en spark i häcken”. Europa inte var hotat av Ryssland eller Kina, utan av sig självt, att Europa inte litar på sin egen befolkning, är försvagat av sin egen moraliska degenerering, gröna omställning och att den muslimska okontrollerade massmigrationen utgör det verkliga hotet mot Europa.
Jag har en förstklassig utbildning i ekonomi från olika universitet så jag borde veta allt om alla tullsatser och andra kostnadsdrivande handelshinder i hela världen. Men det gör jag inte. Min enda tröst är att andra ekonomikommentatorer, och då inte bara svenska journalister som på alla områden verkar vara lika chauvinistiska som svenska sportkommentatorer, inte heller gör det. Det är illa, ty just nu pågår Trumps världsomvälvande, internationella tull- och handelsomvälvning som samtiden ännu inte riktigt vet hur den ska tolka. Det är nu vi behöver vara särskilt eftertänksamma, ifrågasättande och lyhörda.
Påsken, liksom de flesta svenska fester, är ett exempel på hur det hedniska och det kristna sammansmälter i svensk kultur. Ordet påsk kommer från hebreiskans ”pesach” som betyder ”gå förbi” och påminner om hur dödsängeln i Egypten gick förbi det judiska folkets hus utan att röra dem. De hade strukit blod på sina dörrar.
Donald Trumps och Elon Musks framfart i USA:s federala byråkrati har, eller borde ha, ett inte bara emotionellt utan även vetenskapligt intresse för statskunskapare. Även om man ogillar Trump och hans medhjälpare, vilket många statskunskapare gör, så ser vi framför oss ett statsvetenskapligt experiment i skala 1:1, vilket betyder att det genomförs i verkligheten. Det borde väcka statskunskaparnas professionella nyfikenhet hur mycket de än må hata presidenten. För en gammal organisationskonsult som jag själv, till exempel, som ägnat åtskilliga år åt att utan framgång försöka effektivisera byråkratier och till och med lägga ned hela myndighetsavdelningar, är hela detta amerikanska äventyr laddat med spänning och drama.
Tyckte att årets aprilskämt var lite övertydliga. Arkitektupproret påstod till exempel att kungliga slottet skulle byggas om till en cementbunker (se bilden). Möjligtvis kom det in en offert från Gert Wingårdh, men i övrigt fanns säkert ingen i Sverige som satte kaffet i vrångstrupen.
Knappt någon människa anser att livet beviljat henne allt hon rimligen förtjänar. Jo, det kan finnas undantag. Bitte Assarmos mormor var god och nöjd med sin livslott om man får tro Bitte. Jag föreställer mig att det fanns fler sådana goda och nöjda människor förr i tiden vilket man nog skulle kunna leda i bevis med hjälp av statistiken över det hastigt ökande antalet psykiska störningar, särskilt hos unga människor.
Lika oorganiserad som Trump är i sitt huvud – stundens tillfälligheter bollar med hans brist på koncentration – lika skärpt är Marine Le Pen
Hon har trots det mindre möjligheter att forma politiken efter sina och hennes många anhängares önskan. Det franska rättsväsendet förmår försvara sin oavhängighet gentemot den som tills helt nyligen, före rättens utslag, sågs som landets nästa president.
Jens Ganman brukar säga att alla journalister är aktivister. Jag håller med. Det är därför jag inte köper ETC:s chefredaktörs ständigt upprepade mantra, efter att journalisten Joakim Medin fängslats i Turkiet:
”Joakim Medin är journalist, ingenting annat.”
Förmodligen tror han på det själv. I Sverige är journalistik och yrkesaktivism samma sak. Det är det inte i ett land som Turkiet.
I slutet av 1970-talet arbetade jag på det statliga Sekretariatet för Framtidsstudier. Framtidsutsikterna såg dåliga ut redan då. Jag bevisade hur uselt det låg till genom att leta fram tio bra uppfinningar som det borde ha blivit något av men som misslyckades av något skäl som jag noga utredde. För det mesta berodde flopparna på byråkratiskt krångel och trampade tår, och då inte bara hos myndigheter.
Ibland när jag åker spårvagn passar jag på att kolla nyheterna i mobilen. På Polisens hemsida kan man till exempel läsa kortfattade notiser om vad som hänt i Göteborg under natten. En morgon rapporterades om två trafikolyckor, ett olaga hot, en misshandel, samt några kulhål genom en entrédörr i mitt närområde. De där kulhålen verkar inte ha gett upphov till någon personskada, så det blev ingen notis i Göteborgsposten och själv hade jag snart glömt det.
Sju år efter att Greta Thunberg fick mediehusen att explodera av hyllningar och lovord, och drog med sig högvis med fjortisar i skolstrejker och mobilselfies, börjar hajpen kring både henne och klimathotet att avta. Hennes tidigare så engagerade följare har tröttnat – och inte bara på henne utan på hela klimathysterin.
Tillsammans med några andra personer skrev jag en gång en bok om de svenska universitetens kris (jo då, de har också en kris som påminner om skolans: betyg som troligen är inflaterade, bristande engagemang hos studenterna, en uppgiven lärarkår). Till följd av detta har jag inte lyckats låta bli att ställa mig frågor om den akademiska utbildningens mening och syfte.
DET GODA SAMHÄLLET 