På nyårsafton gick den förre påven, Benedict XVI, bort. Det var inte oväntat precis, han var krasslig redan när han avgick för snart tio år sedan, och hans hälsa har inte blivit bättre sedan dess. Då och då, när jag besökte Rom och Vatikanstaten under mina år som katolik, såg jag honom på avstånd, när han i sakta mak promenerade i sin trädgård. Lite varstans i Vatikanen kunde man stöta på någon av alla de katter han tagit hand om och gett ett nytt hem.

Så blev det då äntligen julafton. Jag säger äntligen för jag älskar julen med allt vad den innebär av traditioner och historiska kopplingar till tidigare generationer. Men ibland tvingas även jag rucka på traditionerna. Som i år, till exempel, då en tids sjukdom gjort det närmast omöjligt att städa, pynta och göra allt det där som jag så gärna vill. Maken har inte hunnit heller för han har haft fullt upp med att jobba och dessemellan ta hand om mig som den kärleksfulle livskamrat han är. Men jag säger som min pappa brukade säga när saker och ting inte riktigt blev som man hade tänkt sig; jul blir det ändå.

Idag är det lucia. Och medan vissa har raderat julinslagen i luciafirandet slår jag på stort med tomtar, glitter, lussekatter och traditionella luciasånger så det står härliga till. Traditioner är viktiga för mig, om det nu hade undgått någon av läsarna, men det är inte för att jag blir personligt provocerad av ”avjulifierade” luciatillställningar som jag skriver om det utan för att jag tror att traditioner är viktigt för oss alla. Vi behöver känna våra rötter, vår kultur och våra traditioner om vi ska vara trygga i oss själva. Att så många av de barn som växer upp nu tvingas in i kulturlöshet och rotlöshet bådar inte gott för framtiden.

En pionjär har gått ur tiden. Svenne Hedlund var den första riktigt stora svenska popstjärnan och under några år på 1960-talet var Hep Stars det allra största bandet i den första svenska popvågen. I maj 1965 hade de tre singlar på Tio i topp – på en enda vecka. Under en period stod Hep Stars för tio procent av all skivförsäljning i Sverige. Det säger något, det.

Vi svenskar får ofta höra att vi inte har något att vara stolta över. Vissa har till och med påstått att vi är barbarer, och att allt gott i vårt land kommit utifrån. Ingenting kunde vara mer fel. Sverige är en nation som fostrat en rad män och kvinnor vars livsgärningar och uppfinningar haft betydelse för hela världen. Erkänn att det är svårt att föreställa sig en värld utan pacemaker, blixtlås och modersmjölksersättning!

Jag har haft turen att få växa upp med en rad äldre människor omkring mig. Morfar förstås, som var född 1886 och hade fyllt 76 redan när jag föddes, men också min moster, mina morbröder och vänner och kollegor till mamma och pappa. Bara en sån där sak som att få följa med mamma på symöten var en upplevelse.

Livet i Finnskogarna, Avestaforsens brus, Flickan från Finnskogarna. Dragspelslåtar som än idag berör oss som finner vårt kulturarv i granskogens vemod och de böljande sädesfältens soliga glädje, och som odödliggjordes av vår förste, och kanske också vår främste, dragspelskung Calle Jularbo.

För ett tag sen tittade jag på den nya filmen om drottning Margareta, hon som kallades kung Byxlös. Hon var sin tids mäktigaste kvinna och förmodligen en av de mäktigaste kvinnorna någonsin, men filmen – en samproduktion mellan Sverige, Norge och Danmark – fokuserar på en fotnot i hennes liv. Och det är väl så det ska vara nu för tiden, för gud förbjude att man gjorde en seriös och djuplodande film om något så kontroversiellt som en medeltida drottning med makt. Det skulle bli alldeles för besvärligt eftersom mäktiga kvinnor av någon anledning måste framställas inte bara som klokare än män utan dessutom som mjukare och mer fördomsfria, trots att det naturligtvis inte alls stämmer med verkligheten.

Idag, den 24 juli, skulle min moster Britta ha fyllt 107 år om hon hade levt. Det gör hon förstås inte, och det är inget konstigt med det. Det som däremot är lite sorgligt är att hon bara blev 67, särskilt med tanke på att hon var sjuk i 30 år av sitt liv. Jag har skrivit om Britta och hennes levnadshistoria tidigare. Och det kan så vara att jag upprepar mig lite, men hon har en väldigt speciell plats i mitt hjärta.

Semestertider är inte bara en tid för resor och vistelser vid sommartorpet – det är också en tid då många kopplar framför med en spännande deckarserie. På de olika TV-kanalerna och streamingtjänsterna kan man därför se en hel del deckarserier just under sommaren. I år är inget undantag. SVT har bland annat köpt in den brittisk-amerikanska thrillerserien Trasdockan. Tyvärr, ska tilläggas, eftersom den är riktigt, riktigt dålig. Men smaken är ju som bekant delad så du som vill bilda dig en egen uppfattning kan sluta läsa här, eftersom texten innehåller spoilers.

Det finns TV-serier som lämpar sig alldeles utmärkt för att se ett avsnitt i veckan. Så kallade ”monster of the week”-upplägg, med avslutade avsnitt (tänk Arkiv X, Criminal Minds och så vidare) passar perfekt för den sortens tittande. Andra serier, där allt hänger ihop, vill jag hellre se i ett svep, som den nya och helt oemotståndliga serien The Offer, som streamar på Paramount och Tele 2 play.

Den här arbetsveckan slutade, i alla fall för min del, med långhelg. Det är mycket trevligt, tycker jag, och särskilt mycket uppskattar jag en riktigt trivsam långfrukost, gärna med lite soft musik till. Gärna jazz – och gärna också jazz på svenska. Sverige kan ståta med en rad framstående och internationellt erkända jazzmusiker, som Lars Gullin, Sten Åke Hasselgård och Arne Domnérus. Men för de flesta av oss är nog uttrycket ”jazz på svenska” synonymt med Jan Johansson och framför allt hans fantastiska platta med samma namn.

Scen från Norrmalmstorgsdramat, så som det skildras i serien Clark. Foto: Eric Broms

Det är ingen överdrift att säga att jag varit less på Clark Olofsson, och mytbildningen kring hans person, i över fyra decennier. Jag växte upp i ett samhälle där 68-vänstern satt avtryck på hela samhällsklimatet och där Clark Olofsson var mediernas omslagspojke nummer ett. När Netflix annonserade att de skulle göra en serie om honom kände jag därför ingen större lust att se den, eftersom jag trodde han skulle hyllas och idoliseras på det sätt som skett i årtionden. Men jag kunde inte ha haft mer fel. Den nya Netflix-serien Clark gör inte bara upp med Clark Olofsson som person utan även med det samhälle som romantiserade hans gärningar och som skapade den skeva syn på kriminella som vi fortfarande dras med.

Jag är en stor fantast av serier som baseras på serietidningar. Det är något med hur seriernas värld skildrar begreppen gott och ont som tilltalar mig. I samhället har begreppen luckrats upp till oigenkännlighet, med gärningsmän som utmålas som offer och som ska daddas och pysslas om, men i serievärlden straffar det sig fortfarande att vara en ondskefull skit.

Men hur mycket jag än gillar den här typen av serier hade jag knappast förväntat mig att bli överraskad av någon av dem. De brukar följa ett visst mönster, ett trevligt sådant men stundom en smula förutsägbart. När jag slog mig ner för att se första avsnittet av HBO Max-serien Peacemaker hade jag därför inga andra förväntningar än att bli underhållen. Men hej vad jag bedrog mig.

För ett par år sedan hittade min man och jag ett oljetryck av Grindslanten på Myrorna. Det var förstås inte första gången vi stött på den under våra regelbundna besök i second hand-butiker, för Grindslanten är ju ett av de mest reproducerade verken i landet, men det var första gången vi hittade en som var i riktigt bra skick, utan skavanker och med färgerna i behåll. 30 kronor kostade den. En dosa snus, ungefär, om man handlar lågprissnus.

När jag såg på nyheterna att Sven Melander hade gått bort högg det till i hjärtat. Inte för att jag kände honom, eller för att döden är värre när den drabbar kända människor, utan för att han under så lång tid var en institution inom svenskt nöjesliv och kultur. Det går liksom inte att tänka tillbaka på de senaste fyra decennierna utan att Sven Melander dyker upp i en eller annan form. Att han nu är borta känns nästan overkligt.

Jag har just nyligen sett miniserien Inventing Anna på Netflix. Det är en verklighetsbaserad berättelse om hur en ung kvinna med oklar bakgrund lyckades svindla halva New Yorks societet. Det är också en mycket intressant skildring av hur människor med mycket pengar alltid dras till människor som (de tror) har ännu mera pengar.