Som många ungdomar i sin generation, kom Ken Wilber i kontakt med det smörgåsbord av österländska terapier, vishetsläror och meditationsformer som strömmade in över västvärlden mot slutet av 60-talet. De flesta återgick till sina collegestudier och vanliga medelklassliv, efter att ha upptäckt att inga av dessa spirituella vägar egentligen fungerade.

Ken Wilber har beskrivits som ett av vår tids skarpaste intellekt, en postmodern guru, en mystiker utan verklighetskontakt, en kvarleva från hippie-tiden, eller helt enkelt en briljant outsider som genomskådat sin samtid. Jag har följt honom sporadiskt under tio år och misstänker att alla omdömena stämmer. Som filosof är han en ”systembyggare”, lika anspråksfull och mångordig som Karl Marx (även om han kommer till andra slutsatser). I tegelstenstjocka volymer redogör han i detalj för hur världen, samhället, historien och människans alla medvetandetillstånd är sammanflätade med kosmos. På ett språk som ligger långt från bestsellerlistornas självhjälpsguider. 

Många rynkar på näsan åt den mediala följetongen om Ebba Busch Thors husaffär. Vad kunde vara mindre intressant att läsa om, när regeringen faller samtidigt som en polis mördas på öppen gata? Men ”affären” (om det ens är en affär) sätter fingret på minst tre allvarliga systemfel i Sverige. 

Öppnar man en historiebok inser man snabbt att diktatur varit den gängse styrelseformen för statsbildningar, ända tills den tekniska utvecklingen gjorde det möjligt för miljoner människor att kommunicera med varandra på ett någorlunda smidigt sätt. När telegrafen, tryckpressen och liknande innovationer blev allmängods, började världen delas upp i demokratier* och diktaturer. En uppdelning som fortfarande pågår, men grovsorteringen var i stort sett klar vid mitten av 1900-talet. 

Jag har tidigare skrivit om Google och Facebook, och hur deras monopolställning utmanas av företag med mindre ortodox inställning till det som kallas Woke. Eller PK-ism på svenska. 

Till för några år sen var det lika självklart att man såg videoklipp på YouTube, som att man googlade på Google. Att de två sedan femton år tillbaka är ett och samma företag har skapat ett mediakomplex, till och med större än Facebook. Sysslar man med videoproduktion för en bredare publik kallas man kort och gott för ”YouTuber”. Vad annars?   

Facebook var för några år sen ungefär vad Sveriges Television var på 70-talet; det enda media i sitt slag som existerade. Två tredjedelar av alla amerikaner över 12 år hängde på Facebook, antalet globala användare räknades i miljarder och det fanns i stort sett inga konkurrenter. Majoriteten av världens internetanvändare var inne på plattformen om inte dagligen så i varje fall någon gång i månaden. 

För några veckor sen slog Stefan Löfven larm om att demokratin i Sverige är hotad. I SvT:s program 30 minuter målar han upp ett skräckscenario, där SD efter valet 2022 kan komma att kräva ett inflytande som motsvarar deras väljarstöd, och i ett slag (enligt Löfven) riskera att göra Sverige till ett nytt Ungern. Men det var egentligen en annan fras i intervjun jag fäste mig vid. Som en varningsklocka nämner han att Jimmie Åkesson vid något tillfälle uttryckt sympati för Donald Trump, vars Republikanska parti arbetar för att ”hindra människor att rösta”.   

Politiken är mer polariserad än någonsin under min livstid, men det finns i alla fall en sak vi är överens om. Från höger till vänster, från Vänsterpartiet till Alternativ för Sverige, från Gudrun Schyman till Paolo Roberto tycker alla att demokrati är något bra.  

Google har lyckats med det som inget annat varumärke lyckats med, möjligtvis med undantag av Bibeln. Att i det allmänna medvetandet vara liktydigt med ”sanning”, eller i varje fall ”sökande efter sanning”.  

Tidigare M-politikern Sven-Otto Littorin skriver i ett Facebook-inlägg att ”Folk är inte kloka” som tackar nej till Astra Zenecas vaccin. Att dö av vaccinet är (enligt Littorin) lika osannolikt som att träffas av blixten, och risken att han som 55-åring ska dö i Covid hela ”800 gånger större”. Därför uppmanar han oss att sluta lyssna på ryska desinformationskampanjer. 

Den 24 mars fattade riksdagen ett historiskt beslut. Att skuldsätta kommande generationer med i runda slängar 150 miljarder, för att stödja vacklande ekonomier i södra Europa. Ett av de viktigaste ekonomiska besluten under 2000-talet fattades med bara 56 av riksdagens 349 ledamöter närvarande.  

I förra veckan meddelade Morgan Johansson via Dagens Eko att regeringen ska tillsätta en parlamentarisk utredning, med målet att kriminalisera förnekelse av Förintelsen. Med all respekt för Förintelsens offer finns skäl att fråga sig varför. Förintelsen är en av världshistoriens mest dokumenterade händelser, och att vi skulle glömma bort den är ungefär lika sannolikt som att vi skulle glömma bort Egyptens pyramider eller att Gustav Vasa varit kung av Sverige. Däremot kan det ju hända att historiker nu och i framtiden tvistar om detaljer, men det ligger ju i historiens natur. 

Jag har aldrig gillat Carl Fredrik Reuterswärds hopknutna pistolpipa, som bland annat kan beskådas på Kungsportsavenyn i Göteborg. Trots att den tillhör vår tids mest hyllade konstverk. För det första har den konstiga proportioner. Skulle man knyta upp pistolpipan till hela sin längd skulle den bli löjligt lång, ungefär som ett gammaldags muskedunder.  

Av praktiska skäl brukar man stycka upp historien i tioårsperioder. Ett år är för kort och ett sekel för långt om man vill sätta fingret på någon viktig tendens, som får betydelse för kommande släkten. Till exempel blev 1930-talet nazismens decennium. Någon kanske skulle säga att det var 40-talet, men det var då dom förlorade. På 30-talet var nazismen en framtidsideologi och många hoppade på tåget för att vara i takt med tiden. På samma sätt blev 60-talet studentrevoltens decennium – inte så att revolutionen avstannade 1970, men alla förstår vad man menar.  

En av årets viktigaste TV-debatter ägde rum för en dryg vecka sedan. Trots att det knappt var en debatt. En panel bestående av åtta personer skulle diskutera mångkultur, men var och en talade från sitt eget universum och argumenten hade svårt att haka i varandra. När programmet var slut stod deltagarna lika långt ifrån varandra som innan, men ändå var ”debatten” extremt intressant.

Att toppolitiker i Sverige ofta har låg utbildning, få akademiska poäng och bristfällig arbetslivserfarenhet är ingen nyhet. De politiska ungdomsförbunden är inte bara rekryteringsbas för politiker, utan också en möjlig karriärväg för ungdomar utan tillräckliga betyg för en akademisk bana, och utan tillräcklig entreprenörsanda för att slå sig fram i näringslivet eller tillräcklig begåvning för att bli något inom kultursektorn. En plantskola för medelmåttor om man vill vara elak. Därför har vi politiker som Mikael Damberg, Margot Wallström, Lena Hallengren och Anders Ygeman. Det är osannolikt att någon av dem blivit minister i ett mer meritokratiskt land, som England eller Frankrike.

Jag har länge misstänkt att Förintelsen blivit ett populärt debattämne under 2000-talet, inte så mycket för att vi bryr oss om judar, som för att den utgör en metafor för vår tids existensiella ångest. En civilisation som bara för några decennier sedan med liv och lust byggde den bästa av världar finner sig stå vid randen av ett stup, och man tvistar om vem eller vad som kommer att knuffa oss över kanten.

Blir det Covid-19 som sätter spiken i kistan? Eller blir det klimatet? Kommer Trumpismen eller Islam att hinna först med att iscensätta apokalypsen? Eller blir det den oansenliga koldioxidmolekylen, utsöndrad av allt levande, som kommer att utlösa massdöden. Allt oftare ser man löpsedlar av typen: “Du kan lida av en livsfarlig sjukdom, utan att veta om det”.

För ungefär ett år sen drabbades världen av panik. En av orsakerna var upptäckten av ett nytt Coronavirus i den kinesiska staden Wuhan. Händelsen hade kanske inte fått lika stor uppmärksamhet om inte en övning i New York två månader tidigare, Event 201, varnat för att en global Coronapandemi inte bara var tänkbar, utan kunde kosta hundratals miljoner människor livet. En tredje orsak till att vi hamnade i vad som liknade ett krigstillstånd var den engelske epidemiologen Neil Ferguson. I mars publicerade han en prognos som byggde på sofistikerade datamodeller och förutspådde en halv miljon döda bara i Storbritannien – såvida inte regeringen vidtog drastiska åtgärder. För Sveriges del var han mer pessimistisk och befarade att 100 000 svenskar skulle mista livet inom loppet av några månader.

Sverige brukar beskrivas som en konsensuskultur, vilket betyder (om jag förstått rätt) att alla tycker och tänker som självständiga individer men resultatet blir exakt detsamma. Det är mycket praktiskt när man ska bygga ett statsskick, eftersom man slipper uppslitande konflikter. Det spelar inte så stor roll om det är borgarna eller sossarna som sitter vid rodret, vi är ändå ett av de mest lättstyrda folken i världen.

Jag måste erkänna att jag studsade till när jag såg den här bilden dyka upp i mitt flöde. Både Patrik Sjöberg och Joakim Lamotte har alltid väckt min respekt, för att de så konsekvent ställt sig på offrens sida och krävt att pedofiler såväl som andra kriminella ska sota för sina handlingar.

Men ”Kill your local pedophile” (som även finns som T-shirt och träningsbyxor) skjuter över målet. Det känns faktiskt som att man uppmanar dalkarlarna i Björbo att ta fram högafflarna och marschera mot Federleys gård.

I svallvågorna efter amerikanska valet utspelades ett intressant samtal mellan Ronie Berggren och Olle Reimers, båda USA-kännare och återkommande skribenter på Det goda samhället.

Ronie Berggren menar att den som tillgriper konspirationsteorier för att förklara skeenden inom politiken, exempelvis det amerikanska presidentvalet, är ute på hal is och närmar sig religionens träskmarker. Han beskriver till och med tron på konspirationer som vår tids esoteriska rörelse.

Så gott som dagligen de senaste månaderna har vi informerats om antalet dödsoffer i spåren av corona. Varje gång vi öppnar tidningen blir vi påminda om att liemannen aldrig vilar, och att 2020 ser ut att bli ett av de mörkaste åren i modern historia. En professor i Lund drar paralleller till spanska sjukan 1918, så det klart man blir skärrad.

Mediebolagens bannlysning av USA:s president och hans supportrar ställer debatten om Public Service i delvis ny dager. Många har vant sig vid att tänka på statskontrollerad media som något dåligt, och om bara den försvinner kommer marknaden att breddas och yttrandefriheten stärkas. Men det kan bli precis tvärtom. Eftersom techjättarna inte bara kontrollerar de största sociala nätverken, utan även de dataservrar alla plattformar är beroende av, går inte ens den lagliga regeringen säker.

Till skillnad från de flesta svenskar tror jag Donald Trumps eftermäle kommer att bli gott, om än inte fläckfritt. Han är tveklöst den mest karaktärsmördade politikern under 2000-talet, så det borde rimligtvis komma en motreaktion. Den allmänna meningen just nu verkar vara att han allvarligt hotat den amerikanska demokratin, och att Biden (med alla sina brister) är den säkraste garantin för att USA inte hamnar i ett tillstånd av fascism. En uppfattning som bland annat delas av nättidningen Kvartal.

Till att börja med är Trump inte i första hand republikan, utan president. Precis som Michael Flynn var han trogen det demokratiska partiet ända fram till epoken Obama, då korruptionen runt Vita Huset stegrades till såna nivåer att det blev svårt att samtidigt vara demokrat och patriot. För Trump såväl som hans supportrar är patriotismen viktigare än partitillhörigheten.  

Bland det mest föraktade man kan vara nuförtiden är konspirationsteoretiker. Det har ungefär lika låg status som att vara klimatförnekare, vaccinmotståndare eller tro att Biden fuskade i presidentvalet. I mångas ögon ett bevis på att man lider av vanföreställningar och missat det här med verklighetskontakt. Därför känns det lite upplyftande att en av världens mest inflytelserika konspirationsteoretiker faktiskt är svensk.

Det finns många vinnare i spåren av Corona. Joe Biden och Demokratiska partiet är bara ett exempel. Hade det inte varit för detta virus skulle Trump antagligen ha vunnit en promenadseger. En annan vinnare är regeringen Löfven, tillsammans med hela Myndighetssverige. Precis när folk började tröttna på Sossesverige och ge Åkesson och övriga högerkonstellationer luft under vingarna, kom Corona som en skänk från ovan. Idag är det svårt att hitta en tidningsartikel som handlar om något annat. Av tio toppnyheter på Omni noterar jag att nio (!) på ett eller annat sätt berör pandemin, och dagen jag valde är långt ifrån unik.

Jag kanske låter konspiratorisk, men i decennier har läkemedelsbranschen kämpat för att hitta vacciner mot Corona-virus (som bland annat ligger bakom SARS, MERS och vanlig förkylning) utan att lyckas. På några månader lyckas man nu producera inte mindre än ett halvt dussin olika vaccin, med en effektivitet på upp mot 95 procent och de sägs vara helt ofarliga. Det låter lite för bra för att vara sant. 

      

Det hände sig vid den tiden att det från Bill Gates utgick ett påbud att hela världen skulle vaccineras. Detta var den första massvaccinationen och den hölls när Tedros Adhanom var hövding över WHO (fritt efter Lucasevangeliet) 

För någon vecka sedan visade SvT den påkostade dokumentären “Vaccinkrigarna” i tre timslånga avsnitt. I filmen utger sig journalisterna Anna Nordbeck och Malin Olofsson för att vara oroliga föräldrar och infiltrerar antivaccinrörelsen i bästa Günter Wallraff-stil. Framför allt gör man djupintervjuer med en av rörelsens förgrundsgestalter i Sverige Linda Karlström. Här berättar Karlström för Jonas Nilsson hur det gick till när hon blev wallraffad av SvT. 

“Hedra din fader och din moder, för att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land.”