På 1970-talet började statsmakterna i vårt land utbilda Svenska folket i att ta emot bidrag. Budskapet var tydligt: “Lär dig att ta emot bidrag – det är lika fint som att få arbetsinkomst”.
Författare: Redaktionen
FN:s vetenskapliga panel om eventuella klimatförändringar heter som bekant Intergovernmental Panel on Climate Change. IPCC är det officiellt mest vetenskapliga organet i hela världen, just den institution som Greta Thunberg och, verkar det, FN-chefen Guterres, ilsket respektive salvelsefullt, förmanar världen att all sin tro till denna sätta.
Det är mycket som är oklart i miljö- och klimatpolitiken åtminstone för mig. Den största oklarheten är vad som kommer att hända när politikens hårda konsekvenser i form av prisökningar och försämringar av livskvaliteten börjar uppenbara sig för folk. Än har det inte märkts så mycket av den planerade stora omställningen men världen har under det senaste året fått en föraning genom att energipriserna gått upp. Jo, dessutom har bönderna på Sri Lanka gjort revolution och kastat ut en regering som ville höja priset på gödningsmedel för klimatets skull.
Förra veckan, måndagen den 11 september, passade jag på att se en dokumentär på SVT Play om militärkuppen i Chile 1973, Dödens dag – Chile 11 september 1973. Och eftersom SVT har producerat programmet inleds det naturligtvis med en käftsmäll åt hela svenska folket, yttrad i sorgsen sävlighet:
”Tänk att det fanns en tid… då Sverige engageeerade sig… och till och med gick ut på gatorna och demonstreeerade… mot en militärjunta… i ett land på andra sidan jooorden.”
Aktuellt rapporterade i förrgår om Turkiets president Erdogans senaste uttalanden om Sveriges Natoansökan.
Erdogan säger bland annat att ”Om Sverige skickar terrorister till demonstrationer under beskydd av den svenska polisen så uppfyller inte Sverige sina åtaganden. Det är inte tillräckligt att förbereda lagen, det är nödvändigt att implementera den.”
Dagens Nyheters ledarredaktion, som jag många gånger skändat och förtalat men aldrig vågat hoppas på att bli bemött av, fick nyligen ett lynnesutbrott och anklagade denna blogg för ”högerradikal” eller ”högerextrem” opinionsbildning.
Igår skrev jag om Upsala Nya Tidnings chefredaktör Johanna Odlander, som utnyttjar kriminaliteten för att känga till stadens hederliga medborgare och anklaga dem för att inte bry sig. Idag skriver jag om en annan mallig skribent som går ett steg längre och skriver att det är bra att våldet drabbar även oskyldiga.
Enligt nutidens reklam tycks de flesta av dagens svenska kvinnor i en inköps- och beslutssituation vara i sällskap med en svart man.
Det kan gälla funderingar kring inköp av allt ifrån veckans middagsmat till en ny lägenhet. Eller tankar på en hemförsäkring, ett lån, lite nya möbler, en resa, en ny bil eller ett nytt kök. Det kan också gälla beslut som att välja en mer hållbar livsstil eller en bättre och tryggare kommun att leva i.
Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, SAP, bildades år 1889 i syfte att skapa rättvisa för arbetarklassen. Agitatorn August Palm hade några år tidigare författat ett utkast till partiprogram som hette Hvad vilja socialdemokraterna där han framförde arbetarnas missnöje:
Sigge Strömberg (1885-1920) var en numera bortglömd författare, journalist och tidningsman. Jag hade inte vetat vem han var om jag inte hade hittat Pojkarnas julbok 1931 på loppis för 3 kr.
Ska människor behöva fly Uppsala? Det frågar sig chefredaktören för Upsala Nya Tidning, Johanna Odlander, och passar samtidigt på att ge en känga till Uppsalas skötsamma medborgare. De tycker inte att våldet ”berör dem” och ”rycker på axlarna”, påstår hon lögnaktigt.
Birgitta Sparf skriver att våra journalister borde beskriva helheten i det öppna krig som råder mellan landets gängkriminella, istället för att ställa enfaldiga frågor till polisen.
På bara något år tycks Sverige ”utan att man sett det komma” förvandlats till en spottkopp och en driftkucku för hela världen och det är inte utan att många svenskar själva, jag till exempel, våndas över och hånflinar åt de självgoda och proppmätta ombud, ofta nästan barn, som vi tillsatt att styra landet åt oss medborgare.
För ett tag sen pratade med en kulturarbetare som tillbringat de senast 30 åren med att ägna sig åt sitt stora intresse, nämligen teater. För detta har hon fått årliga statsbidrag och kunnat försörja sig genom att sätta upp vänstervinklade pjäser som lockat en mindre publik av likasinnade. Trots detta är hon en oerhört bitter människa. Hon besitter den bitterhet som numera är symtomatisk för hela den samlade vänstern – den som får Magdalena Anderssons mungipor att sjunka lite mer för varje foto som tas, Märta Stenevi att bli mer och mer sammanbiten och Annika Strandhäll att vräka ur sig allt fler dumheter på sociala medier. Och det finns en anledning till att vänstern numera utstrålar en så destruktiv bitterhet.
De svenska myndigheternas omsorg om grovt kriminella och direkt livsfarliga individer utgör en allvarlig fara för alla oss som bor och lever i Sverige.
Vi minns de sex islamistiska imamerna som 2019 samtliga klassades av Säpo som så allvarliga säkerhetshot att de dömdes till utvisning. Men utvisningarna gick inte att verkställa eftersom de bedömdes som livsfarliga – för imamerna. Så imamerna är kvar här, i ett för dem tryggt Sverige.
Historien är verkligen föga mer än en katalog över mänsklighetens brott, dårskap och olyckor.
Edward Gibbon
Hur mycket samtiden än tror sig ha nått mänsklighetens slutgiltiga, högsta och troligen bästa stadium – att vi kort sagt, som Marx formulerade det, hittills bara fått uppleva släktets förhistoria – så har historien tyvärr inte tagit slut. Det kommer mera. Om han i dessa dagar återvände till jordelivet skulle den engelske 1700-talstänkaren Gibbon, som skrev sin tids standardverk om romarrikets nedgång och fall i sex volymer, suckande konstatera att han fått vatten på sin kvarn. Vem kan räkna upp allt ont som människorna gjort varandra sedan Gibbons dagar? (Men vad skulle han ha sagt om han bara anat att vattentoaletten och varmt och kallt rinnande vatten inomhus stod redo att göra världspremiär?)
Aktuellt iförrgår var riktigt rafflande. De vigde hela sändningen åt gängskjutningarna. Cecilia Gralde lämnar den trygga Aktuelltstudion på Gärdet i Stockholm och beger sig ut i verkligheten, som värsta krigskorrespondenten.
Den sverigedemokratiske riksdagsmannen Josef Fransson har lekt med tanken att civila människor kanske borde få bära skjutvapen så de kan försvara sig mot kriminella.
Enligt en debattartikel av regeringspartiernas ledare står krafttag mot kriminaliteten i form av tiotusen fler poliser, hårdare straff och fler dömda brottslingar på regeringens dagordning. På tre år kommer anslagen till rättsväsendet att öka med 30 procent till 90 miljarder kronor, nästan en och en halv BNP-procent.
Allt fler unga pojkar och män skjuts ihjäl
De är invandrare eller barn till invandrare
De kommer från Mellanöstern eller Nordafrika
De har i genomsnitt lägre begåvning än svenskar
I förrgår var det Rapport som stod för den bisarra kvällsunderhållningen. Annars brukar det vara Aktuellt.
Det handlar som vanligt om gamla skjutningar, nya skjutningar och kommande skjutningar bland de gängkriminella. Rapport fångade, helt ovetande och oavsiktligt, exakt den anda av fullkomlig handfallenhet, ren idioti och maniskt upprepande av gamla sociala mantran som dominerar inom ”vården” av 14-15-åriga kontraktsmördare utrustade med maskingevär.
Det börjar bli höst nu. Visserligen är det fortfarande ljummet, nästan sommarvärme, men det löven börjar bli brandgula och en del har redan börjat falla till marken. I parken där jag brukar promenera med mina hundar har de gamla äppelträden från förr tappat mängder med fallfrukt och hela parken doftar som om halva grannskapet kokar äppelmos. Och vissa gör faktiskt det. Kokar äppelmos på äpplena från de gamla knotiga äppelträden som av outgrundlig anledning faktiskt fick stå kvar när landsbygden söder om stan blev stadsdel för 70 år sedan.
Enligt EU:s ekonomiska prognoser kommer Sveriges BNP i år att sjunka med 0,5 procent som staplarna i bilden antyder. Många skickliga ekonomer har försökt att förklara detta trista tillstånd men, vad jag kunnat upptäcka, inte åstadkommit med någon övertygande förklaring varför även jag ska göra ett försök.
Ännu en skjutning har skett i Uppsala, den här gången dog en man i 25-årsåldern. Enligt uppgifter helt utan kopplingar till det kriminella nätverket runt Kurdiske Räven, som lever i högönsklig välmåga i Turkiet, varifrån han styr sitt knarkimperium Foxtrot här i Sverige.
Jag är inte den ende som fegar ur på den här punkten. Det som skrämmer mig är troligen detsamma som skrämmer alla andra som upprörs över det i stort sett ohämmade våldet i Sverige men sedan inte törs formulera några trovärdiga slutsatser. I stället slutar alla betraktelser med något om att ”det nu verkligen är dags att polisen går från ord till handling” eller ”här behövs rejäl handlingskraft!” vilket kanske känns bra men inte leder någonstans.
Efter den massiva kritik som riktats mot Borås stad, för beslutet att stoppa en utställning som lyfter kvinnoförtrycket i Iran, river man nu upp beslutet. Däremot har man valt en plats där färre kommer att se konstverken. Trots kovändningen fortsätter man alltså att krypa för islamister.
Bland de trevande svaren från terrorforskaren Magnus Ranstorp på intervjuaren Henrik Höjers fråga, i senaste Kvartals Fredagsintervju (8/9), om ”varför de flesta av dagens terrorattacker sker i Allah namn” (53’) saknas en av huvudkällorna till denna terror, nämligen Wahhabismen.
Sam Martin Burr är en brittisk konvertit till islam. I vuxen ålder bestämde sig Sam för att bli muslim. Han gifte sig med en somalisk kvinna.
Hur kan S ha nästan 40 procents stöd? I Fokus funderar man: ”En sekund senare upprörs jag över att ett parti som aldrig någonsin skulle gå med i Nato och som tillsammans med Miljöpartiet saboterade vårt elsystem enligt de senaste opinionsmätningarna har uppemot 40 procents väljarstöd…40 procent vill rösta på ett parti vars grundpolicy är att alltid tycka precis motsatsen till vad de tyckte för en månad sedan, så länge den nya uppfattningen är mer opportun.”
Richard Sörman skrev häromdagen en krönika med en skenbart barnslig fråga till envar (RICHARD SÖRMAN: Vad tjänar vanligt folk på skattesänkningar för rika? – DET GODA SAMHÄLLET (detgodasamhallet.com)). Sammanfattningsvis frågar sig Sörman, om jag får förenkla en aning, hur moderatpartiet, som vill ha låga skatter och därmed borde locka rika människor och skrämma bort fattiga, kan överleva med tanke på att de fattiga är fler än de rika och därmed borde vinna vartenda val.
DET GODA SAMHÄLLET 