”Mycke ska en höre inna örena ramler av”. Så brukade min gamle morfar säga men jag undrar om inte hans öron faktiskt hade ramlat av om han hade hört Magdalena Andersson i riksdagen häromdagen. ”Hur kan du göra så här?” sa hon kvävt, med en röst så fylld av förtvivlan att man kunde ha trott att hennes hjärta var på väg att brista, när hon konfronterades med den utbredda antisemitismen och rasismen i sitt parti. Men hennes ögon blixtrade av vrede, som de ju alltid gör, och den sammanbitna munnen var som ett vredgat litet streck. Magdalena är inte förtvivlad. Magdalena är bara arg. Som en ettrig liten treåring. Hela tiden. Dock inte på rasister, islamister och antisemiter, som hon försöker låtsas – utan på dem som inte accepterar rasismen, islamismen och antisemitismen som kommer från det röda hållet.