Det finns en sociologisk tes som jag själv för länge sedan, till min bedrövelse, uppfann men som igår i Argentina förhoppningsvis bevisade sig felaktig. Tesen är att demokratin ständigt är undergångshotad eftersom det alltid finns en majoritet på 51 procent (eller mer) av medborgarna som är sämre ekonomiskt lottade än de övriga 49 procenten (eller mindre) och som därför alltid har anledning att i demokratiska val gadda ihop sig mot minoriteten vilket normalt leder till ekonomiska kriser.

Som svar på min fråga från igår om vem eller vilka som har makten i Sverige så pekade jag på ett antal intressenter som i vår samhällsdebatt ofta utses till de egentliga men halvdolda makthavarna, ”till exempel globalisterna, media, särskilt statliga, bidragsförsörjda media, kriminella klaner, invandrare, högerextremister, EU, kapitalet och friskolorna med flera”.

I serien tioårsjubilarer återpublicerar jag den här krönikan från den 26 oktober 2015. Jag upphör inte att förvånas hur vi trots tidens gång fortsätter att diskutera samma problem med samma argument utan att för den skull vidta några åtgärder.

Ett vanligt argument för invandringen är att Sverige behöver importera människor eftersom svenska kvinnor inte får tillräckligt med barn för att befolkningen ska hållas stabil. Farhågan är alltså att Sveriges befolkning ska krympa. (En annan farhåga är att antalet försörjda ska öka i förhållande till antalet försörjare, men det är en så komplicerad fråga att jag inte tänker ta upp den. För övrigt är det svårt att förstå att import av människor varav nära hälften inte alls kommer i arbete skulle kunna tänkas avhjälpa ett sådant problem.)

Folk frågar mig varför jag är så engagerad – för att inte säga besatt – av det här med politikerväldet. De undrar om det finns något syfte med mitt tjat.

En av mina käpphästar, kanske den vackraste och mest kraftfulla av dem, är att vårt statsskick, som själv kallar sig demokrati, mer tydligt borde benämnas politikervälde. Denna teori formulerades redan 1911 av den tyske sociologen Robert Michels. Demokrati leder till ombudsmannavälde eftersom alla medborgare inte kan medverka vid nationens beslutsfattande utan av omständigheterna tvingas utse ombud som snart blir de verkliga härskarna. Wikipedia förklarar Michels tankegång ytterligare:

I egenskap av din kapitalförvaltningsrådgivare har jag en del synpunkter på dina funderingar att sätta någon miljard av dina egna pengar i Stegras pågående emission – eller åtminstone kapitalanskaffningsförsök – om sådäringa tio miljarder kronor totalt, tills vidare alltså. Jag har två synpunkter som du kanske bör ta i beaktande. Den första är den förväntade nya ägarbilden. Den andra är spelets gradvisa förvandling från något som påminner om traditionell privatkapitalism till ett mer stalinistiskt inspirerat upplägg.

Ibland – när jag håller föredrag eller läser kommenterar på den här sajten – möts jag av frågor om det inte vore dags att inte bara vara så nattsvart pessimistisk om framtiden, utan också att peka på utvägar och konstruktiva lösningar, för sådana måste väl finnas?

Ju mer staten breder ut sig desto mindre viktiga saker ägnar den sig åt. Detta gäller inte bara staten utan all mänsklig aktivitet. Vi ska vara försiktiga med vad vi önskar oss – för om våra önskningar ständigt uppfylls lär vi snart börja önska oss väldigt korkade saker. Ta exempelvis Slöseriombudsmannens slöserivinnare (slöseriförlorare?) från 2024, som inkluderade 12 miljoner för en pool som bara användes en enda gång, en rosa sten för 26 miljoner och en klonad gran för 8 miljoner. Uppenbarligen har någon haft för mycket pengar.

Häromdagen hamnade jag i en diskussion om aktuella orosmoment vilket visade sig betyda vad envar särskilt bekymrade sig för. Ukraina, Mellanöstern eller något annat? Någon i sällskapet oroade sig för att högerextremister skulle ta makten i Sverige, en annan över att en sådan som Trump bara fanns eftersom hans existens kan smitta världen med galenskap. Själv sa jag att min farhåga är att staten ska fortsätta sin långsamma men metodiska erövring av det civila samhället, alltså de fortfarande existerande medborgerliga frizonerna.

Jag har ännu ej kommit i närheten av att upptäcka alla de magiska konster som den artificiella intelligensen troligtvis behärskar. Men jag har blivit djupt imponerad av dess kompetens på områden där jag inte känner mig helt tappad bakom en vagn. Men eftersom du, liksom jag, för det mesta troligen bara blir trött på recensenter som pratar runt märkvärdiga saker i stället för att låta dem visa upp sina tricks så ska jag nu ta ut ChatGPT på banan och visa upp honom för dig.

En sak som är känslig att beröra är frågan om demokratins hållbarhet. Det enda socialt accepterade svaret är att demokratin är evig och att vi därför, i alla fall i Sverige, har uppnått samhällsutvecklingens högsta stadium.

De två berättelser jag nu återger har båda samma besvärande budskap. Jag påstår inte att de skulle vara representativa för hur framgångsrika invandrare eller framgångsrika barn till invandrare ser på den svenska skolan. Hur det ligger till på den punkten har jag ingen aning om. Jag är bara bekymrad över att två av de två sådana människor med vilka jag diskuterat saken har likartade uppfattningar.

Det är bra att efter förmåga omge sig med begåvade och okunniga personer som frågar en om saker man förmodas veta. Min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro är en sådan person. Hon frågade mig om skälen bakom den svenska invandringspolitiken. Hon förmodade att det var i Sverige liksom på andra ställen hon känner till, alltså att mottagarländer behöver arbetskraft och därför uppmuntrar import av arbetskraft.

Igår skrev jag att filosofiska riktningar som inte erkänner sanningen som överordnad värdering, till exempel postmodernismen som menar att beroende på omständigheterna kan lite vad som helst vara sant, sedan några årtionden har tagit ett ganska fast grepp om västerlandet.

Bland alla de filosofer som jag misslyckats med att förstå intar Ludwig Wittgenstein (bilden) en framträdande position. Och det beror inte bara mina otillräckliga förståndsgåvor utan också på tänkarens besvärande svårtillgänglighet som inte bara drabbar oss utomstående utan även honom själv till den grad att han ungefär halvvägs genom livet bytte uppfattning i sin grundläggande fråga, nämligen relationen mellan språket och verkligheten.