Helt ovetenskapligt tror jag att folk i allmänhet nog tycker att demokratin, som Churchill påstås ha sagt, ”är det sämsta av alla samhälleliga styrsystem bortsett från alla de andra” men att demokratin numera känns utsliten och i behov av någon sorts renovering om man bara visste hur. Bekymrade betraktare, även jag, lägger pannorna i djupa veck och funderar på om en lösning kanske vore personval, en minskad riksdag, enmansvalkretsar, en författningsdomstol eller om det finns något annat som kunde återställa en förmodat dekadent demokratis förmodat förgångna vitalitet.

Tillsammans med några andra personer gjorde jag ett tankearbete om de svenska universitetens kris (jo då, de har också en kris som påminner om skolans: betyg som troligen är inflaterade, bristande engagemang hos studenterna, en uppgiven lärarkår) som sedermera presenterades i bokform utan att väcka särskilt mycket uppmärksamhet vilket förstås berodde på att man inte ville lyssna till vad vi sa. I samband med detta har jag inte lyckats låta bli att ställa mig frågor om den akademiska utbildningens mening och syfte.

När folk inklusive politiker tar sig för att lösa problem vet man inte säkert om monstret de bekämpar är monstret självt eller en falsk avbild av vidundret. Den så kallade flyktingkrisen som drabbade Sverige (och andra länder) för ungefär tio år sedan är ett exempel. På ytan kunde problemet förefalla rättframt: 160 000 personer stod i kö vid gränserna och begärde att få komma in. Men vad handlade det om? Kom de för att de var livshotade på hemorten eller för att de lockades av svensk levnadsstandard?

Jag, som varit statligt anställd framtidsforskare, vore den förste att erkänna att framtiden inte kan förutsägas annat än när det gäller erfarenhetsmässigt säkrade profetior såsom att det tyvärr snart kommer att bli en svalare höst och sedan, ännu värre, en kall vinter. Mer trosvissa påståenden om framtiden ska man akta sig för eftersom de så sällan slår in.

När jag ändå av en slump hade hittat Esaias Tegnérs nästan söndervittrade samlade skrifter i min bokhylla och igår skrivit en krönika om några av poëtens – han skrev så, antagligen för att han inte ville bli kallad pöt – synpunkter på pedagogiken så känns det bara naturligt att idag presentera ytterligare en godbit ur samlingen.

I min bokhylla står Esaias Tegnérs samlade skrifter i sex uttorkade och sönderfallande band. Jag har aldrig öppnat dem eftersom jag fick avsmak för Frithiofs saga och dikten Det eviga redan i skolan. Men i min förtvivlan över att inte ha någon intressantare lektyr tog jag häromdagen ut sjätte bandet och satte mig att läsa. Och, hast du mir gesehen, där framträdde en helt annan figur än den nationalistiske och romantiskt trängtande poet från det tidiga 1800-talet som skolan, troligen i patriotisk iver, försökt pracka på mig. I stället, när Tegnér inte behöver hovera sig på parnassen för att få ordnar och andra utmärkelser, visar han sig vara en intelligent och resonerande person som bekymrar sig över att det finns så mycket dumhet i samhället.

Jag tycker att det är anmärkningsvärt att vi har så lite debatt om vilka som har makten i Sverige. Du vet vad jag brukar tjata om, nämligen att våra härskare är politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex, eller, om man får vara lite mer allmän i analysen, ledande politiker samt de flesta offentliganställda.

Project 2025 (se här) är en genomarbetad plan från den konservativa amerikanska tankesmedjan The Heritage Foundation för ett konservativt systemskifte i USA att verkställas på ett halvår under nästa president.

På den intellektuella nivå där folk, även jag, gör sina politiska ställningstaganden – det vill säga i en outredd och ständigt pågående process som blandar tillfälliga intryck, långsiktigt utvecklade verklighetsuppfattningar och känslor, påverkan av plötsligt uppblossande händelser i omvärlden, offentlig statistik, resonemang från en bra bok samt bekantas uppfattningar – är jag numera ganska trött på morden, skjutningarna, sprängningarna och gangsterfasonerna i Sverige.