En mycket chic tidskrift för intellektuella kommer ut i New York och heter följaktligen The New Yorker. Läsarna är unga, högt utbildade och superinne människor med moderna uppfattningar. Tidskriften har stil. Till exempel har den infört en troligtvis unik grammatikalisk innovation, nämligen tremat som normalt inte existerar i engelska språket. Ett trema är en vokal med prickar, till exempel ë, vilket används för att markera att två närstående vokaler ska separeras i uttalet, typ Citroën. Därför skriver The New Yorker reëlection och coöperate. Det är nästan franskt mondänt. Läsarna reser ofta till Paris eller så besöker de en alldeles gudomlig sushibar som ligger på andravåningen till en före detta fabriksbyggnad på Herald Square. Guy Allen är restaurangchef, du känner kanske honom?

Människan ägnar mycket tid och ansträngning åt orientering, det vill säga ständiga kontroller av att man faktiskt befinner sig där man tror att man är. Om man till exempel befinner sig på sjön – vilket är farligt för att man kan gå på grund – håller man sin position under ständig uppsikt om inte för annat än att man vet hur rasande kapten kan bli om det visar sig att styrman, det vill säga du, tappat kollen.

För ett tag sedan skrev jag att de ganska snarlika problem – brottslighet, ökande funktionell analfabetism, illa underhållen infrastruktur, olydiga och bortskämda barn, klimatnoja med mera – som numera drabbat västerlandet kanske inte beror på det som jag och många andra pekat på, nämligen en förvanskning av demokratin. Jag och dessa många andra har hävdat att demokratins folkmakt har usurperats av ett politikervälde – en uppfattning som inte borde vara särskilt kontroversiell – och att våra samhällen behöver konstitutionella förändringar för att styra upp det hela, till exempel införa någon form av personval och göra det möjligt att upphäva medborgarskap, i varje fall för folk som ljugit sig till ett uppehållstillstånd.

En eftertänksam vän frågade mig om jag någonsin noterat att den upplevda levnadsstandarden inte följde det förväntade mönstret.

Jag svarade lite surt att jag för det första inte förstod vad han sa och, för det andra, att jag inte var upplagd för gåtor.

Ju mer man funderar över nyttan av högre utbildning, desto mer konfunderad blir man. Google ger 127 000 000 träffar på ”the purpose of higher education”. En snabbkoll antyder att det enda forskningen kommit fram till med säkerhet är att det behövs mer forskning. Här kommer en intervjuundersökning.

En ledarskribent vid en av landets framstående tidningar förklarade under julhelgen att begreppet och företeelsen woke, eller politisk […]

Man vet att folk ljuger, bara inte hur mycket de ljuger. Särskilt otillförlitliga är folks utlåtanden när de […]

Donald Trump tycks ha mång äss i rockärmen när han gör sig redo att styra landet i enlighet med sin filosofi. Ett av de mest lovande inslagen i det program han hittills avslöjat är idén att lägga ned den amerikanska motsvarigheten till Skolverket. Det har jag själv argumenterat för i årtionden utan att för den skull få något erkännande eller ens väcka något intresse för att diskutera frågan. I stället har pedagogiskt insatta personer skrattat nedlåtande och avfärdat mig som provokatör.

Igår hade jag förmånen att gripas av en troligtvis självklar insikt av närmast filosofisk karaktär, nämligen att de medborgerliga fri- och rättigheterna inte är förenliga med staten, framför allt inte med staten i sin förädlade – en del skulle säga urartade – existensform som välfärdsstat.

Det välfärdsindustriella komplexet värnar om sina klienter. Komplexets kärna är hälso- och sjukvården, skolan och socialtjänsten. När regeringen nu – av omsorg om skattebetalarnas bördor och en allmän känsla av att folk inte har rätt till saker som de inte har rätt till – på 877 sidor utrett och avgett förslaget Vissa åtgärder för stärkt återvändandeverksamhet och utlänningskontroll (SOU 2024:80) visar det sig att just dessa myndigheters klientgrupper, såframt de är någon sorts invandrare, trots allt har en del rättigheter som de inte har rätt till.

Rubriken är namnet på en dikt av Gustaf Fröding som handlar om kärleken och drömmarna men också om livets realiteter. Första och sista stroferna handlar det ljuva som livet lovar respektive de stötestenar som normalt kommer i vägen:

Miljon-, miljard-, biljon- och de övriga tusentalsnollorna brukar strula till de enklaste beräkningar, men jag tror följande stämmer även om slutresultatet känns förödande. Det handlar om vad vi, alltså vi vanliga fullskattebetalande svenskar, ytterligare ska betala för det påstått framgångsrika men, enligt de biståndsmottagande u-länderna, totalt otillräckliga klimatförhandlingsresultat som uppnåddes vid COP20-mötet i Azerbajdzjan nu sistlidna helg.

Av något skäl – det kan vara Elon Musk som fått ett eget amerikanskt statsdepartement för att bekämpa byråkratin – har jag på senare tid funderat alltmer över hur den offentliga byråkrati, som jag brukar ondgöra mig över, egentligen fungerar. För dagens byråkrati är inte samma djur som gamla tiders. Liksom andra organismer har den efter Darwins principer anpassat sig till förändrade omständigheter och försörjningsmöjligheter.

I min bokhylla finns många bortglömda böcker som jag ibland läser (ofta för första gången) för att få reda på hur folk tänkte förr. Just nu ägnar jag mig åt några hylldecimeter skrifter av Lars Gustafsson varav den aktuella heter Herr Gustafsson Själv, tryckt 1973, och egentligen oläslig eftersom författaren mest sysslar med en kråmande självbespegling vars underliggande budskap är att Gustafsson är väldigt intelligent. Men den som lyckas bekämpa sin inre jantelag och allmänna lust att sätta Gustafsson på plats tvingas motvilligt att för sig själv erkänna att Gustafsson kanske har rätt i sin bedömning.