Den katolska organisationen Opus Dei anklagas för trafficking och extremt utnyttjande av kvinnor. Minst 44 kvinnor, flera av dem unga, har hållits i slaveriliknande omständigheter, enligt åklagarmyndigheten i Argentina.
Författare: Redaktionen
”Det finns många med svenska pass som inte borde ha något.” Det sa Jimmie Åkesson när han debatterade med socialdemokraten Magdalena Andersson i SVT:s Aktuellt.
Ända sedan 1999 har den högt älskade kanelbullen haft en alldeles egen festdag här i Sverige. Och även om man ibland kan sucka lite över alla matdagar som ploppar upp i almanackan så tycker jag ändå att kanelbullen är värd en egen dag. Den är liksom en del av vårt DNA. Än idag får doften mig att minnas mamma i sitt vita förkläde, när hon nynnande bakade ut sina fantastiska bullar för att jäsa på plåten.
Många frågar sig varför just Västerlandet – som nått en så häpnadsväckande grad av välstånd och trygghet jämfört med andra civilisationer – plötsligt ser ut att rusa mot sin undergång. Här är några vanliga förklaringar:
De två berättelser jag nu återger har båda samma besvärande budskap. Jag påstår inte att de skulle vara representativa för hur framgångsrika invandrare eller framgångsrika barn till invandrare ser på den svenska skolan. Hur det ligger till på den punkten har jag ingen aning om. Jag är bara bekymrad över att två av de två sådana människor med vilka jag diskuterat saken har likartade uppfattningar.
I åratal har det islamistiska studieförbundet Ibn Rushd fått statliga bidrag för att sprida sin samhällsfientliga och antidemokratiska propaganda. Nu lägger de ner och det är naturligtvis mycket bra. Men det borde ha skett för länge, länge sen.
Carl Bildt ifrågasätts nu av folket, när han på sociala medier ger uttryck för djupt rotade fördomar mot Israel samtidigt som han uttrycker stark sympati för den muslimska världen.
I en känd psalm presenterade Johan Olof Wallin en spännande idé:
Ack, när så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sig förråder,
hur skön då måste själva källan vara,
den evigt klara!
Det islamistiska studieförbundet Ibn Rushd läggs ner. På sociala medier ses det som en seger för de demokratiska västerländska värderingarna.
En av de anställda på kärnteknikföretaget Studsvik utanför Nyköping har jobbat för det kinesiska kommunistpartiet. Det rapporterar TV4:s Kalla fakta.
Innan jag berättar om det som föranleder denna lilla krönika ska jag direkt erkänna att jag och min man har två ganska besvärliga hundar. Med familjen är de rara som lamm, men främlingar tycker de inte om, och det visar de högljutt. Det finns goda skäl till deras skepsis för båda två har haft det tufft tidigare i livet, men ändå. De är skälliga, jobbiga och framstegen tar tid trots att vi är en hundvan familj.
De är dock alltid kopplade och dessutom är den störste av dem en liten parvel på knappt 7 kilo så det är inga pitbulls vi talar om här. De är alltså inte särskilt svåra att hålla in och hålla i när de får för sig att omgivningen är ett hot.
Eftersom jag har anslutit mig till den marxistiska tumregeln att ”ett samhälles dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi” har jag mycket lätt att förklara Sverige. Vår härskande klass är politikerväldet (vilken skulle den annars vara – prästerna? arbetarna? kapitalisterna? – hö, hö; härskare är bättre än andra på att tillgodogöra sig gemensamma pengar så räkna hur mycket var och en av dessa kontrollerar av BNP så får du se).
När man försöker fördela skuld mellan krigande parter och därmed fastställa sina egna preferenser – om inte den frågan löser sig själv genom att man har speciella skäl som till exempel att vara medborgare hos den ena sidan eller ägare av lönsamma företag i den andra – verkar de flesta följa en beslutsregel som säger att man ska placera sina sympatier hos den sida som det är mest synd om. Det är visserligen ingen som säger sig följa någon sådan tumregel men om man lyssnar på debatter om de olika sidornas relativa förtjänster så upptäcker man att argumenten mest handlar om att understryka motståndarsidans omänskliga grymhet och oöverträffat barbariska läggning. Båda sidor hatar den andra för att den andra är så mycket mer skoningslöst brutal än den egna.
Den årliga apporten ”Svenskarna och internet” från Internetstiftelsen visar att historiskt få svenskar betalar för nyheter.
Det rådde en olustig stämning när jag klev på bussen i torsdags, på väg från mitt vanliga köpcentrum. Chauffören, en spenslig karl som såg ut att komma från något Medelhavsland, klev ut från förarhytten med siktet inställt på de bakre sätena. Alla kunde se att han var ursinnig.
Efter terrorledaren Hassan Nasrallahs död tonar skattefinansierade Rapport den 28/9 ner hans kriminella gärningar. Man visar istället ett långt inlägg där en annan terrorist beskriver honom som ett helgon
Den här helgen har gått i äpplenas tecken. Jag har fått mängder med fantastiskt goda äpplen av olika slag från en generös och supertrevlig DGS-läsare som ville dela med sig av sin härliga höstskörd. Så den här helgen har det kokats äppelmos och bakats äppelkakor i parti och minut. Jag inte tänka mig någon mer passande sysselsättning en helg som denna, när regnet vräkt ner mest hela tiden. Men har man hund så har man, så ett antal regnpromenader blev det också – plus en klimatkatastrof.
Sverige ska vara världsledande på ny teknologi och nya innovationer. Det är något som regeringen har bestämt i sin försvarsinnovationsstrategi, som främst kommit till eftersom det behövs civil innovation för att kunna ge försvaret den upprustning som behövs.
Det viktigaste som åtminstone under det senaste seklet har hänt i svensk politik – kanske ”i svensk historia” är ett bättre uttryck – har egentligen aldrig varit föremål för någon seriös diskussion bland eftertänksamma människor och långt mindre för partiledardebatter. Folkomröstningar ska vi inte ens tala om. Ändå har sakens innersta kärna varit ständigt närvarande i praktiskt taget allt som nationens sysslat med. Men den innersta kärnan har uppträtt i så lurig förklädnad att man inte förstått vartåt det hela ganska tidigt började barka.
I en artikel i Financial Times gör skribenten Janan Ganesh en av de där enkla men insiktsfulla observationerna som skiljer goda skriftställare från den normala typen av aftonbladsmurvlar som jag håller mig borta ifrån för att inte få eksem i hjärnan. Han påpekar att politikerföraktet, fast han inte använder ordet, på senare år lagt sig som ett kompakt, grått, muttrande moln över västerlandet vilket på statistiska grunder inte skäligen kan bero på att urvalet av tillgängliga politiker samtidigt försämrats över allt. Ganeshs tes är att det inte är politikerna som förändrats, utan vi medborgare och väljare.
Även om du inte vet vad den heter så har du garanterat hört den. Kanske i Vivaldis tappning – kanske i Jan Johanssons, på skivan Musik. La Folia, som först dokumenterades i mitten av 1600-talet, har använts i olika former av fler än 150 kompositörer.
Internet består till största delen av en massa tyckare, varav jag är en, som anser att alla andra är idioter. När man studerar världen så inser man att det finns en hel del fog för sådana uppfattningar. Lidandet i världen, som är ett resultat av att det finns så många idioter, förefaller oändligt. Jag tänker på de troligtvis illiterata tonårsmördargängen i förorterna, den onödiga svälten i Afrika, krigen med tillhörande död, lemlästning och våldtäkt, bögar som kastas från moskétak, telefonbedrägerier mot senila pensionärer, uteliggare, tjuvar, samt att Hizbollah ska ha byggt tvåhundratusen avskjutningsramper för tjugo meter långa missiler under folks hus i södra Libanon vilket, bortsett från olägenheterna, för mig framstår som ett logistiskt och ingenjörstekniskt bravurnummer, ursäkta att jag säger det.
Klimatgurun Johan Rockström har hamnat i blåsväder på sociala medier. 2008 hävdade Rockström att vi då hade högst tio år på oss att rädda jorden. Nu skriver vi 2024 och ännu har inte mardrömsscenariot uppstått. Men Rockström är inte den ende som spått fel. Här är ett axplock av de domedagsprofetior som vi fått oss till livs de senaste decennierna:
En rubrik som denna kan idag – om den författas i Storbritannien, Frankrike och troligen flera andra euroepiska länder (möjligen också Sverige?) föranleda åtal för islamofobi.
Varför är det så?
Under mellankrigstiden, det vill säga perioden efter första och före andra världskriget, verkade en begåvad och med tiden alltmer hyllad engelsk ekonom som hett John Maynard Keynes. Hans storhet låg i att han på ett förment nationalekonomiskt sätt kunde bevisa att den nya härskande klass som växt fram i alla länder som tagit språnget till demokratin, alltså politikerna, hade den magiska förmågan genom att exercera sina verktyg, i det här fallet de statliga sedelpressarna, bekämpa tidevarvets främsta sociala gissel som var arbetslösheten. Om folk får mera pengar så köper de mer och då rullar produktionen igång, var den enkla tanken.
Att förundersökningen mot Richard Jomshof (SD) gällande hets mot folkgrupp har lagts ner är en seger för yttrandefriheten och demokratin. Men för Ekots inrikespolitiske kommentator Fredrik Furtenbach kom det överraskande eftersom ”det inte var någon tvekan i sak om vad han hade gjort”.
Eftersom det inte fanns någon tvekan om att han delat en satirbild om islam alltså. Som om det per automatik vore olagligt.
Vänsterpartiets ordförande i Angered, Kristofer Lundberg, som gjort sig känd för att hylla terrorister, stängs nu av från sin post.
När jag påstår, vilket jag gör praktiskt taget oavbrutet, att generalfelet i det svenska samhället är att ett politikervälde, som snarare drivs av en egennyttig filosofi, PK-ismen, än av omtanke om uppdragsgivarnas långsiktiga öde, gradvis tagit alltmer makt över medborgarnas och det civila samhällets existensvillkor. (Samtidigt som medborgarna oförsiktigt nog i val efter val ratificerat denna maktförskjutning eftersom de tyckt det varit enklare att politikerna, mot en viss ersättning, skulle ta över och fullgöra det ansvar från vilket medborgarna gärna abdikerade.)
Nu har även riksdagen fått besök av sagofarbröder i smink och kvinnokläder och våra folkvalda fick höra en alldeles nyskriven saga på temat ”hat och hot”. Och det är inte svårt att räkna ut vad det anspelar på: den kritik som riktats mot att män utklädda till kvinnor, med artistnamn som för tankarna till porrbranschen, frotterar sig med små barn. Liberalernas Jan Jönsson säger dessutom öppet att hela arrangemanget var ett ställningstagande mot SD.
Mängder med svenska medborgare med libanesisk bakgrund har rest till Libanon under senaste månaderna, trots UD:s avrådan. Twittervänstern rasar över regeringens beslut att inte hjälpa dem ut – men majoriteten av användarna anser att det är helt rätt att låta dem klara sig själva.
DET GODA SAMHÄLLET 