Igår, när luciamorgonen var som mörkast och hundarna och jag gick ut på morgonpromenad, fick jag se något jag aldrig sett förut under alla de dryga 30 år som jag bott i Familjebostäder. Utanför varje port i hela kvarteret hade husvärden tänt upp marschaller.
1500-biskopen Hans Brask i Linköping berikade det svenska språket med begreppet ”brasklapp” när han enligt legenden smusslade in ett personligt och hemligt avståndstagande i sitt sigill under beslutet vid riksmötet i Arboga 1517 om att straffa den danskvänlige ärkebiskopen Trolle. Lappen, som hade inskriptionen ”Härtill är jag nödd och tvungen”, ska ha kommit Brasken väl till pass när danskarna tagit makten i Sverige och skulle döma danskefiender till döden i Stockholms blodbad.
Hundar har olika egenskaper. En del springer fort, andra har dålig syn, några är bra på att vakta hus och vissa har alla dessa egenskaper på en gång plus att de dreglar på mattorna. Det är ungefär samma med människor. Vi är olika. Jag kan inte räkna upp allt jag inte klarar, men jag har något slags hyggligt pricksäkert väderkorn för framtiden. Åtminstone inbillar jag mig det.
Nu firar vi Lucia igen. Ett katolskt helgon har blivit en av de starkaste och mest älskade symbolerna för svenskt julfirande. Men Lucia väcker också ont blod hos en stor del av landets malliga kulturskribenter som så här års för söker överträffa varandra i vem som kan hamra fram de mest nedvärderande och hånfulla texterna på sina plattformar.
Vi hör allt oftare om hur turbulensen ökar och ställer till problem för flygtrafiken. För några veckor sedan tvingades ett SAS-plan, på väg från Arlanda till Miami, vända tillbaka efter kraftig turbulens över Grönland.
Den ökande turbulensen tillskrivs som regel klimatförändringarna. Men det finns en annan möjlig, rentav mer sannolik, orsak som sällan nämns i de stor mediehusens hårt reglerade nyhetsrapportering.
Det är pinsamt av Jimmie Åkesson att inte tacka ja till inbjudan till Nobelfesten, skriver Jonna Sima i Aftonbladet. Hon har naturligtvis fel, som hon nästan alltid har. Åkesson gjorde tvärtom helt rätt som inte föll för frestelsen att frottera sig med den egenmäktiga Nobelstiftelse som under så lång tid frusit ut honom samtidigt som de välkomnat representanter för förtryckardiktaturer.
Ofta undrar jag hur det går till på ledarskribentlinjen på svenska gymnasier. Bryr man sig om att diskutera svåra saker som demokrati eller betraktas det som överkurs? Att jag tar upp frågan beror på att min uppfattning om just demokratin verkar vara en helt annan än den som företräds av exempelvis Dagens Nyheters ledarredaktion.
Jag känner mig som en sådan där gammaldags grammofonskiva vars spår blivit så slitna att nålen hoppar bakåt och maskinen i evigheters evighet låter höra samma korta och alltmer outhärdliga musiksnutt (jo, ungdomar, så hade man det förr i tiden). Och nu är jag igång igen.
Ibland måste man erkänna att man har fel. Som jag tvingas göra just i detta nu, då jag än en gång skriver om SVT:s dokumentär om Stureplansmorden – denna gång efter att ha sett alla avsnitt. Och jag är inte sämre än att jag kan erkänna att jag hade åtminstone delvis fel i min förra text.
Apropå en relevant observationen av Svenska Dagbladets ledarkrönikör Hanne Kjöller – att Sverige kombinerar en nitisk och noggrann skatteuppbörd med ett slappt och nonchalant system för bidragsbeviljande – skrev jag häromdagen en kommentar som gick ut på att ja, så ligger det till, men nej, det är inget förvånande med detta, ty det är inbyggt i statens DNA. Förklaringen är nämligen att det härskande politikerväldet i Sverige inte aktar för rov att med beslutsamhet och kraft klämma ur så mycket det går ur nettoskattebetalarna medan det hanterar sina favoriter och klienter med särskilt vänlighet och omsorg och inte gruffar så mycket om gemene man blåser Försäkringskassan på rejäla pengar.
Det kulturella självutplånandet fortsätter med oförminskad styrka när politiskt korrekta organisationer försöker överträffa varandra i ödmjukhet inför exakt allt och alla utom de vanliga svenskarna och deras kultur. Nu är det SSAB:s tur att fostra sina anställda, med förmaningen att inte önska ”god jul”.
Den sjätte var det Finlands nationaldag.
Den sjunde återinvigdes Notre Dame i Paris.
Den sjunde visades också den amerikanske filmen Don Jon i tv.
Nu har påven Franciskus invigt årets julkrubba i audienssalen Aula Paolo VI. Nytt för i år är att Jesusbarnet är insvept i en keffiyeh, en palestinasjal. Med denna politiskt laddade symbol förmedlar katolska kyrkan ett budskap som inte bara strider mot den kristna läran utan också är ett utslag av djupt osmaklig historierevision: Jesus var inte jude. Han var palestinier.
Bilden från Riksdagens plenisal illustrerar krisen inom kultursektorn. Kulturbudgeten diskuteras av ledamöterna. Här skapar politiken kultur. Jag visste inte att det fanns någon värre kulturkris än vanligt. Det tycks inte riksdagsledamöterna heller ha upptäckt med tanke på hur få som intagit sina platser för att hantera det svåra läget.
Häromdagen var jag på ett evenemang på Kulturhuset där vår nya EU kommissionär Jessica Roswall intervjuades av journalisten Annika Ström Melin. Roswall är mycket verbal och säkert skärpt och svarar rappt på Melins frågor. Roswall är född 1972, har verkat som advokat och varit politiker inom Moderaterna sedan 2010 som riksdagledarmot och bland annat varit Sveriges EU-minister 2022 – 24.
Svenska Dagbladets krönikör Hanne Kjöller (bilden) är en av de få tidningsskribenter vars synpunkter jag högt värderar (vilket betyder ”anser värda att läsa”). Hon tänker skarpt, formulerar sig väl och underhållande och bidrar i bästa fall till att återskapa förnuft i vårt land. Hon blir upprörd över saker som retar de flesta medelklassare och nettoskattebetalare.
Den så kallade Draghirapporten, The future of European competitiveness, skriven av italienaren Mario Draghi, före detta chef för europeisk centralbanken, chockade Europa. Den är en domedagsprofetia där det konstateras att EU inte i något avseende kan tävla med USA och Kina och visar att EU tappar konkurrenskraft i relation till dessa två stormakter, speciellt inom sektorer där morgondagens teknologier utvecklas.
Muslimerna har avhumaniserats så till den grad i västvärlden att deras lidande knappt leder till en axelryckning hos de förmodat ondskefulla västerlänningarna. Det hävdar den centerpartistiska EU-parlamentarikern Abir al-Sahlani i en debattartikel i Expressen, där hon också skriker efter hårda tag mot Israel och påstår att det är rasistiskt att kräva att muslimer ska anpassa sig till västerländska värderingar.
Det är synd att jag varken är jude eller troende för annars skulle jag kunna hålla en vederkvickande predikan på temat att Israel är ungefär som hedersmannen Job i boken med samma namn i Gamla Testamentet.
Kungliga Postverket fanns mellan åren 1636 och 1994 som ett statligt verk för transport av brev och paket. Det grundades 20 februari 1636 av drottning Kristinas förmyndarregering, på Axel Oxenstiernas initiativ.
Så här inför andra söndagen i advent börjar åtminstone jag känns en viss förväntan inför julen. Jag börjar också bli sugen på att känna den underbara doften av pepparkakor. Finns det något juligare (och ljuvligare)?
Att baka pepparkakshus – eller sätta ihop ett färdigköpt – hör också julen till för många. Men hur började traditionen med pepparkakshus?
En mycket chic tidskrift för intellektuella kommer ut i New York och heter följaktligen The New Yorker. Läsarna är unga, högt utbildade och superinne människor med moderna uppfattningar. Tidskriften har stil. Till exempel har den infört en troligtvis unik grammatikalisk innovation, nämligen tremat som normalt inte existerar i engelska språket. Ett trema är en vokal med prickar, till exempel ë, vilket används för att markera att två närstående vokaler ska separeras i uttalet, typ Citroën. Därför skriver The New Yorker reëlection och coöperate. Det är nästan franskt mondänt. Läsarna reser ofta till Paris eller så besöker de en alldeles gudomlig sushibar som ligger på andravåningen till en före detta fabriksbyggnad på Herald Square. Guy Allen är restaurangchef, du känner kanske honom?
När journalisten Gunnar Sandelin började kritisera invandringspolitiken slogs hela hans yrkesliv sönder. Nu intervjuas han av dissidenten Pär Ström om sin nya bok Den stora omvandlingen.
Frankrikes regering har fallit efter en misstroendeomröstning på onsdagen. Det är första gången på sex decennier som en sådan sak sker i Frankrike, läser jag i de svenska tidningarna.
Jag läser också att omröstningen skedde på initiativ av vänstern – och ”ytterhögern”. Inte vänstern och högern utan vänstern och ”ytterhögern”. Allt och alla som är till höger om vänstern beskrivs nämligen som ”ytter-” numera.
Människan ägnar mycket tid och ansträngning åt orientering, det vill säga ständiga kontroller av att man faktiskt befinner sig där man tror att man är. Om man till exempel befinner sig på sjön – vilket är farligt för att man kan gå på grund – håller man sin position under ständig uppsikt om inte för annat än att man vet hur rasande kapten kan bli om det visar sig att styrman, det vill säga du, tappat kollen.
Aleppo, Syriens näst största stad, har fallit igen. Rebellerna, som har sitt fäste i Idlib, genomförde en överraskande blitz. Operationen påminner om Mosuls fall i Irak år 2014.
Syriens närmaste allierade, Ryssland, har svarat med flygangrepp. Och Iran försöker på olika sätt militärt att stödja de syriska regeringstrogna trupperna.
Frankrike står inför en nationell kris. Idag inleds misstroendeomröstning mot regeringen.
För ett tag sedan skrev jag att de ganska snarlika problem – brottslighet, ökande funktionell analfabetism, illa underhållen infrastruktur, olydiga och bortskämda barn, klimatnoja med mera – som numera drabbat västerlandet kanske inte beror på det som jag och många andra pekat på, nämligen en förvanskning av demokratin. Jag och dessa många andra har hävdat att demokratins folkmakt har usurperats av ett politikervälde – en uppfattning som inte borde vara särskilt kontroversiell – och att våra samhällen behöver konstitutionella förändringar för att styra upp det hela, till exempel införa någon form av personval och göra det möjligt att upphäva medborgarskap, i varje fall för folk som ljugit sig till ett uppehållstillstånd.
Nyligen började jag kolla på SVT:s dokumentär om Stureplansmorden. Och redan här ska jag erkänna att jag tröttnade efter fem minuter. Det var något med tonen som provocerade mig. Jag har alltså inte sett hela serien – inte ens en bråkdel av den. Det är alltså fullt möjligt att det första intrycket var fel men jag tar mig friheten att skriva om det ändå.
En eftertänksam vän frågade mig om jag någonsin noterat att den upplevda levnadsstandarden inte följde det förväntade mönstret.
Jag svarade lite surt att jag för det första inte förstod vad han sa och, för det andra, att jag inte var upplagd för gåtor.
DET GODA SAMHÄLLET 