På julafton när familjen satt och slappade efter julklappsutdelningen kom jag i diskussion om en artikel jag skrivit om negativ bruttonationalprodukt. Resonemanget går ut på att även trista och onödiga saker räknas in i BNP. En bilkrock kanske kostar tjugotusen att fixa och bidrar därför till BNP med tjugotusen, vilket är lika mycket som en bra resa till Kanarieöarna. BNP-värdet är detsamma i de båda fallen, men den personliga njutningen helt motsatt. Vilket av alternativen skulle du själv välja?

Så här inför Herren Jesu Kristi födelsedag borde man kanske hylla födelsedagsbarnets etiska principer, särskilt om man är kristdemokrat och därmed vill markera att en seriös andlig frändskap existerar. Men det är inte bara, eller ens i huvudsak, därför jag blir illa till mods av en artikel som KD-höjdarna Bengtsson och Forssmed nyss placerat i Dagens Nyheter. Det som bekymrar mig är ledande politiker – och dessa två är långt ifrån de enda – fortfarande inte begripit att den politiskt korrekta wokismen, som under årtionden med sina konstiga idéer förhindrat Sverige från att ta itu med sina problem, är skadlig för nationen och folket. De vill helt enkelt inte begripa.

För tjugo år sedan skrev jag en bok om svensk historia – På spaning efter Moder Sveas själ – med en storartad teori om ett 250-årigt cykliskt mönster varav Sverige fått uppleva nästan tre kompletta cykler sedan Birger Jarl kom till makten omkring år 1250, nämligen feodalismen, nationalismen och den cykel som nu håller på att ta slut, industrikapitalismen.

Förr i tiden hade vi i Sverige en ganska stabil ordning i politiken. Det fanns höger och vänster. Där gick den samhälleliga huvudmotsättningen. Högern var de privata intressena och vänstern tillhörde i stort sett socialdemokratin. Allt ordnades efter denna demarkationslinje som Karl Marx hade hittat på. Högern var kapitalet och vänstern var arbetarklassen. Svenska Dagbladet var höger och Stockholms-Tidningen (ett tag i alla fall) vänster, Arbetsgivareföreningen SAF var höger och Landsorganisationen LO var vänster. Sådär höll det på, val efter val.

Förr i tiden, när jag var börschef, upptäckte jag något som erfaret företagsfolk redan visste. Det var att om företag verkade vara dåliga så visade de sig i allmänhet vara ännu sämre än man anat. Även motsatsen var sann: bolag som tycktes lovande var i själva verket ännu bättre än man trott. Fast det kunde ta ett tag innan man märkte vartåt det lutade.

För några dagar sedan utbröt en barnslig och ovärdig storm i ett vattenglas i radioprogrammet ”Söndag i P4”. Journalisten Henrik Brandão Jönsson blev utkastad ur studion av en hysterisk programledare vid namn Farah Abadi (i bilden i lugnare tillstånd) för att Jönsson föreslagit att en lyssnare, som klagat över att hennes partner var en dålig älskare, skulle skicka honom till Köpenhamn för att öva sig tillsammans med proffs.

Efter en synnerligen ytlig undersökning, i huvudsak baserad på introspektion, har jag kommit fram till att vi svenskar fram till rätt nyligen var ett uppfostrande folk och att detta är förklaringen till den vånda vi nu genomlider, inte minst när det gäller invandringen.

Innan den globala uppvärmningen blev det största hotet mot mänskligheten, vilket inte var för mer än några årtionden sedan, så oroade sig kunniga människor framför allt för överbefolkningen. Hotet om att människorna skulle bli för många, och därför svälta eller dö i krig och sjukdomar, om de inte lyckades begränsa sin avkomma, har varit med oss åtminstone sedan den brittiske ekonomen Thomas Malthus för tvåhundra år sedan gjorde sig för evigt världsberömd för teorin att befolkningstillväxten alltid kommer att överskrida livsmedelsförsörjningen. (Hans kollega Dr. Jonathan Swift hade ett sekel tidigare väckt uppmärksamhet och bestörtning genom sitt ”ödmjuka förslag” att lösa överbefolkningsproblemet genom att uppmuntra de rika att köpa och äta upp de fattigas onödiga spädbarn.)

Enligt en av mina många fördomar, vilket i det här fallet betyder otillräckligt empiriskt undersökta föreställningar, handlar nästan alla debattartiklar i landets papperstidningar om staten och särskilt då om att staten borde stödja något ändamål som ligger artikelförfattarna varmt om hjärtat, till exempel högre offentliga budgetanslag för sin forskning.

En vän frågade mig om jag trodde på ondskan. Vadå ondskan? sa jag, ty jag blev perplex. Moderna människor talar inte om ondska. Jo, de talar om förskräckliga illdåd såsom tortyr och andra gräsligheter som sådana som Bashar al-Assad gillar att ägna sig åt. Onda människor finns, men inte Ondskan i form av ett stycke nästan materiell explosiv illvilja, typ djävulen själv.