Vi vill aldrig betala, men vi vill alltid ha saker. När man uttrycker det så tydligt märker de flesta att det finns en motsättning mellan dessa önskemål. Detta betyder att vi inser ekonomins mest grundläggande logik – om vill ha något, så måste vi betala för det. Inget är gratis. Detta är en självklarhet, men som med de flesta självklarheter så glömmer vi den ständigt.
Jag har ett helt stall med käpphästar som jag ibland tar ut på volten för att framhäva någon aspekt av tillvarons konstruktion. En favorit är att människans kommunikationsverktyg – sådana som ord, begrepp och grammatik (utan vilken orden och begreppen i stort sett är dövstumma) – uppstår i magen och njurarna och skickas på dressyr hos hjärnan först om de visar på särskild läggning för avancerad uppfostran.
I morgon är det dags att fira Våffeldagen igen. En kär svensk tradition – som dessutom verkar uppfattas som ganska ofarlig av det klägg som normalt anser sig ha som uppdrag att kritisera och förlöjliga alla svenska traditioner. Jag har nämligen inte sett en enda fördömande pekpinne i form av ledartexter och kulturkrönikor som förklarar för oss att de svenska våfflorna är ett hot mot klimatet, eller kränkande för andra folk och kulturer.
Ännu.
Andrées polarexpedition över Nordpolen var ett försök lett av ingenjören August Andreé att 1897 resa över Arktis med vätgasballongen Örnen. Andrée och de övriga deltagarna, Knut Frænkel och Nils Strindberg, omkom under expeditionen och deras kvarlevor hittades först år 1930 på Vitön (öster om Svalbard) av en norsk expedition.
En grupp nationalekonomer hade varit på kongress i Kapstaden och skulle vidare till en kongress i Rio de Janeiro. För att spara en slant beslöt de att gemensamt chartra ett flygplan. Under flygningen över den vida, tomma oceanen upptäckte piloten till sin förvåning ett stort land, där det enligt kartan bara skulle finnas vatten. Piloten kände sig som Vasco da Gama och beslöt efter samråd med passagerarna att landa för att undersöka den okända ön.
De gamla indierna myntade en gång begreppet ”karma”, som går ut på att var och en i slutändan får vad han förtjänar. Inte helt olikt den kristna föreställningen att Gud en dag ska döma oss efter förtjänst.
Denna krönika publicerade jag för precis tio år sedan. Att jag gör det igen kan bero på att jag tycks befinna mig i en litterär retroperiod. På mitt nattduksbord ligger Hamsuns Svält, Martinsons Nässlorna blomma (som jag var tvungen att sprätta upp; jag tänkte skicka en bild av boksprätten till Dagens Nyheters Namn och Nytt-sida som brukar be läsekretsen om hjälp att identifiera gammaldags, numera okända verktyg) och en bra hög med Sigfrid Siwertz. Det skrevs bra saker redan förr och de blir bara billigare med tiden.
Och med utsatta menar jag här inte främst de människor som vanligen brukar inordnas under den kategorin. Inte så kallade ”papperslösa”, inte förortsungdomar och familjer med socialbidrag i så kallade ”utsatta områden” och inte asylsökande. De omfattas av bidragssystemet, och av tusen och ett godhetsprojekt, och är därför mindre utsatta än många hårt arbetande medborgare.
Nej, det här drabbar främst svenska medborgare som redan idag har svårt att få det att gå ihop, och fattigpensionärer efter ett helt yrkesliv knappt drar sig fram på sin pension.
Under den senaste tiden så har det haglat negativa nyheter om Tesla. Detta i stor kontrast mot tiden strax innan då märket och företaget ständigt lovordades av en samsjungen mediakör.
I enlighet med Jesusordet om att ”den som är utan synd må kasta den första stenen” på äktenskapsbryterskan som skulle stenas, det vill säga att uppmärksamma bjälken i det egna ögat innan man observerar grandet i sin broders, så tycker jag att det är rimligt att skylla bråket mellan USA (en del skulle säga president Trump) och Västeuropa på oss själva, således oss européer.
Nyligen skrev Patrik Engellau om den nya satsningen SAO – Studiemotiverande Arbetslivsorientering – som lanserats av ett nätverk som kallar sig ”Nästa Generation Sverige”. Det är en ny variant på klassisk PRAO. Istället för ett par veckors obetald PRAO ska elever i klasser i så kallade ”utsatta” områden erbjudas två timmars betald extraarbete i veckan under ett års tid, samt gratis kollektivtrafik. Denna stolta reform ska hjälpa utvalda elever in på arbetsmarknaden.
Tonåringar som bor i områden som inte klassats som ”utsatta” göre sig dock inte besvär.
I jakten på pengar och inflytande bryter Trump glatt varje lag och regel som kan hindra honom. Jag tror det ger honom spänning, kickar.
Putin har sedan tidig ungdom tränats i politik och i nationella säkerhetsfrågor, dvs. lärt sig att spela med, inte mot, nationella intressen och politiskt etablissemang.
Just nu kan man se en miniserie om Ruth Ellis på SVT Play. 28 år gammal blev hon den sista kvinnan att avrättas i Storbritannien, efter att ha skjutit sin älskare på öppen gata. Men avrättningen väckte folkstorm i hela Storbritannien och bidrog till att dödsstraffet så småningom avskaffades.
Elon Musk som på president Trumps uppdrag leder Doge, Department of Government Efficiency, påstås arbeta enligt managementdevisen ”arbeta fort och slå sönder saker”. Det kan låta som en stollig metod att försöka öka den offentliga sektorns effektivitet, men i egenskap av gammal rationaliseringskonsult i stat och kommun är jag inte så säker. Som spelöppning är metoden troligen den enda möjliga, men sedan gäller det att samla ihop de sönderslagna bitarna på slutet och det har ingen hittills varken sett eller gjort. Man vet därför inte om det är möjligt. Det beror, tror jag även om det verkar romantiskt, på graden av förnuft, självinsikt och faktiskt också fosterlandskärlek hos de anställda i de berörda organen.
Häromdagen lanserades en ny åtgärd mot ungdomsarbetslösheten i en debattartikel i Dagens Nyheter. Åtgärden heter Nästa generation Sverige och ska börja i april med hundra åttondeklassare. Verksamheten ska bedrivas enligt en ”modell” som heter Studiemotiverande Arbetslivsorientering (SAO). Studiemotiveringen ska bibringas eleverna genom att de under ett år tillbringar två timmar i veckan på en arbetsplats.
Redan för 100 år sedan insåg Socialdemokraterna att statskyrkan kunde bli en nyttig medarbetare i strävan efter att omvandla Sverige till ett socialistiskt experiment. När ateisten Arthur Engberg blev ecklesiastikminister blev hans främsta strävan därför att avkristna kyrkan och införliva den med den socialistiska ideologin.
Det lyckades han bra med. Och trots att det är 25 år sedan kyrkan skildes från staten sitter de röda ränderna kvar.
Det har sedan 18 februari pågått en kampanj på nätet som uppmanar konsumenterna att under denna vecka bojkotta livsmedelsbutikerna. Det är de hitintills nästan konstant stegrande matpriserna som har varit motivet för initiativtagaren, Tanja Andersson, till igångsättningen av denna aktion. En kampanj som har gett genklang hos bland andra Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida, där han anklagar regeringen för att sitta på händerna och råder den att införa mer eller mindre socialistiska lösningar för att förbättra konkurrensen inom branschen.
Eftersom Trump och Putin planerar att idag samtala om Ukraina är det riskabelt för mig att beröra ämnet innan någon sorts facit eller i varje fall aktuell rapport över utvecklingen presenteras efter samtalet. Men vad jag säger och skriver har tyvärr – eller kanske turligt nog – ingen som helst betydelse så riskerna är försumbara (utom för mitt eget rykte som observatör och kommentator vilket egentligen inte heller spelar någon roll för mina möjligheter, som ändå är obefintliga, att få den där ryttarstatyn på Stureplan som jag alltid önskat mig).
Ett parti kallat Personvalspartiet har funnits på nätet snart en månad. Vad som saknas är de förträffliga medborgarna med arbetserfarenhet, kompetens och en omutlig etisk kompass inbyggd i hjärtat som ska kandidera till riksdagen den 13 september 2026. De som ska rädda Sverige.
Idag, den 17 mars, är det Saint Patrick’s Day. Det är flera år sedan jag lämnade katolska kyrkan men Saint Patrick fortsätter jag fira varje år. Det kan bero på att det egentligen inte var genom kyrkan jag stötte på honom först – utan genom irländsk-amerikanska vänner. Har man en gång firat Saint Patrick’s Day i Hells Kitchen glömmer man det aldrig…. Dessutom är det något mycket sympatiskt med ett helgon som förenar människor långt utanför den egna religionen.
När jag läser mina morgontidningar – Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter – och lyssnar på statsradions P1 inser jag plötsligt att vi nu lever i ett nytt andligt klimat. Förr i tiden, vilket jag tror betyder fram till för bara några år sedan, förelåg en oskriven men underförstådd nationell pakt, som obönhörligt gällde för alla grupperingar och politiska riktningar, av innebörd att vi i Sverige gillade fred. Att vi gillade fred betydde att vi inte kunde tänka oss något annat än fred. Om någon i en diskussion i vilket sällskap som helst framförde en mening av typ ”tänk om det blir krig” så uppfattades det som ett pinsamt etikettsbrott. Hur skulle det kunna bli krig? Vi hade ju haft fred i över tvåhundra år.
Alla konspirationsteoriers moder är Sions vises protokoll. Protokollet, som publicerades 1903, är ett en förfalskning som påstås redogöra för en judisk plan att ta världsherraväldet. I själva verket ska det ha författats av några ryska journalister på uppdrag av tsarens polischef i Paris i det ondskefulla syftet att inför allmänheten lägga skulden för olika olyckor på judarna (vilket förstås inte var första gången, men möjligen första gången som anklagelserna tog sig så välplanerade former).
Att säga att USA koloniserade Europa efter andra världskriget är förstås en grov överdrift. Européer är inga hottentotter och amerikaner är som alla vet nyrika uppkomlingar (som i hemlighet grämer sig över att kulturens vagga stod i Grekland och inte på Manhattan). Men om vi bortser från såna detaljer, finns i alla fall en likhet mellan dagens Europa och de länder som för ungefär 100 år sen frigjordes från engelska imperiet.
Sedan batterikonceptet Northvolt nu verkar övertygande avdödat – för all del, det kan kanske komma någon kines och köpa konglomeratet för ingenting och använda fabriken för att skruva ihop kinesiska bilar inom EU:s tullmurar – så är fältet fritt för skadeglada spekulationer och ansvarslöst eftersnack eftersom risken att företagarduon Carlsson/Mix plötsligt som galten Särimner ska återuppstå med friska mångmiljardkrediter från inställsamma myndigheter får betraktas som utplånad från världens yta.
Trump är mycket okunnig. (Han måste t.ex. upplysas om att Finland är ett eget land). Han har ingen annan princip utöver att i varje läge gynna sig själv. Det är därför han förstår sig så bra på Putin och trivs så väl i hans sällskap. Och det är därför han uppfattar politik som enbart ett spel mellan personer.
Under lång tid har intresset för en ökad energiproduktion varit litet i såväl Europa som Sverige. Det gäller inte minst elproduktion. Istället har ett evangelium om sparsamhet och återanvändning brett ut sig.
En vän bjöd mig nyligen att följa med till en mottagning på italienska ambassaden. Jag invände att jag inte var bjuden, men det gjorde inget, sa min vän, italienarna är inte så petnoga. Mycket riktigt förekom ingen gästavprickning vid entrén, utan alla som känt sig kallade blev undfägnade med mat och dryck. (Eftersom italienska staten delvis finansierar sig från utlandet tänkte jag att det nog egentligen var EU och därmed jag själv som stod för fiolerna.)
Nu har Northvolt begärt sig i konkurs och vd:n Peter Carlsson kan lämna den nu till botten sjunkna skutan 200 miljoner rikare. I SVT ställdes han mot väggen för sina aktieaffärer, och det blev han förstås mäkta irriterad över.
Själv är jag mer irriterad över att SVT inte ifrågasatte den så kallade gröna omställningen för flera år sedan. Tecknen fanns där på ett tidigt stadium. Trots det så valde SVT att lägga den granskande journalistiken åt sidan och istället ägna flera år åt att göra en reklamkampanj för ”den gröna omställningens” riskkapitalister. De hånade dessutom alla förnuftiga människor, som inte omgående köpte hela konceptet, som okunniga klimatförnekare.
En av de, i och för sig ganska få, människor jag har dåligt samvete inför är professor Karl-Olov Arnstberg. När han (och medförfattaren Gunnar Sandelin) för lite mer än tio år sedan publicerade en bok med korrekt statistik om invandringen kom vargarna ylande från de mörka skogarna och samlades med brinnande ögon och dreglande käftar för att förinta de två publicisterna. Man informerar inte ostraffat folket om vilken asylpolitik som faktiskt tillämpas. Karl-Olov och Gunnar fick rejält med puckel. Själv sa jag inte ett ord till författarnas försvar eftersom jag var rädd för ulvamonstren. Det var fegt.
Nu är det ungefär fem år sedan Sverige drabbades av coronaviruset och medierna svämmar över av artiklar om pandemin – framför allt med fokus på nästa pandemi. Det är nästan så det verkar som om både medier och politiker längtar efter nästa gång världen ska drabbas.
DET GODA SAMHÄLLET 