
Nu avslöjar Sveriges Radio att ”allt fler äldre dricker för mycket”. Det skapar en oro hos personalen. Man kan undra varför detta kommer just nu. Kan det bero på att hemtjänsten desperat vill flytta fokus från andra och mycket värre problem?

Av alla de medier som idag rapporterar ensidigt Israelkritiskt om det krig som startades av Gazas terror-regim Hamas, sticker Schibsted-ägda Omni ut som ett av de absolut värsta. Dag efter dag, i nära två år, har man kategoriskt kablat ut lögner och halvsanningar och islamistisk propaganda på ett sätt där till och med public service ligger i lä.

Jag har en tendens att döma andra människor efter mig själv och det talar inte till din fördel. Om du påminner det allra minsta om mig så har helt förbjudna tankar då och då dykt upp i din skalle innan ditt väluppfostrade jag brottat ned dem, till exempel föreställningen att brottslingar, i varje fall grova våldsbrottslingar, borde få hårdare och framför allt längre straff så att de hölls borta från gatorna. (Hårdare och längre straff är förresten ingenting mot vad svenska folket skulle vilja se. Enligt en i och för sig femton år gammal artikel i Dagens Nyheter, som Chat snokat upp, vill uppemot halva befolkningen återinföra dödsstraffet.

Sedan åttio år tillbaka har Israel befunnit sig i regelbundna krig med olika araber, framför allt de inhemska palestinierna. För mig, som inte är särskilt sakkunnig, framstår dessa stridigheter som ständigt återkommande fientligheter enligt ungefär samma mönster: Israel blir anfallet, försvarar sig och vinner snart konflikten med stora förluster för motståndarsidan, någon sorts internationellt övervakad fredsliknande tillstånd upprättas, motståndarna får tid till ny upprustning och anfaller snart Israel igen varpå den krigiska cykeln återupprepas.

När jag hör ordet multikulturalism skyndar jag mig genast till medicinskåpet: Jag tar inte en, utan flera tabletter för att förhindra att huvudvärken bryter ut. Men hos andra, många andra, såsom politiker med sina respektive partiledare i spetsen, utom en, är ordet synonymt med både hänförelse och ett framväxande idylliskt samhälle där Thomas Mores Utopia är enbart en blek kopia. Tar vi dessa multikulturalister på orden innebär det att Sverige går en framtid till mötes där ett aldrig skådat välstånd, samförstånd och harmoni kommer att råda. Tar vi dem på orden så innebär det att följande imaginära scen blir inget annat än en sann verklig vardag:

En kompis tog mig på en sightseeingtur genom Norra Djurgårdsstaden, som jag aldrig tidigare besökt. Det såg väl inte så illa ut, bitvis rätt trevligt faktiskt, men en sak slog mig: husen framstod som billiga smäckbyggen. Kompisen körde sedan vidare genom Östermalm vars pampiga, tunga och påkostade fasader tycktes så mycket mer palatslika efter besöket i den nya, närbelägna förorten.

Födelsedagarna duggar tätt i min familj så här års – idag den 9 augusti skulle min mor ha fyllt 97 år om hon hade levt. Men hon dog 2012, 84 år gammal, och lämnade familjen i stor sorg och saknad som kärleksfulla mödrar gör.
Min mammas födelsedag brukade alltid firas med kräftor. Det passade ju perfekt så nära inpå den festliga kräftpremiären och det var tradition i både mammas och pappas barndomshem – och i deras föräldrars. Numera får vi dock lära oss att svenskarna inte åt kräftor före nationalromantikens intåg i slutet av 1800-talet. Ett led i att förvanska vår historia och förminska vår kultur och våra traditioner för att göra oss mer lättmanipulerade när klåfingriga politiker prompt vill få oss att acceptera kulturfenomen som inte hör hemma här.
Strukturell grooming, helt enkelt

Det påstås att de gamla grekerna var ovilliga till läsning eftersom det kunde leda till att man blev förledd. Risken var alltså, som jag fattat de eftertänksamma grekernas mening, att en läsare på ett möjligen fördärvligt sätt skulle förföras av en författares åsikter och att folk därför bör passa sig för att läsa. Ska man prompt läsa, eller på annat sätt inhämta andras uppfattningar, så ska det vara med förnuft.

En av de största utmaningarna i den humanitära krisen i Gaza är att mat och förnödenheter ofta hamnar i händerna på väpnade grupper. Dessa använder resurserna för att kontrollera civilbefolkningen, och säljer hjälpen vidare till skyhöga priser. Samtidigt lider civila av akut brist på livsnödvändigheter.

Den yrkeskår jag tillhör, journalistkåren, är lite speciell på det sättet att det inte är en skyddad yrkestitel. Det innebär att vem som helst kan kalla sig journalist, oavsett utbildning och/eller erfarenhet. De flesta skaffar sig ändå någon form av journalistisk utbildning, åtminstone en termin eller två på folkhögskola, och många arbetsgivare kräver åtminstone viss utbildning eller erfarenhet, men några formella krav finns alltså inte. Det finns alltså ingen myndighet eller organisation som reglerar eller övervakar journalistkåren på samma sätt som andra yrkesgrupper, som läkare eller poliser.
Det är problematiskt på många olika sätt.

En regnig dag såg jag om filmen Venom (2018). Seriejätten Marvel Comics är vänstervridet och pk. Det är allmänt känt. Det betyder att företaget och dess profiler godhetssignalerar om till exempel klimatförändringar och mångfald. Men ibland kan även pk-ister producera underhållning som närmar sig sanningar.

Krigets naturliga ordning är att den part som vunnit den militära kampen efteråt beslutar om förlorarens politik. På bilden har ryssen sträckt vapen och överlämnar efter slaget vid Narva sina fanor till Karl XII som tecken på åtminstone tillfällig kapitulation. Vapenvila är krigets fortsättning med andra medel.

Klimatrapporten här tar i första hand upp förhållandena i USA med är allmänt relevant och även så för Sverige. Det är viktigt att betona att rapporten inte på något sätt ifrågasätter att ökande koldioxidhalter orsakar en uppvärmningstrend i klimatsystemet. Men som rapporten framhäver koldioxiden i luften är ingen förorening!

Jag blir alltmer imponerad av den artificiella intelligensen som för mig förkroppsligas av sajten chatgpt. Om man inte begär att den ska rita dansande krokodiler som håller Putin-föredrag om Rysslands rättigheter för att därefter förvandlas till en rymdraket utan, som jag, nöjer sig med att be om diverse utredningar så är det gratis. Det är kort sagt något som USA bjuder på. Har Trump tagit med det i beräkningarna av hur Europa åker snålskjuts på USA?

Svenska main stream-medier fortsätter att kabla ut uppgifter direkt från Hamasstyrda organisationer och så kallade myndigheter, utan att för ett ögonblick beröra Hamas roll i det som händer i Gaza. Men genom det fria internet får vi faktiskt också ta del av sanna berättelser.
Detta är en sådan. Det är berättelsen om Nour Atallah, en palestinsk kvinna med ont i sinnet.

I serien Nyläsning av tio år gamla texter hittade jag en utmärkt artikel från augusti 2015 som gör mig allvarligt besvärad. Det handlar om ett linjetal av premiärminister Cameron. Han säger alla de rätta sakerna om hur kampen mot de svåra samhällsproblem som fortfarande, tio år senare, härjar oss minst lika svårt – brottslighet, jihadism, islamiskt våld, okontrollerad invandring etc – bör bedrivas. Vi måste tro på traditionella västerländska värderingar, universiteten måste stå upp mot extremismen, vi måste få stopp på ondskans medlöpare som försvararar könsstympningar av flickor, vi måste sluta oroa oss för att kränka något när vi försvara vårt sätt att tänka och så vidare.

De av oss som är gamla nog att ha upplevt rättegångarna i Sovjetunionen mot s.k. dissidenter kan minnas att de sändes i TV och att tanken verkade vara att alla skulle förstå att här hade man att göra med landsförrädare och folkfiender. Det är möjligt att man lyckades med att övertyga åtminstone de rättrogna kommunisterna i det egna landet (men även här i Sverige var Hilding Hagberg klart med på noterna). Hur som helst var det tydligt att radio och nästan alla tidningar var ivriga försvarare av de utpekade och förklarade att det handlade om skenrättegångar. Främst i ledet var nobelpristagaren i fysik, Andrei Sacharov, men det fanns också berömda författare och andra.

En av samhällsgrubblarens mest verksamma metoder är att låta bli att skärpa blicken för att inte missa några avgörande detaljer, utan att i stället kisa för att det hela ska bli lite suddigare så att man bara ser de stora dragen. När jag tillämpar den metoden vid betraktandet av Gazakriget ser jag att Hamas för lite mer än två år sedan dödade, lemlästade eller tillfångatog omkring sextusen judar i förhoppningen att områdets förenade terrorister skulle driva ut judarna i Medelhavet; att Israel i besinningslöst och troligen oundvikligt raseri jämnade Gaza med marken och dödade tio gånger så många av remsans befolkning; att Israel enligt alla krigskonstens läroböcker nu vunnit striden; men att Hamas vägrar att kapitulera enligt läroböckernas reglemente och därför i praktiken är nära att kunna utropa sig som vinnare i bemärkelsen att organisationen finns kvar och åtnjuter ett med tiden tilltagande internationellt stöd.