Bland alla de filosofer som jag misslyckats med att förstå intar Ludwig Wittgenstein (bilden) en framträdande position. Och det beror inte bara mina otillräckliga förståndsgåvor utan också på tänkarens besvärande svårtillgänglighet som inte bara drabbar oss utomstående utan även honom själv till den grad att han ungefär halvvägs genom livet bytte uppfattning i sin grundläggande fråga, nämligen relationen mellan språket och verkligheten.
För sådär tjugo år sen blev det populärt att bilda bostadsrättsföreningar. Delar av miljonprogrammet såldes ut av kommunala bolag till summor långt under marknadspriset. Vissa hyresgäster passade på att spekulera och köpte och sålde i rask takt, medan andra såg chansen till ett långsiktigt boende med ökat självbestämmande ihop med grannarna. En ny egnahemsrörelse skulle man kunna säga. Själv kom jag över en hyfsad trea med söderbalkong, utan att behöva låna en krona av banken.
Under den senaste partiledardebatten i SVT valde V-ledaren Nooshi Dadgostar att ständigt avbryta de övriga partiledarna. Nu får SVT kritik för att Holmberg och Kvartoft inte ingrep.
Jag ser inte partiledardebatter på teve vilket delvis beror på att jag inte lärt mig att knäppa på apparaten. Men nu hjälpte frugan till med den saken ty hon ville se söndagens diskussion mellan dem som styr vårt land. Jag kunde hänga med av bara farten.
Den kristna biståndsorganisationen Diakonia har hög svansföring. De skriver på sin hemsida att världen blivit en bättre plats på grund av deras outtröttliga biståndsarbete. De skriver också att världen samtidigt blivit en sämre plats eftersom Diakonia ännu inte får så stora donationer som de önskar. Det är i alla fall så jag tolkar deras skrytsamma presentation.
En vän frågade mig varför jag nästan aldrig skriver om svensk inrikespolitik. Det kan jag tala om för dig, svarade jag och började räkna på fingrarna. Politikens kärna är partiernas värderingar och de administrativa planer vilka förkroppsligar värderingarna, till exempel om partiet vill ha skolpeng och bygga Östlig förbindelse. Men du skriver ju aldrig om partiernas program, sa vännen. Det beror på att de inte har några program, sa jag. Deras idéer är ofärdiga och ogenomförbara. Före valen har de skisser och lösa önskemål, efter valen tillsätter de utredningar för att ta reda på vad de egentligen vill.
Följande artikel publicerade jag för exakt tio år sedan. Det var en dramatisk period i svensk historia. Den stora invandringsvågen, som skulle nå sin kulmen i mars 2016, hade just startat och det officiella Sverige gjorde sitt yttersta för att hitta lokaler där de nyanlända – som kollektivt kallades flyktingar – kunde huseras. Artikeln, vars budskap i stort sett bekräftats av utvecklingen, var att Sverige var oförberett och att all handlingskraft ägnades åt att anpassa oss efter ett människoflöde som vi inte kontrollerade eller ens ville kontrollera. Så här tio år efteråt fortsätter vi den politiken.
När jag läser Nya testamentet får jag intrycket att lärjungarna och de första kristna, ännu skakade av korsfästelsen av deras älskade Messias, föreställde sig att han skulle komma tillbaka när som helst. Liksom de hade sett honom fara upp till himlen, skulle de se honom fara ner:
”Och dessa sade: ‘I galileiske män, varför stån I och sen mot himmelen? Denne Jesus, som har blivit upptagen från eder till himmelen, han skall komma igen på samma sätt som I haven sett honom fara upp till himmelen.’” (Apg. 1:11)
Under de senaste veckorna har jag kanske snöat in på artificiell intelligens. Det beror på att det känns som att ha fått en ny leksak till jul. Man kan, som du vet, ställa de mest komplicerade frågor och få häpnadsväckande detaljerade svar av en sådan som ChatGPT.
De propalestinska demonstrationerna har tillåtits gå så långt att människor, som kom till minnesstunden för de kvinnor som föll offer för Hamas offer den 7 oktober, själva var rädda för att bli mördade. ”Flera av oss sa det till varandra: ‘Tänk om någon skjuter?’ Att vi ens tänkte så – i Sverige, i Göteborg – säger allt.”
Det skriver Helene Bergman på Kärringsbloggen.
Liberalernas ledning har beslutat att ska de göra allt som står i deras makt för att se till att landets näst största parti och deras väljare inte får något att säga till om i en kommande regering.
Det är stora ord från en partiledning vars parti i senaste mätningen inte ens når upp till riksdagsgränsen.
Den svenska regeringen försöker bekämpa brottsligheten genom att bland annat skärpa straffen. Sådana allt hårdare tag verkar rimliga med tanke på att regeringar av olika partier åtminstone sedan millenieskiftet lovat att få bukt med kriminaliteten genom nya och skärpta åtgärder såsom att anställa tusentals fler poliser.
När Greta Thunberg gjorde ett inlägg på sociala medier för att visa lidandet hos palestinska fångar i i israeliska fängelser använde hon en bild på en utmärglad israelisk gisslan som illustration.
Kanske driver jag mina käpphästar för hårt, särskilt den möjligtvis präktigaste hingsten i mitt stall, han som egentligen heter Politikerväldet men uppträder under artistnamnet Välfärdsstaten. Men eftersom det är så få som törs ta ut honom på banan faller det på min lott att ge honom den exercis han behöver för att utveckla sina krafter.
Den 20 januari 1942 avhölls en betydelsefull konferens i Berlinförorten Wannsee. Under ordförandeskap av Reinhard Heydrich (bilden), chef för säkerhetspolisen, träffades fjorton ledande representanter för nazistpartiet, SS och den tyska statsförvaltningen. (På YouTube finns flera kortfilmer om händelsen, till exempel den här). Syftet var inte att resonera om huruvida alla judar skulle förintas, ty det var redan bestämt, utan att planera de praktiska detaljerna.
Det år 50 f. Kr. och hela Gallien har fallit, förutom en enda by som lyckas stå emot den romerska övermakten med hjälp av en magisk dryck. Den tecknade serien om den lilla okuvliga byn och dess hjälte Asterix (Astérix le Gaulois) skapades 1959 av fransmännen René Goscinny och Albert Uderzo.
Jag tror hela debatten om invandringen och sverigedemokraterna och hur en hygglig medborgare bör förhålla sig till dessa företeelser är felkonstruerad. I själva verket är den ingen debatt, utan en kampanj som går ut på att alla de som skulle vilja ha en riktig debatt bör skämmas eftersom 1) de flyktingar och andra som vill komma hit har det besvärligt och därför bör åtnjuta en näst intill obegränsad rätt till stöd och omsorg och 2) att de som har en annan uppfattning är sverigedemokrater i garderoben vilket är skämmigt med tanke på 3) att sverigedemokraterna dels slåss med järnrör, dels pratar om nation och folk vilket även Hitler gjorde varför de är fascister och rasister.
Nog är det märkligt ändå. Överallt där jag befinner mig hör jag människor sucka och stöna över de envetna, högljudda pro-palestinierna som ockuperar gator och torg och stör vanligt folk i deras vardag. Men medierna, de fortsätter att låtsas som om pro-palestinierna blir fler och gullar med dem som om de vore en viktig tillgång för samhället. Och judehatet, det flödar fritt.
Efter en stökig helg i Storbritannien, då hundratals pro-palestinier greps efter våldsamma demonstrationer, har de brittiska myndigheterna beslutat att begränsa möjligheten att genomföra liknande protester.
Bruttonationalprodukten, kanske särskilt bruttonationalprodukten per capita, är ett konstigt djur som människan ännu inte fullständigt begripit sig på. Grundförståelsen är att BNP anger summan av de nyttigheter som under en viss period produceras av ett antal individer, till exempel en nations medborgare och övriga boende. Eftersom det handlar om nyttigheter och nyttigheter är bra saker så vet vi att BNP är bra. BNP och BNP per capita är enligt en samhällelig överenskommelse bra i proportion till sin storlek vilket betyder att om produktionen fördubblas så har livet för de berörda blivit dubbelt så bra.
I den värld där jag länge levat och tills vidare tror att jag ännu lever kan man i någon mån lita på officiella uppgifter, i varje fall om källorna är respektabla institutioner såsom västerländska statsmakter och prestigeladdade internationella organisationer med de främsta harvardekonomerna i styrelserna och marmorpalats i Washington D.C.
Vi har en stolle på vår planet
vad hittar ha på härnäst, ingen vet
Tullar upp tullar ner
han tror det mycket pengar ger
Lögnen är hans vän
den är bättre än sanningen
Idag är det Kanelbullens dag – en matdag som verkligen etablerat sig på bred front i det svenska samhället. Det finns det ett ganska uppenbart skäl till. Kanelbullen är inte bara generellt älskad utan också en del av det svenska kulturarvet – och vi svenskar älskar våra traditioner.
När jag säger ”vi svenskar” så menar jag vanligt folk, inte de som sitter på tidningsredaktioner eller på högskolor och universitet. De finner ofta svenska traditioner oroande.
Om man träffar en svensk och behöver ett garanterat konfliktfritt ämne att diskutera kan jag rekommendera president Trump. Nästan alla svenskar hatar honom. Att jag påstår detta med sådan tvärsäkerhet beror dels på att mitt täta umgänge med andra människor gett mig den ingivelsen, dels på att jag just fått bevis från ChatGPT. Jag ställde följande fråga till den konstgjorda hjärnan: ”I vilka europeiska länder tycker allmänheten sämst om Trump?” och fick följande otvetydiga svar:
På torsdagen tvingades polisen ingripa mot en grupp pro-palestinier som blockerade entrén till UD. Aktivisterna gjorde våldsamt motstånd när polisen ingrep.
På bloggen irakkriget.se skriver Thomas Ek en lång kritik av public service och dess roll i svensk demokrati. Han menar att medierna inte längre granskar makten, utan i stället fungerar som dess megafon. Resultatet blir en propagandamaskin som förvrider svenskarnas verklighetsbild och skyddar politiker från kritik.
Under mina resor till Mombasa i Kenya har jag observerat ett nytt fenomen. Förr ville fattiga familjer ha pojkar. För de kunde jobba och bidra till försörjningen. De var också starka och kunde skydda familjen. När de blev stora och gifte sig växte familjen eftersom de kommande barnen tillhörde fadern och bar hans namn.
Hur är det möjligt att politiker beslutar om så olämpliga saker som ett universitetssystem som ger högskolorna betalt efter antalet studenter de godkänner? Universiteten är inte det enda exemplet. Med skolan gjorde man samma sak, alltså införde ett pengsystem utan extern kontroll, vilket sannolikt lett till en hel del betygsinflation och bristande jämförbarhet mellan betyg från olika skolor.
Så här skrev Gro Harlem Brundtland i den så kallade ”Brundtlandrapporten”:
”Hållbar utveckling är en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.”
Genom åren har jag väckt mycket ont blod genom att framföra uppfattningen att människan i valet mellan att leva av eget och av andras arbete föredrar det senare. Ansikten mörknar omkring mig och jag förklaras ha en illvillig människosyn eftersom det trots allt bara är en minoritet av landets invånare som faktiskt lever av andras arbete.
DET GODA SAMHÄLLET 