Vår nuvarande finansminister Elisabeth Svantesson (M) har gett ordet ”tufft” ett ansikte. Och visst, det är hårda ekonomiska tider som råder i Sverige. Men en lite större variation i ordvalet från hennes sida vore välkommet. Hon använder ordet ”tufft” i alla dess former i ungefär vart femte ord hon yttrar, och det börjar faktiskt bli lite tjatigt.
De andra har blivit förkvinnligade. Det finns inte heller några svenska män – det är de som är förkvinnligade. (Dessa meningar innehåller en medveten överdrift, för att budskapen nedan skall gå fram).
Sverigedemokraterna åtnjuter ett högt förtroende hos de flesta av sina väljare. Partiet har varit konsekvent i sina ställningstaganden (åtminstone när det gäller profilfrågorna) och partiets företrädare har sett samhällsproblem komma medan politiker från andra partier snarare har bidragit till att skapa dem. I Sverige 2023 är det en merit för ett politiskt parti att inte ha suttit vid regeringsmakten de senaste decennierna.
Moderaterna, med utrikesminister Tobias Billström i spetsen, har talat inför FN:s generalförsamling. (Se Ekot här). Där delgav han att regeringen har identifierat den grupp som skapar instabilitet, hotar Sveriges säkerhet och åstadkommer stor splittring i landet.
Che Guevara (bilden), född 1928 i Argentina, blev läkare, körde runt den västra hemisfären på motorcykel, anslöt sig till den kubanska revolutionen, blev industriminister, tröttnade snart på det byråkratiska arbetet och blev kommunist och yrkesrevolutionär i Bolivia där han mycket riktigt, för att komplettera och avsluta sin romantiska livsberättelse, blev dödad av CIA år 1967 när epokens revolutionära iver var som starkast. En snygg karl var han också. Jag undrar om jag någonsin besökte någons hem på den tiden utan att de hade en affisch av Che på väggen. Han var utan tvekan 1900-talets främsta ungdomshjälte. Beatles var kommersiell småpotatis i jämförelse.
Så var det dags igen. En stelt leende finansminister kämpar sig framåt i snålblåsten med den nådiga luntan. Det är budgetpromenad, en gammal kär tradition. Och fullkomligt onödig.
Psych2Go är en Youtube-kanal som vänder sig till ungdomar och andra som upplever psykisk ohälsa. Varje dag laddar man upp en animerad video med tips, rikligt underbyggda med formuleringar av typen ”According to recent psychological studies”. Kanalen har mer än 11 miljoner prenumeranter.
Den borgerliga regeringen är på sätt och vis ett mysterium eftersom den inte verkar vilja slå på trumman för de förnuftiga beslut den fattar. Ett nyligen fattat förnuftigt beslut är att skära ned bidragen till studieförbunden med nästan en tredjedel – från 1,8 till 1,3 miljarder kronor – över en treårsperiod. Var och en som någon gång medverkat i en kurs i studieförbundens regi – något som vad jag minns mest gick ut på att fylla i närvarolistor som skickades till ett kansli varefter det betalades ut statsanslag till någon i organisationen viktigare person än jag själv som bara medverkade för att få delta i den gratis vinprovning som var studiernas syfte – måste välkomna en så grovt försenad åtgärd.
Människor kan betrakta samma objekt men ändå se helt olika saker. Det ligger i betraktarens öga, som det heter när det gäller skönhet. Numera möter vi troende muslimska kvinnor i hijab överallt på stan och nere på byn. Hur ser vi på dem?
För några dagar sedan skrev Birgitta Sparf här om hur svensk reklam gärna visar upp en svensk kvinna i sällskap med en svart man.
Sparf konstaterar att det är extremt få svenska kvinnor som befinner sig i en relation med svart man. Den överväldigande majoriteten följer nu, liksom förr, principen om “lika barn leka bäst”.
I decennier har cyniker och skeptiker som jag betvivlat möjligheterna att genom statliga beslut och ingrepp göra de revolutionerande ingrepp i produktionsapparat och livsstil som miljöentusiasterna hävdat vara nödvändiga för att rädda världen och mänskligheten undan värmedöd. Min argumentation har inte varit särskilt stringent. Den har mest baserats på en allmän övertygelse om och erfarenhet av att planekonomiska projekt inte brukar fungera. Men jag och andra tvivlare har förstås inte kunnat vara helt säkra på att alla planprojekt varit förutbestämda att misslyckas; den amerikanska månlandningen år 1969 var trots allt framgångsrik och massor med broar och andra infrastrukturprojekt fortsätter att vara lysande succéer.
På presskonferensen om de planerade mottagningscentrumen för asylsökande sa Maria Malmer Stenergard (M) bland annat:
– Vi har en skyldighet mot alla dom som har kommit hit att säkerställa att integrationen också fungerar.
Ibland resonerar jag med mina desillusionerade gamla vänner som liksom jag själv var vänstervridna för femtio år sedan – och på det viset lyckades få fina jobb i staten även om detta sällan var ett medvetet syfte – huruvida den allt tydligare administrativa inkompetens för att inte säga klantighet som karaktäriserar Sveriges offentliga sektor är en generisk egenskap hos statliga apparater eller om det bara handlar om en tillfällig och övergående dekadens just hos oss här och nu.
Goddag alla läsare,
det är jag som är Djävulen, eller Hin Håle eller Satan om ni föredrar det. Om ni inte riktigt vet vad jag arbetar med så är det att skapa förstörelse, lidande och död. Sverige är nog det land där jag har flest medarbetare och sympatisörer per capita. Jag räknar dem i miljontal. Nu kanske någon höjer på ögonbrynen och inte tror på vad jag säger. Men att du inte förstår är själva poängen. Låt mig därför förklara lite närmare.
De säger vad varje vettig människa har vetat hela tiden. Från Ekot 19/11:
”Statliga Riksrevisionen riktar skarp kritik mot hur regeringen de senaste åren skött beslut om energisystemet.
Hur kan Sverige klara sig så pass bra ekonomiskt, när så mycket fungerar så dåligt?
Detta diagram visar hur Sveriges framstående placering i välståndsligan, bland OECD-länderna – fyra – från sjuttiotalet snabbt försämras till att på nittiotalet hamna strax över tionde plats. Där befinner sig ekonomin också idag.
På 1970-talet började statsmakterna i vårt land utbilda Svenska folket i att ta emot bidrag. Budskapet var tydligt: “Lär dig att ta emot bidrag – det är lika fint som att få arbetsinkomst”.
FN:s vetenskapliga panel om eventuella klimatförändringar heter som bekant Intergovernmental Panel on Climate Change. IPCC är det officiellt mest vetenskapliga organet i hela världen, just den institution som Greta Thunberg och, verkar det, FN-chefen Guterres, ilsket respektive salvelsefullt, förmanar världen att all sin tro till denna sätta.
Det är mycket som är oklart i miljö- och klimatpolitiken åtminstone för mig. Den största oklarheten är vad som kommer att hända när politikens hårda konsekvenser i form av prisökningar och försämringar av livskvaliteten börjar uppenbara sig för folk. Än har det inte märkts så mycket av den planerade stora omställningen men världen har under det senaste året fått en föraning genom att energipriserna gått upp. Jo, dessutom har bönderna på Sri Lanka gjort revolution och kastat ut en regering som ville höja priset på gödningsmedel för klimatets skull.
Förra veckan, måndagen den 11 september, passade jag på att se en dokumentär på SVT Play om militärkuppen i Chile 1973, Dödens dag – Chile 11 september 1973. Och eftersom SVT har producerat programmet inleds det naturligtvis med en käftsmäll åt hela svenska folket, yttrad i sorgsen sävlighet:
”Tänk att det fanns en tid… då Sverige engageeerade sig… och till och med gick ut på gatorna och demonstreeerade… mot en militärjunta… i ett land på andra sidan jooorden.”
Aktuellt rapporterade i förrgår om Turkiets president Erdogans senaste uttalanden om Sveriges Natoansökan.
Erdogan säger bland annat att ”Om Sverige skickar terrorister till demonstrationer under beskydd av den svenska polisen så uppfyller inte Sverige sina åtaganden. Det är inte tillräckligt att förbereda lagen, det är nödvändigt att implementera den.”
Dagens Nyheters ledarredaktion, som jag många gånger skändat och förtalat men aldrig vågat hoppas på att bli bemött av, fick nyligen ett lynnesutbrott och anklagade denna blogg för ”högerradikal” eller ”högerextrem” opinionsbildning.
Igår skrev jag om Upsala Nya Tidnings chefredaktör Johanna Odlander, som utnyttjar kriminaliteten för att känga till stadens hederliga medborgare och anklaga dem för att inte bry sig. Idag skriver jag om en annan mallig skribent som går ett steg längre och skriver att det är bra att våldet drabbar även oskyldiga.
Enligt nutidens reklam tycks de flesta av dagens svenska kvinnor i en inköps- och beslutssituation vara i sällskap med en svart man.
Det kan gälla funderingar kring inköp av allt ifrån veckans middagsmat till en ny lägenhet. Eller tankar på en hemförsäkring, ett lån, lite nya möbler, en resa, en ny bil eller ett nytt kök. Det kan också gälla beslut som att välja en mer hållbar livsstil eller en bättre och tryggare kommun att leva i.
Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, SAP, bildades år 1889 i syfte att skapa rättvisa för arbetarklassen. Agitatorn August Palm hade några år tidigare författat ett utkast till partiprogram som hette Hvad vilja socialdemokraterna där han framförde arbetarnas missnöje:
Sigge Strömberg (1885-1920) var en numera bortglömd författare, journalist och tidningsman. Jag hade inte vetat vem han var om jag inte hade hittat Pojkarnas julbok 1931 på loppis för 3 kr.
Ska människor behöva fly Uppsala? Det frågar sig chefredaktören för Upsala Nya Tidning, Johanna Odlander, och passar samtidigt på att ge en känga till Uppsalas skötsamma medborgare. De tycker inte att våldet ”berör dem” och ”rycker på axlarna”, påstår hon lögnaktigt.
Birgitta Sparf skriver att våra journalister borde beskriva helheten i det öppna krig som råder mellan landets gängkriminella, istället för att ställa enfaldiga frågor till polisen.
På bara något år tycks Sverige ”utan att man sett det komma” förvandlats till en spottkopp och en driftkucku för hela världen och det är inte utan att många svenskar själva, jag till exempel, våndas över och hånflinar åt de självgoda och proppmätta ombud, ofta nästan barn, som vi tillsatt att styra landet åt oss medborgare.
För ett tag sen pratade med en kulturarbetare som tillbringat de senast 30 åren med att ägna sig åt sitt stora intresse, nämligen teater. För detta har hon fått årliga statsbidrag och kunnat försörja sig genom att sätta upp vänstervinklade pjäser som lockat en mindre publik av likasinnade. Trots detta är hon en oerhört bitter människa. Hon besitter den bitterhet som numera är symtomatisk för hela den samlade vänstern – den som får Magdalena Anderssons mungipor att sjunka lite mer för varje foto som tas, Märta Stenevi att bli mer och mer sammanbiten och Annika Strandhäll att vräka ur sig allt fler dumheter på sociala medier. Och det finns en anledning till att vänstern numera utstrålar en så destruktiv bitterhet.
DET GODA SAMHÄLLET 