I hela livet har jag lite till och från på lediga stunder funderat över varifrån fri- och rättigheterna kommer. Jag kan inte påstå att jag blivit särskilt övertygad av mina egna resonemang vilket säkert beror på en betydande svaghet hos mig, nämligen att jag undermedvetet har önskat att det legat något ädelt över fri- och rättigheterna och helst också att mänsklighetens stora hjältar och tänkare över tiden ska ha flyttat fram de filosofiska positionerna så att mänskligheten gradvis har beviljats ständigt utvidgade fri- och rättigheter och därmed ett allt värdigare liv. Människan har enligt den självhyllande doktrinhistorien genom århundradena långsamt blivit alltmer rättänkande och fulländad, filosoferna har noterat och skrivit traktater i ärendet och fastställt nya fördelar för människan.

En av vår tids dominerande föreställningar – eller kanske snarare fördomar – är att människans kunskaper avancerar med sådan kraft att alla nya idéer med automatik är bättre än äldre. Jag har svårt att helt anamma den tankegången. På många områden är det heltvisst så. Till exempel vill jag hellre bli behandlad i munnen av en modern tandläkare än en gammaldags som cykeltrampade borret.

Som du minns fanns det en engelsk trettonhundratalsmunk som hette Ockham (bilden). Han hade tröttnat på sin tids alla komplicerade förklaringar till tillvarons oklarheter. Själv tror jag att de sysslolösa och uttråkade munkarna tävlade om att försöka uppfinna de mest komplicerade, skolastiska och osannolika uttolkningarna av tidens hemligheter och att det var detta oskick Ockham invände mot. Därför införde han en filosofisk regel med innebörden att onödig krånglighet i filosofiska och intellektuella ting var av ondo.

En sak vet man ganska säkert. Jag har gjort sanningskontroll med några bekanta vars intellektuella kvaliteter övertygar åtminstone mig. Det tycks råda konsensus om att Sverige, om man får göra en obetydlig förenkling, har två sorters invandrare.

För kanske tio år sedan lämnade jag den Grundläggande och Trygga Trosvisshetens Tidsålder och inträdde i den Råkalla och Misstänksamma Skepsisens Era. Mitt sinne har i samband därmed blivit mer tolerant men samtidigt, vilket kan verka underligt, betydligt vresigare.

Vår tid och vår plats, det vill säga det högutvecklade och vällevande USA-centrerade västerlandet, är sedan några årtionden så gripet av olika slags vansinnen att man för att försöka förstå måste tillgripa resonemang som vid första anblicken kan verka krystade men som vid närmare eftertanke möjligen kan erbjuda en träffande logik. Jag tänker förstås främst på klimatalarmismen eller, som några säger, klimatkatastrofismen, föreställningen jorden kommer att koka sig själv ned i fördärvet om människan fortsätter att släppa ut koldioxid i atmosfären och att den enda lösningen är att i grunden omkonstruera det samhälle som är själva inseglet på vår höga utveckling och bekväma liv.

Värdegrunden är en stor och mäktig furste, visserligen finns han enligt Wikipedia bara i Sverige och kanske i någon mån i Norge, men i Sverige hyllas han desto mer. Han ger 1,13 miljoner träffar på Google, vilket kan jämföras me 390 000 för Moder Teresa och 11 200 för mig. Värdegrunden är alltså vid pass hundra gånger mer prominent än jag. Ändå vågar jag utmana honom ty jag menar att han bara är en tunn ballong som skulle sjunka ihop på nolltid om inte sådana som Skolverket fyllde honom med varm luft (på min, din och andra skattebetalares bekostnad).

OK, Värdegrund, är du redo?