Är inte det märkvärdigaste av allt med livet att det går i tretakt: varelser föds, bevaras under viss tid för att därefter dö? Åtminstone verkar människan vara benägen att läsa in sådana valsrytmer i tillvaron. Vid sidan av den enskilda människans liv, som praktiskt taget undantagslöst dansar denna dans under sin tillvaro på jorden, gäller mallen allt levande och troligen också allt oorganiskt; tänk på bergskedjor som med tiden förvandlas från taggiga alper till mjukt rundade svenska fjäll. Ett annat, lite mer komplicerat exempel, är tregenerationsteoremet ”förvärva, ärva, fördärva” som många använder som tolkningsmönster vid beskrivningen av hur förmögenheter kan gå i arv inom släkter.

Jag har noterat att företeelser som plötsligt blossar upp och tar utrymme i medborgarnas medvetande ofta ges särmarkeringar i media. När antalet invandrande migranter mångdubblades för sju, åtta år sedan fick artiklar om de tillvällande skarorna ofta vinjetten ”Flyktingkrisen” för att ge läsaren snabb information i vilket härad han befann sig. Så småningom försvinner vinjetterna eftersom de företeelser de flaggar för har upphört eller för att de blivit så uppenbara delar av tillvaron att de inte längre behöver särskild utmärkning.

Jag frågar Google om Sverige är ett mångkulturellt samhälle, och den hjälpsamme IT-jätten skickar mig till sajten Expo Skola för att jag ska få ett genomtänkt, vederhäftigt och lättförståeligt svar.

Så här förklarar Expo Skola:

Ibland ser man inte vad man har framför ögonen. Själv har jag först i modern tid – vilket i det här fallet betyder de senaste åren – fått upp blicken för de professionella kårernas betydelse för samhället. Med professionell kår menar jag exempelvis advokaterna, skollärarna, läkarna, ämbetsmännen, ingenjörerna, professorerna, poliserna, brandmännen med flera.

Jag har länge varit prosemit. En prosemit är motsatsen till en antisemit. För nio år sedan sökte jag vetenskapliga belägg för min hållning och publicerade nedanstående rapport som det nu känns lägligt att nu återge.

I morse betalade jag en parkeringsbot på 1 100 kronor. Om jag hade parkerat på ett stoppförbud så hade det kostat 1 300 kronor. Jag fick alltså tvåhundra kronors rabatt på saköret för att jag ställt bilen på en plats med parkeringsförbud som trots prisskillnaden erbjuder samma parkeringskvalitet. Det var kanske hyggligt av kommunen som utställt boten att ge lite rabatt men jag grämde mig ändå över att ha åkt på en ändå så onödig utgift. Men efter att ha bekymrat mig en stund och sökt skäl att finna fel hos kommunen så bet jag ihop och erkände för mig själv att ingen annan än jag var skyldig och att straffet inte kunde anses oskäligt.

Samtiden föreställer sig att den knarkrelaterade brottsligheten är orsaken till den gängrelaterade mordvåg som tycks skölja genom landet. Ifall man frågar samtiden hur morden mer exakt hänger ihop med knarket så får man enligt min erfarenhet svävande svar av typ att det är väl självklart eftersom knarkhandeln omsätter stora summor och att knarkhandlarna vill skydda sina marknader vilket enklast sker genom att mörda alla intränglingar som vill sno kunderna.

Sokrates – eller kanske Platon som låg bakom och gjorde Sokrates till sitt språkrör – närde en demokratisyn som alldeles säkert hade gjort att både Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets debattredaktioner hade refuserat alla artikelförslag från honom. Visserligen ansåg han att demokratin var det mest tilltalande av all kända statsskick. På den punkten hade han nog fått debattredaktörerna med sig.