När jag påstår, vilket jag gör praktiskt taget oavbrutet, att generalfelet i det svenska samhället är att ett politikervälde, som snarare drivs av en egennyttig filosofi, PK-ismen, än av omtanke om uppdragsgivarnas långsiktiga öde, gradvis tagit alltmer makt över medborgarnas och det civila samhällets existensvillkor. (Samtidigt som medborgarna oförsiktigt nog i val efter val ratificerat denna maktförskjutning eftersom de tyckt det varit enklare att politikerna, mot en viss ersättning, skulle ta över och fullgöra det ansvar från vilket medborgarna gärna abdikerade.)

I en ledarartikel i Svenska Dagbladet påpekar språkprofessorn emerita med mera Inger Enkvist ett antal saker som är självklara för den som gick i folkskolan innan PK-ismen tog sitt strupgrepp på tänkandet i Sverige och därför kan både stava, läsa innantill och uppvisa god läsförståelse. Enkvist skriver att ”det finns klart belagt hur man bäst lär barn läsa, men att lärarutbildningen inte lär ut det”. Förut visste man det och vi som gick i folkskola känner igen oss: ”Sverige hade utmärkta resultat i läsning på den tid vi hade småskollärare som systematiskt lärde ut sambandet mellan ljud och stavning, började med de vanligaste vokalerna och konsonanterna och med meningar som ’Far ror’ och ’Mor är rar’. Samma metod rekommenderas nu av forskare inom området ’Science of reading’”. Men det får inte lärarna veta. ”I stället får de höra att de kan välja mellan olika metoder.”

Många menar att människan bildar sig uppfattningar på grundval av fakta och kunskap. Därav drar de (alltså de många) slutsatsen att om en persons uppfattning är felaktig och man förser vederbörande med rätt kunskap så kommer hon att ändra uppfattning.

Kunskapen ska befria oss, typ.

I serien kontroversiella påståenden vill jag hävda att alla någorlunda homogena samhällen har en dominerande ideologi. I själva verket är homogeniteten – uppfattningen att alla människor är och tänker lika – ett resultat av att alla bekänner sig till samma ideologi. Så var det i Sverige för femtio år sedan även om det fanns marginella skillnader mellan folkpartister och bondeförbundare. Det märkvärdiga är att folk som lever och andas i en sådan totalt dominerande ideologi inte begriper att de tillhör en filosofisk särart. Va?, säger de, alla tänker väl som vi? Annars är det något fel på dem!

För åtskilliga årtionden sedan avslutade jag en femtonårig karriär inom det internationella biståndet. Det var svårare än vad jag hade förutsett. Svårigheten var inte den man kunnat förvänta sig, till exempel att jag skulle ha motarbetats av betydelsefulla människor som tagit illa vid sig för mina biståndskritiska artiklar, föredrag och böcker. Visst förekom sådant – och förekommer fortfarande – men det knepigaste var och är att förklara varför jag tappat tron på hela verksamheten och därför sagt upp mig (samtidigt som jag insåg att jobbet för mig personligen varit mycket lärorikt och på alla sätt stimulerande; jag minns hur min delegationschef i puckeln på en Boeing 747 på väg till förhandlingar i Maputo smuttade på sin dry martini och sa att det var först i det ögonblicket han förstod hur viktigt det var med bistånd).

Jag är tillräckligt mycket marxist för att mena att han hade fog för tanken att det finns någon sorts nära förbindelse mellan den makt och den ideologi (eller tro) som dominerar i ett samhälle. Troligen har denna uppfattning länge varit en självklarhet för sociologiskt inriktade tänkare. Kanske är föreställningen om att det finns ett begripligt samband mellan makt och ideologi själva fundamentet för sociologin som vetenskap. Max Weber, en av tankeriktningens grundarfigurer, hävdade att industrikapitalismens genombrott berodde på den produktiva självplågarmentaliteten hos kalvinisterna som aldrig kostade på sig några nöjen utan ägnade livet åt att spara, investera och sköta sina företag. Det är klart att sådana människor så småningom kom att styra sina nationers tänkande och skriva deras lagar. Alla såg ju att kalvinismen funkade.

Det är lätt att förstå (eller rättare sagt uppfinna ett resonemang som antyder att man med logikens och den egna hjärnans hjälp kommit en betydelsefull sanning på spåren) varför sådant som nationalism och patriotism efter andra världskriget förvandlades från dygder till fula ord.

För två veckor sedan höll Donald Trump ett föredrag inför Economic Club of New York som verkar vara en lunchklubb där affärsfolk kan träffa betydelsefulla amerikanska etablissemangspersoner som just Trump. Eftersom affärsfolk i första hand intresserar sig för vad olika kandidater vill göra åt ekonomin (och därmed affärsfolkets inkomster) och eftersom affärsfolk ofta är krassa människor som inte så lätt kan snackas bort med tomma löften kan presidentkandidatens ord vara värda att lyssna på (särskilt som the Wall Street Journal här har skurit ned hans timslånga tal till fem minuter). Med detta vill jag säga att här om någonsin kan vi lita på att Trump säger vad han menar.

(Bilden visar fartyg från tre av USA:s förenade fiender – Iran, Ryssland och Kina – på en gemensam flottövning.)

Nyheterna från kriget i Ukraina där Sverige sedan några dagar tillbaka eventuellt är krigförande part – eftersom Putin generöst deklarerat att ukrainarna själva kan få skjuta av missiler och robotar från väst men att militär personal från väst inte får vara inblandad – är osäkra och ofta motsägelsefulla. De senaste dagarna har det kommit uppgifter, som troligen är falska, om att ett antal svenska materielinstruktörer i tjänst på en Natobas utanför Poltava skulle ha blivit dödade. Med Putins logik skulle Sverige på grund av de svenska utbildarnas insatser nu alltså befinna sig i krig mot Ryssland.

Mario Draghi är en europeisk höjdare, tidigare italiensk premiärminister, ordförande för europeiska centralbanken och riksbankschef i Italien. Det finns inom EU en växande oro att kontinenten sackar efter i utvecklingen och snart blir distanserad av USA och Kina. Därför bad Ursula von der Leyen Draghi att göra en plan. När planen nyligen presenterades inledde von der Leyen vid en presskonferens med att fastställa Europas utvecklingsmål: