Affären Paolo Macchiarini på Karolinska Institutet (KI) och Karolinska Universitetssjukhuset (KS) har ett tiotal år på nacken men gör sig ännu påmind. De misstankar om oredlighet i sex artiklar som de fyra visselblåsarna lagt fram bekräftades av en extern utredare. Detta hindrade inte rektor Anders Hamsten från att hösten 2015 frikänna Macchiarini. Efter det att SVT i början av 2016 sänt dokumentären ”Experimenten” gick det inte längre att försöka sopa skandalen under mattan. Hamsten förklarade då i DN att han ”gjort en närmast total felbedömning av Macchiarini och att KI borde ha skilts från honom långt tidigare”. Som ytterst ansvarig avslutade han artikeln med att ställa sin plats till förfogande.

För ett par dagar sedan råkade jag i bråk med en spärrvakt på tunnelbanan angående en plankning. Som så ofta försökte en man tränga sig med på min biljett och när jag inte flyttade mig snabbt nog gav han mig en knuff i ryggen. Spärrvakten satt i sin kur och stirrade utan att röra en fena och någonstans inom mig brast det. Jag vände mig om och knuffade tillbaka, så hårt att mannen trillade omkull.

Då vaknade spärrvakten och började skrikande hota med ringa polisen eftersom jag hade misshandlat en annan resenär.

I min bokhylla står Esaias Tegnérs samlade skrifter i sex uttorkade och sönderfallande band. Jag har aldrig öppnat dem eftersom jag fick avsmak för Frithiofs saga och dikten Det eviga redan i skolan. Men i min förtvivlan över att inte ha någon intressantare lektyr tog jag häromdagen ut sjätte bandet och satte mig att läsa. Och, hast du mir gesehen, där framträdde en helt annan figur än den nationalistiske och romantiskt trängtande poet från det tidiga 1800-talet som skolan, troligen i patriotisk iver, försökt pracka på mig. I stället, när Tegnér inte behöver hovera sig på parnassen för att få ordnar och andra utmärkelser, visar han sig vara en intelligent och resonerande person som bekymrar sig över att det finns så mycket dumhet i samhället.

I lördags åkte jag in till city och tittade på Prideparaden. Inte för att jag har något intresse av att frottera mig med de godhetsposörer som känner sig manade att vara på plats och hylla det de kallar ”kärleken” – utan för att se om några förvirrade ”queers for Palestine” skulle dyka upp.

Och nog dök de upp, alltid. Som aningslösa kor, som står upp för McDonalds, hasade de runt i tåget med Prideflaggan i ena handen och Palestinaflaggan i andra.

Som barn fick jag alltid höra att optimism var något bra. Gott humör och ett positivt sinnelag löste de flesta problem och pessimister var bara ett gäng gnälliga tråkmånsar. Inget att fästa sig vid. Varje gång man knäppte på barnradion 1965 hördes låten ”Sudda sudda bort din sura min” (som jag för övrigt hatade). Sorglöshet var idealet och gladast av alla var Thore Skogman. Det mest deprimerande man kunde höra på Svensktoppen var ”Lyckliga gatan”.

Som så många andra befinner jag mig i ett tillstånd av raseri idag, över att den algeriske boxaren Imane Khelif tillåts boxas som kvinna i OS. Konsekvensen av det har, än så länge, blivit att en kvinnlig motståndare tvingades avbryta matchen på eget bevåg av rädsla för sitt liv. För att uttrycka det som en brittisk talk show-värd: ”This is a bloke beating up a woman”.

Frågan som alla, framför allt alla kvinnor och kvinnoorganisationer, nu bör ställa sig är: Kommer hbtqi-rörelsen att bli slutet för kvinnors möjlighet att tävla på jämställda villkor?

På den intellektuella nivå där folk, även jag, gör sina politiska ställningstaganden – det vill säga i en outredd och ständigt pågående process som blandar tillfälliga intryck, långsiktigt utvecklade verklighetsuppfattningar och känslor, påverkan av plötsligt uppblossande händelser i omvärlden, offentlig statistik, resonemang från en bra bok samt bekantas uppfattningar – är jag numera ganska trött på morden, skjutningarna, sprängningarna och gangsterfasonerna i Sverige.

Med undantag för en och annan paus, medan de svenska medierna vässar argumenten, fortsätter tidningarnas krav på att IS-terrorister som lämnat Sverige för mordkalifatet ska ”hämtas hem”. Senast låter Expressen den ökände terroristen Michael Skråmos svärfar Patricio Galvéz komma till tals. Nu propagerar han, med Expressens ivriga hjälp, för att ta ännu fler terrorister till Sverige, och ytterligare öka otryggheten på våra gator.

Om detta har debattören Jelena Bonner skrivit en lysande text i document.se:

För den som ofta bekymrar sig över det svenska tillståndet och därvid frågar sig hur de har det i andra länder är det en klar fördel att ha en portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro som har ett annorlunda perspektiv och kan hjälpa till att tolka läget. Till exempel träffade jag för någon vecka sedan en personalchef (alltså en Human Relations Officer) på ett medelstort svenskt företag. Mest för att ha något att prata om frågade jag vad personalavdelningen (the Human Relations Office) just nu funderade på.

Fram till för bara några dagar sedan trodde jag att Ukrainakriget var ett slag mellan Ukraina (och dess allierade) och Ryssland (dito) som i stort sett höll sig inom Ukrainas gränser (framför allt eftersom Ukrainas allierade, såsom USA, inte gillar att ukrainsk militär använder de allierades militära utrustning att skjuta in på ryskt territorium). Men nu har jag blivit varse något som kanske redan stod klart för dig, nämligen att detta krig sprider sig över världen och att Ukrainas militära underrättelse- och säkerhetstjänst opererar utomlands, framför allt, som det verkar, i Afrika.

Efter det brutala knivdådet i Southport i England, där tre barn hittills dött av sina skador och ytterligare sex barn och två vuxna vårdas på sjukhus, står en sak klar. Det är inte bara Sverige som är illa ute. Det viktigaste för de brittiska myndigheterna är nämligen att allmänheten inte ”spekulerar” om vem och varför, det framgår i vartenda nyhetsinslag. Det säger något om myndigheternas attityd till den breda, skötsamma allmänheten. Den ska hållas kort och får inte reflektera över sakernas tillstånd.