Med tanke på att jag så sent som igår skrev en text om kampen mellan Harvard och Vita Huset så är det kanske lite tjatigt att hänga sig kvar vid ämnet, men frågan har bottnar som man, i varje fall jag, inte omedelbart uppfattar. Det handlar om hur den här striden över huvud taget har kunnat uppstå och genom vilka magiska influenser som amerikanska universitetsprofessorer fått kurage att sätta sig upp mot presidenten.
Den brittiska groomingskandalen pågick i åratal, på grund av ett paniskt skräckslaget etablissemang som inte ville ta tag i att invandrade strukturer skapat en parallell verklighet där unga flickor skadades. Men efter att skandalen började uppmärksammas på sociala medier är det inte längre någon hemlighet att ett pakistanskt nätverk groomade och våldtog unga flickor medan myndigheterna blundade.
Det är naturligtvis inte bra att detta synliggörs. Därför ger sig riddarna på SVT ut för att allt till rätta, i en dokumentärserie i tre åttaminutersavsnitt, ihärdigt ackompanjerade av en slinga enerverande synthmusik som programmakarna tycks uppfatta som spänningshöjande.
Dagens energiproblem beror i första hand på ett fundamentalt feltänkande när det gäller den förnybara energin.
1 Förnybar energi produceras utan koppling till energibehovet eftersom bortsett från vattenkraft så saknas relevanta lagringsmöjligheter. Inte heller finns det några realistiska möjligheter att lagra energi i den omfattning som krävs. För den som tvivlar behövs bara några enkla fysikaliska beräkningar som man åtminstone i den gamla skolan fick lära sig.
För alla som inte från början hatar president Trump, och därför vet att allt han gör är fel, så kan det finnas anledning att fundera över det rimliga i det sedan någon vecka pågående bråket mellan Vita Huset och Harvard University. Bakgrunden är, tror jag, att Trump gick till val på sin motvilja mot politiskt korrekta woke-idéer som grasserar på universiteten (även om jag inte kan minnas att han inför valet förklarade vad han tänkte ta sig för) samt att det senaste årets antisionistiska och antisemitiska universitetsbaserade demonstrationer och kravaller ytterligare har retat upp honom.
Jag har förut här ondgjort mig över försvarsadvokaternas enorma arvoden för att försvara kriminella migranter och de av dessa som lyckats bli svenska medborgare. Trots borgerlig regering tycks oskicket fortsätta. Nu gäller det en invandrarfamilj som odlat narkotikaklassade svampar i hemmet på Hisingen i Göteborg. Enligt åtalet drog de in miljontals kronor på att sälja drogerna via nätet, på olika digitala plattformar, både på det öppna nätet och på Darknet.
Efter att ha funderat ganska mycket på saken har jag tyvärr kommit fram till att makt, för det mesta, är rätt. Jag gillar inte nödvändigtvis att det ligger till på det viset. Jag skulle önska att rätt alltid vore rätt.
I över ett och ett halvt år har aggressiva Palestinaaktivister och Hamaskramare ockuperat det offentliga rummet. Det är långtifrån alltid de har demonstrationstillstånd men likväl låter polisen dem hållas. Men när någon står upp mot aggressionerna, då är det annat ljud i skällan. Häromdagen avvisades en fridsam, lågmäld man från Sergels torg för att han visade upp en ensam liten Israelflagga mitt bland de talrika palestinafanorna.
På tv rapporteras regelbundet om demonstrationer med tiotusentals medborgare. I Sverige? Nej, men i Frankrike, Rumänien, Turkiet med flera länder.
Sverige är det land i Europa som har flest skjutningar och bombdåd. Massinvandringen förstör vårt land, folkutbytet saknar motstycke i historien.
Det är som om råttfångaren från Hameln hade specialiserat på utrikeskorrespondenter och spelat så lockande toner att det inte finns en enda Ukraina-bevakare kvar på svenska redaktioner. Jo, jag hörde nyligen ett inslag på statsradion där ett par, tre korrar salvelsefullt ondgjorde sig över Putins gemenhet och Trumps lögner för att sedan lovorda den ukrainska arméns djärva och hjältemodiga ståndaktighet. Deras patos blev strax så unket att jag stängde av apparaten, men sedan kändes detta som ett svek mot det ukrainska folket så jag knäppte på radion igen till ingen nytta.
När jag var barn tillbringade vi påsken hos min morfar och min moster i byn utanför Kristinehamn. Vi brukade åka dit på skärtorsdagskvällen, efter att pappa kommit hem från jobbet, eller tidigt på långfredagens morgon. Och vare sig det var en tidig påsk, med snöglôpp och kyla eller en sen påsk, med sol och värme, var det en av de bästa helgerna på året.
Det bor mer än 135 miljoner människor i Etiopien. Det är det tredje mest folkrika i Afrika. Med en så stor befolkningen är behoven av alla sorters varor stora.
Landet har dock ett bekymmer. När Eritrea blev självständigt 1993 förlorade man sina Röda havskust. Etiopien är numera en inlandsstat.
Påsken är inne och den norska traditionen med påskekrim har blivit allt mer uppskattad även här i Sverige. Jag passar därför på att tipsa om de bästa kriminalfilmerna och -serierna som finns att streama just nu.
Pappa till barnen (6, 7 och 9): Sluta tjafsa nu så ser vi på teve i stället.
Barnen (6, 7 och 9): Ja, ja!
Brorsonen (27): Det är en bra film. Den är finansierad av Island Rock, Pelican Films, Bahama International, Islamic Paradise och Industriklivet i Eskilstuna. Tom Cruise är med.
Storbritanniens högsta domstol har beslutat att ordet ”kvinna” syftar på det biologiska könet sedan födseln. En så kallad ”transkvinna” kan inte betraktas som kvinna enligt jämställdhetslagarna.
På sätt och vis förstår jag Mohammad bin Salman. Den (med muslimska mått mätt) västvänlige kronprinsen av Saudiarabien och landets verklige ledare sedan pappa kungen drabbats av demens.
För andra gången på kort tid läser jag om en person som fått sin bil beslagtagen av Kronofogden – på grund av någon annans skuld. Ena gången rörde det sig om en kvinna som lånat ut sin bil till en god vän, andra gången om en man som lämnat in sin bil på verkstad, där en av bilmekanikerna lånat den.
Kronofogden har nämligen som ”grundprincip” att den som kör bilen också är dess ägare.
En morfar (69): Ursäkta att jag säger det, men det är väl klart att ungdomar blir jobbiga att ha att göra med när de inte får någon riktig uppfostran.
En brorson (27), lite provocerat: Jaså, hur skulle du vilja ha det då? Som på 1800-talet, när barnen inte fick prata.
För många människor blir ord på företeelser ibland nästan viktigare än det bakomliggande begreppet. Det gäller inte minst vår tids alla nyord. Få nyord har blivit vanligare än hållbarhet (sustainability). För några år sedan var det en skämtsam forskare som sände in en artikel för publicering som endast innehöll ordet sustainability. Det råkade av misstag bli publicerat. Hållbarhet var tidigare ett begrepp som de flesta förstod, som hållbara arbetskläder eller hållbara verktyg som en gammaldags skiftnyckel.
Jag har en enligt egen uppfattning vägande synpunkt på det här med yttrandefriheten och på yttrandefrihetens implementering i svensk lag genom lagen om hets mot folkgrupp. Jag menar att denna lag, som återfinns i brottsbalken 16 kap. 8 §, är helt felkonstruerad eftersom den kriminaliserar fel saker, nämligen vissa yttranden, som ju kan vara helt harmlösa, snarare än uttalanden som riskerar att få samhällsfarliga konsekvenser.
USA har förlorat runt fyra miljoner industrijobb sedan år 2000. En del har visserligen återvänt, men långt ifrån alla. I stället har de ersatts av servicejobb – McDonald’s, Walmart och liknande – jobb som generellt betalar betydligt sämre än industrijobben.
För sådär tio år sen pratade alla om ”Värdegrund”. Vi fick höra ordet till leda under valrörelsen 2014 och under valrörelsen 2018. Men så försvann begreppet ur den politiska vokabulären, ungefär samtidigt som alla började prata om vacciner. Visserligen har varje företag och myndighet ett dokument någonstans som heter ”vår värdegrund”, men det används sällan i debatten. Ordet har blivit synonymt med ”något som låter bra, men bara är luft”.
Vi i västerlandet, om jag får ansluta mig själv, som inte gjort mycket för att förtjäna en plats i detta månghundraåriga och ärofyllda sällskap, är mycket bra på att tänka ut och framställa nyttiga saker, till exempel bensinmotorer, vattentoaletter och penicillin. Ingen annan kultur än den västerländska har kommit i närheten av sådana framgångar som dessutom, som lök på laxen, tillfallit praktiskt taget alla människor att avnjuta. Ett underverk, helt enkelt. Om du inte tycker att det är ett underverk, och därtill det största tänkbara, så får du gärna tala om vilket mirakel som smäller högre.
I över ett och ett halvt år har vi sett dem marschera och hört dem skandera på gator och torg runt om i Sverige. Aktivister draperade i palestinasjalar och viftande med palestinaflaggor, som med antisemitiska slagord har ockuperat det offentliga rummet och gjort det till en tummelplats för extremism.
Så vill inte svenska folket ha det.
Aderton- och nittonhundratalet såg ett antal ideologier födas – och dö: Liberalismen, Kommunismen, Fascismen, Nazismen, brukar nämnas. Islam nämns aldrig, möjligen nämns islamismen, samtidigt som en försäkran avges om att denna inte har något att göra med islam. (Undantag finns, förstås.)
Jag har gradvis kommit till insikt om att självstyrande, kompetenta och oberoende professionella eliter är omistliga för det goda samhället. Västerlandets framgångar har till stor del byggt på förekomsten av hederliga och okorrumperade ämbetsmän, en lärarkår som utbildar och disciplinerar sig själv, en stolt poliskår som inte missbrukar sitt våldsövertag, universitetsprofessorer som värnar om bildning, läkare som inte bara tänker på pengar, utan även på sina skyldigheter enligt den hippokratiska eden och sjuksköterskor som upplever yrket som ett kall.
Världen kravlar sig troligen, med stor möda, mot något slags allmänt accepterad tolkning av Trumps tullkrig. ”Allmänt accepterad” betyder emellertid inte ”av alla accepterad”, utan snarare ”dominerande”, ty olika berättelser kommer att kvarstå ungefär som dolkstötslegenden efter första världskriget överlevde som en hygglig alternativ förklaring till Tysklands nederlag och kunde användas i uppviglande syfte av Hitler.
Jag blir alltid varm inombords när jag möter, eller läser om, människor som gör skillnad. Som står upp för det som är rätt och sant och som vågar ta ställning även när det blåser snålt. Och de modigaste av dem alla finns förstås inom journalistkåren. Nu senast är det Göran Greider som fattat ett beslut som gör skillnad på riktigt. Han har slutat äta på McDonalds.
Alldeles nyligen publicerade Dagens Nyheters Namn och Nytt-sida en anhållan om hjälp från en läsare. Läsaren mindes inledningen till en dikt från sin barn- och ungdom och ville bli påmind om avslutningen som han hade glömt. Inledningen var:
Två hästar stog i ett stall
Den ene sket så det small
Det var en förmiddag i juni i början av 70-talet. Sommarlovet hade just börjat och det kändes evighetslångt och jag och några kompisar satt och hängde hemma hos A. Det gjorde vi ofta för hon var en av de få vars båda föräldrar arbetade heltid. Så när vi hade tröttnat på att ligga på badstranden cyklade vi hem till henne och lyssnade på musik i hennes rum. Ted Gärdestad, Harpo eller Kramgoa låtar femtioelva med Vikingarna. Men så hörde jag plötsligt något som förtrollade mig och jag smög iväg, bort från A:s rum, ut mot okända marker…
En vanlig människa som försöker sätta sig in i president Trumps resonemang avseende nya och förhöjda tullar på varuimporten till USA grips lätt av förtvivlad svindel över att inte förstå hur det är tänkt. Resonemangen stämmer inte. Det gör att vi som är uppfostrade i en värld där överheten för det mesta åtminstone låtsas komma med hållbara förklaringar får ångest över att vi inte förstår.
DET GODA SAMHÄLLET 