En god vän till mig är permanent upprörd över att TV-journalister aldrig lyckas ställa utmanande frågor till politiska makthavare. När Magdalena Andersson (s) nyligen blev intervjuad fick hon bara meningslösa frågor om vinster i välfärden vilket visade sig betyda att hon ombads att lägga fram sina synpunkter på att lönsamma skolaktiebolag kan göra vinstutdelningar till ägarna.

Förlåt att jag skriver så mycket om politikens och tänkandets förändringar i USA, som trots allt är ett främmande land, när både du och jag, på grund av vår bostadsort och vårt språk, rimligen vore mer intresserade av lokala svenska förhållanden. Men jag gäspar mig trött över tristessen i svensk debatt. Årets förstamajlöfte från socialdemokraterna var att pensionen ska beräknas inte bara efter total intjänad livsinkomst utan också efter antal år i arbetslivet. Det kan kanske ge mig någon hundralapp i månaden eftersom jag jobbat flitigt och aldrig tagit några sabbatsår eller sjukdagar eller ens föräldraledighet (vilket frugan ibland med ett snett leende påpekar), men vad är detta jämfört med det nationella sönderfall som förstör landet och varje månad därför säkert kostar mig tusenlappar och berövar mig mitt goda humör?

Det finns ett tomrum i vårt kollektiva medvetande, nämligen på den plats där begreppet ”välvillig totalitarism” borde vara beläget. I våra hjärnor finns såväl konceptet ”välvillig” som konceptet ”totalitarism” men aldrig uppträder dessa två sammanfogade till en levande realitet. Om du i ett bildat och väluppfostrat sällskap försöker lansera idén att det kan finnas goda envåldshärskare så kommer det att gå med dig som det gick med kungen när han för några år sedan uttryckte sin uppskattning av sultanen av Brunei (bilden). Kungen blev utskrattad ty uppfattningen att det – oberoende av sultanens eventuella kvaliteter – kan finnas hyggliga självhärskare omöjligt får fäste i samtidens hjärnor.

Livet består för det mesta av skitsaker som jag endast med tvekan vill underställa läsarens uppmärksamhet, men eftersom många skitsaker kan ha gemensamma drag som avslöjar att det bakom dem döljer sig en misstänkt illasinnad allmän kraft och vilja kan det trots min tveksamhet vara befogat att ta några skitsaker i närmare betraktande.

Det finns säkert ett stort antal dikotomier som skulle platsa under den rubriken, men just nu har jag en särskild tudelning på hjärtat. Vad jag tänker på är en avgörande skillnad mellan företagarens mentalitet och löntagarens.

Själstvånget att skriva en text om dagen får till följd att jag måste tänka hela tiden för att hitta på något att skriva om. Detta ständiga tänkande skapar i bästa fall fördelen att hålla demensen stången, men kan lika gärna leda till att vansinnet kryper in i resonemanget även om skrivarvanan håller syntaxen i strama tyglar.

Robert Musil, som på trettiotalet skrev sitt livsverk Mannen utan egenskaper i tre eller ibland fyra delar (eller kanske långt fler eftersom han efterlämnade tusentals sidor opublicerad text), tillhör, enligt den litterära expertisen, tillsammans med sådana också näst intill oläsliga författare som Joyce och Proust, förra århundradets främsta skriftställare. Som riktiga författare ska göra dog han utfattig då ingen ville köpa hans alster.

Vad är det för mening med demokratin när den ändå bara leder till att nationens – och därmed mitt i min egenskap av medborgare och skattebetalare, det vill säga systemfinansiär – öde lämnas i händerna på ett gäng ombud, politikerna alltså, som inte verkar begripa att de ska tjäna mig, uppdragsgivaren, utan tänker mest på sig själva? Det var inte så här det var tänkt, alltså att den demokrati som svenska folket, i huvudsak representerat av socialdemokraterna och liberalerna, så hett efterlängtat, skulle urarta till ett politikervälde.

När jag förstrött bläddrar bland mina gamla krönikor upptäcker jag för det mesta att de lika gärna kunde ha skrivits idag. Exempelvis är följande text – som fortfarande är högaktuell eftersom vi fortfarande inte vet vad vi ska ha universiteten till, något som dagens bråk mellan Trump och Harvard delvis kommer att tvinga domstolarna att bestämma (håll med om att detta är en underlig ordning!) – mer än tio år gammal. Det är tyvärr inget tecken på att mina funderingar är särskilt framsynta, utan i stället på att det inte händer så mycket i Sverige. Vi lever i en trög och konventionell kultur som drömmer sig tillbaka till rekordårens framgångar utan att ens fundera på hur vi skulle kunna rycka upp oss.

Platon redovisar ett antal statsskick som, antar man, han och tidigare tänkare kunnat studera i verkligheten bland hundratals grekiska stadsstater. Där finns till exempel aristokratin, oligarkin, demokratin och tyranniet. Filosofen beskriver också ett antal mekanismer som gör att statsskicken degenererar och gradvis övergår i varandra. Till exempel säger han att oligarkin – där de rika har makten – alltid förfaller för att de rika är alltför snåla för att bygga ett försvar varför oligarkin går under när mer krigiska folk anfaller. Demokratier, säger han vidare, går under för att de hyllar friheten vilket är ädelt men farligt, ty med friheten kommer möjligheten att folket förförs av dumma idéer. Här är ett samtal mellan Platons språkrör Sokrates och lärjungen Adeimantus:

Vår tid är en religiös tid. Det officiellt påbjudna tänkandet – PK-ismen eller wokeismen – är en religion exempelvis i bemärkelsen att läran och dess troende härskaror upphöjer vissa dogmer – till exempel ”värdegrunden” och föreställningen om ”allas lika värde” – till lagar som inte behöver diskuteras utan bara inskärpas eftersom de är givna uppifrån och därför till sin natur sanna. Som många andra religioner har PK-ismen också en eskatologi, det vill säga en lära om tillvarons undergång, i det här fallet på grund av människornas synder i form av utsläpp av växthusgaser.