På påskdagen sände radions P1 en intervju med den tidigare ärkebiskopen K G Hammar. Det var en välgjord och intressant intervju med denne kyrkoman som skapade stora rubriker under sin ämbetstid. Det gav en anledning att titta närmare på raden av svenska ärkebiskopar.
Steven Jörsäter skrev nyss en tänkvärd artikel om den grad av uppskattning som det officiella Sverige riktar mot fyra distinkt olika om än delvis överlappande sociala grupper, nämligen antivaxare, minoriteteter (till exempel sexuella avvikare), klimataktivister och invandringsivrare.
Att hantera osäkerhet är en fundamental uppgift inom en rad områden. Vetenskap, politik, journalistisk, ekonomi, företagande – ja inom nästan allt som människor företar sig.
Vetenskapens stora framgång har berott på dess överlägsna sätt att hantera osäkerhet. Inget som inte kan anses synnerligen säkert får antas utan att utredas noga. Och, viktigast, de osäkerheter som ändå alltid återstår måste redovisas mycket noga.
Nu ska jag svära i kyrkan. Dubbelt till och med. Dels kommer jag att hävda att politiker har för dåligt betalt. Dels, och ännu värre enligt svensk moral, så kommer jag att avslöja att jag är politiker så jag talar i egen sak! Är jag nu helt från vettet? Vet jag inte att politiker är inkompetenta lismande lögnare som bara försöker tillskansa sig makt och pengar åt sig själva och sin klass?
Inspirationen till den här artikeln kom från Patriks artikel den 5 september ”De straffria och ansvarslösa”. Där går han hårt åt politikerna vilket är ett vanligt tema på DGS. Lata och ansvarslösa men välbetalda, är andemeningen i dessa.
OPINION Steven Jörsäter gjorde nyligen en viktig observation i en kommentar till en artikel av mig om det välfärdsindustriella komplexet. Min tes är alltså att Sveriges härskande klass är politikerväldet, som stödjer sig på ett välfärdsindustriellt komplex kring vilket graviterar ett antal för det mesta statsfinansierade intressen, i första hand välfärdsindustrins apparatchiks, i andra hand välfärdsindustrins klienter, i tredje hand politikerväldets lovsångare, härolder och ibland mästrande smakdomare, alltså de intellektuella, främst journalisterna, i fjärde hand alla oftast statsfinansierade aktivister av typ nätverket #vistårinteut och Stockholm Pride.
Vi, Lennart Bengtsson och Steven Jörsäter, försöker förstå vad som händer i Sverige och diskuterar detta ofta på mail och telefon. Nedanstående dialog om läget i Sverige med jämförelser med omvärlden är i stort sett ett utdrag ur en sådan diskussion under de senaste dagarna. Vi tror att den kan ha ett intresse också för DGS läsare:
Lennart: Ett huvudproblem i Sverige bristen på kvalité i utbildningen genom att man vägrat acceptera att individer har stora skillnader i intelligens och fattningsförmåga. Den intellektuella eliten har därför låtit sig kvävas eller tystat sig själv alternativt flyttat utomlands.
Under Almedalsveckan besökte jag ett seminarium som anordnades av Vattenfall. Temat var sopor och titeln ”Är sopor sopor?”. Jag hade förväntningar att få höra en diskussion om handel med sopor, fördelarna med sopförbränning och vilken betydelse detta har för Sveriges energiförsörjning. Men det handlade det knappast alls om. Istället fick jag en se en föreställning om sopors betydelse för framtiden som fick mig att häpna. Hela seminariet kan ses här
Förutom två representanter från Vattenfall medverkade en lång rad inbjudna experter, nästan alla kvinnor. Bland annat fanns fyra hållbarhetschefer från några olika välkända svenska företag. Två politiker medverkade också, en från M och en från Mp och slutligen en person från WWF med titeln ”manager corporate relationships”.
Entusiasmen hos deltagarna stod inte att ta fel på. Man överröstade varandra med djärva förslag om hur sopor kan förvandlas till resurser men också hur mängden sopor kan minskas.
Två centrala teser som upprepades ideligen var delningsekonomi och cirkulär ekonomi. Det första begreppet är självförklarande och det andra är, enligt Wikipedia, ett uttryck för ekonomiska modeller för affärsmöjligheter för cirkulära kretslopp i företag och samhälle. En annan sak man talade om är samarbete i värdekedjor mellan branscher. Företagen ska ha återvinning och återbruk i centralt fokus när de tillverkar produkter. IKEA kommer från 2030 bara tillverka produkter som är gjorda av återvunnet eller förnyelsebart material.
I dagarna får alla svenska hushåll en broschyr med den allvarsamma titeln ”Om krisen eller kriget kommer”. Jag började läsa i den och insåg snart att den innebar en förflyttning till en annan tid.
Rubriker som ”Din krisberedskap”, ”Totalförsvarsplikt” och ”Om Sverige angrips krävs motståndskraft” anger ett helt annat samhälle än det vi möter i våra media. Bara att ordet ”plikt” används. Och Sveriges Riksvapen!
Det finns osannolikt nog inte en enda politiskt korrekt mening eller floskel i hela skriften. Allt präglas av allvar, beslutsamhet, endräkt och saklig information. En fläkt av det gamla Sverige.
Tänk om det är så. Att det är avsaknad av en verklig kris som gör att politik och samhällsdebatt domineras av påhittade eller självförvållade problem? Att i en verklig kris så skulle diskussioner om jämställdhetsplaner, HBTQ-rättigheter och klimatångest spårlöst gå upp i rök saknade av ingen. Faktum är att det i listan av mat för hemberedskap i broschyren finns köttkonserver uppräknade, helt oblygt, utan att det ens ges några alternativ för veganer!
Den politiska korrektheten har många ben att stå på. Ett av dem är dyrkan av mångkultur. Ett annat är att till varje pris utplåna skillnader mellan kvinnor och män. Ett tredje ben är upphöja miljön till en ödesfråga.
Detta sista område är det som diskuteras minst bland fritänkare. Det har blivit en så självklar del av vardagen sedan åtskilliga decennier så man tänker kanske inte på att ifrågasätta det. Ordet miljö dyker numera upp på samhällets alla områden. Vi bombarderas med det så fort vi går in i en livsmedelsaffär. Varenda offentlig skrivelse innehåller långa passusar om miljön. Begreppet ”bra för miljön” har blivit ett centralt argument i kommersen. Många företag satsar stora pengar på att framstå som ”gröna” och miljökonsulterna har en lysande konjunktur. Vad är egentligen ”bra för miljön”?
Jag erkänner att jag från början var entusiastisk för EU och även för euron. Sett i backspegeln hade det inte skadat Sverige att ha gått över till euron. Tvärtom, det hade hindrat regeringen ifrån att pressa ned Kalle Anka-valutan kronan som dopar exporten men gör svenskarna fattigare utan att de märker det förrän de åker till Norge. En riksbanksdirektör som är livrädd för svensk deflation är föga trovärdig – man undrar stilla hur Schweiz klarar sig när landets valuta stiger med minst fem procent om året mot med den svenska.
Widar Anderssons skrivande styrs i huvudsak av tre premisser: 1. I görligaste mån undvika ordet ”måste”. 2. […]
DET GODA SAMHÄLLET 