Ibland formulerar man något självklart och bara för att man satt ord på saken kan det i lyckliga fall öppnas fruktbara synsätt. Jag skrev nyligen att den svenska staten har två metoder att hantera sociala problem: dels med hjälp av välfärdsapparaten, dels med ianspråktagande av våldsapparaten, alltså polisen.

För dem av oss som, liksom jag, av tradition betraktar Storbritannien som de mänskliga fri- och rättigheternas ursprungliga stamort på jorden och som därför inte ansett det värt besväret att grotta i de rapporter som på senare år kommit om allvarliga engelska brott mot demokratins grundbultar. Den engelska staten kan ändå inte vara så skyldig som den svenska, har jag tänkt, och därmed befriat mig från besväret att fördjupa mig i ärendet.

Eftersom AI visar sig vara ett ännu bättre instrument att söka kunskap än Google blir det allt mindre besvärande att tillfredsställa den bildningshunger av vilken man eventuellt anfäktas. Till exempel hade jag igår en anfäktelse som jag känner igen från tidigare men då aldrig låtit sporra mig till handling eftersom kunskapsinhämtning trots allt är ansträngande och man därför ofta hellre lever vidare med lärdomslakunerna än man investerar i fördjupat vetande.

Ibland hävdar jag att det händer mycket litet i vårt lands politiska liv. Jag letar upp tio år gamla artiklar ur min egen fatabur och hävdar att de fortfarande stämmer på pricken. Men lika sant som detta är motsatsen. Allting kastas hela tiden över ända. Problemet är att man, i varje fall jag, inte vet om jordens och tillvarons skakningarna är övergående stötar eller ett förebud om att en ny samhällsordning kräver företräde.

Den här artikeln publicerade jag för på pricken tio år sedan. Och nu publicerar jag den igen på samma dag som den statliga kulturkanonutredningen (eller vad man ska kalla den) ska offentliggöras.

I hela västerlandet har vi ungefär samma problem med låg tillväxt, eftersatt infrastruktur, ökande arbetslöshet, okontrollerad immigration och växande sociala klyftor av ekonomisk, social och kulturell karaktär.

De flesta av oss hamnar någon gång i den potentiellt förödande situationen att behöva fördela ett dödsbo mellan syskon. Det är upplagt för bråk. Jag talar inte om aktier och bostadsrätter och sådant, för där gäller det bara att sälja och dela lika, utan om kvarlåtenskapen i form av möbler, tavlor, silverstakar, väggur, smycken och sådant.

Världen håller långsamt och motvilligt på att samla sig till en riktig förståelse av sig själv. Med världen menar jag här de grupperingar – ”eliterna” om du vill – som formulerar och artikulerar den officiella tolkningen av tillvaron, till exempel om brottsligheten bäst bekämpas av att staten låser in fler kriminella under längre perioder eller om den tvärtom bör ge dem frihet och vård och kanske en tvårumslägenhet.

Om det hade funnits en motsvarighet till Oscars-priset med tillhörande gala för idéer, synsätt och teser som under kalenderåret presenterats av politiskt korrekta sociologer, journalister och andra samhällstänkare så kunde jag redan nu nominera en säker vinnare av den högsta utmärkelsen i emalj med serafimerblått band.

I mer än tio års tid – och därför till leda, kanske du inflikar – har jag utan särskilt mycket framgång utvecklat min samhällsteori om att Sverige sedan 51 år styrs i enlighet med ett världshistoriskt nytt styrelseskick som inte ens de gamla grekerna kunde föreställa sig. Denna samhällsordning, för vilken demokratin agerat barnmorska, kallar jag politikerväldet. Huvudintressenterna i detta statsskick är de härskande politikerna, byråkraterna i den apparat som administrerar samhällsskicket, samt systemets klienter, vilka i högtidliga sammanhang framhålls som systemets legitimerande raison d´être, således välfärdsmottagarna.

Ibland får jag kritik, exempelvis i kommentarer, av innebörd att mitt klankande på det välfärdsindustriella komplexet skulle betyda att jag hjärtlöst struntade i folk som faktiskt behöver hjälp.

Trots att jag har en hel del formella meriter inom ämnet nationalekonomi så vore det förmätet av mig att påstå mig begripa särskilt mycket av kunskapsstoffet. Jo, jag har inhämtat och tror mig förstå en del grundbegrepp som ofta gällt sedan hundratals år tillbaka, till exempel Adam Smiths intellektuella konstruktion om den osynliga handen, David Ricardos i och för sig felaktiga teori om varför jordägarna med tiden skulle lägga under sig hela bruttonationalprodukten samt Thomas Malthus lika oriktiga tes om att alla människor skulle gå under av svält, sjukdom och krig. Men även om ingen av dessa stora tänkare för mig har uppenbarat alla ämnets övergripande sanningar så duger denna kunskap till att tillsammans med andra lika bildade och okunniga människor dricka öl och humma över tillvarons otillgängliga hemligheter.