The European Council on Foreign Relations heter en forsknings- och sammanträdesorganisation som jag knappt hört talas om men som av det mesta att döma borde väcka min aktning eftersom den har tre dussin europeiska länder som medlemmar med framstående nationella politiker, däribland en polack som heter Aleksander och en gång var min studiekamrat vid universitet i Bologna samt, i Sveriges fall, till exempel ordföranden Carl Bildt, som representanter. Organisationen kallar sig för ”en unik strategisk gemenskap som samlar välkända europeiska beslutsfattare, experter, tänkare och opinionsbildare som verkar som ambassadörer och företrädare för ECFR:s idéer”.

På 1500-talet trodde snart sagt alla människor på Gud. Framför allt upprätthölls denna tro av överheten, prästerna naturligtvis, men även den världsliga makten. Kungen, till exempel, som ansåg sig tillsatt genom Guds nåd, hur skulle han kunna ha några tvivel?

Det är svårt att veta om de olika partierna har olika uppfattningar i frågan om hur många migranter som ska beviljas uppehållstillstånd. Man kunde tro att statistiken över årligen beviljade uppehållstillstånd i så fall med siffror skulle peka på tydliga skillnader vid regeringsskiften. Men så är det inte (enligt vad jag tror att jag lyckats plocka fram från Migrationsverkets hemsida).

Jag har efter den amerikanske presidenten Dwight Eisenhowers (bilden) förebild ältat konceptet ”komplex” som en nydanande benämning på en uppenbar men inte alltid särskilt uppmärksammad maktfaktor i våra respektive samhällen.

Den förre amerikanske presidenten Donald Trump har sedan han först uppmärksammades i Sverige haft ett synnerligen dåligt rykte i vårt land (liksom bland många i hans eget). Den svensk som i väluppfostrade sällskap har haft något erkännsamt att säga om Trump har snart förvisats från de väluppfostrade sällskapen.

För precis nio år sedan skrev jag den här krönikan och publicerade den en månad senare. Jag hade, liksom troligen du, alldeles glömt den. Men en läsning övertygade mig att den tålde ytterligare ett offentliggörande. Varför tycker jag förresten att det är skämmigt att komma med skåpmat? Upprepningen är ju lärdomarnas moder. Har kyrkan någonsin generats över att den repeterat Fader Vår i tusentals år?

För nästan tio år sedan gjorde dåvarande polischefen Dan Eliasson bort sig med eftertryck när han på teve plötsligt började ömka en invandrare som just mördat en anställd på ett flyktingboende i Mölndal. Den mannen måste vara galen sa sig tittarna vare sig de tänkte på polischefen Eliasson eller den invandrade mördaren.

Den svenske skalden Johan Henric Kellgren (1751 – 1795) skrev dikten Dumboms leverne som i några hundra år ingick i den svenska kulturskatten fram till dess att vi insåg att kulturskatter är en sorts förtryck mot alla som inte är kulturellt privilegierade. Dumboms grej var inte minst att göra stolliga observationer, till exempel:

Som jag skrev igår måste jag skamset erkänna att jag inte begriper så mycket av all den vetskap jag förmodats inhämta på olika universitet. Min tröst är att det verkar vanligt att även folk som skaffat sig all tänkbar bildning inom exempelvis nationalekonomi och blivit professorer ofta förkroppsligar en jämförbar brist på vett.

Om jag säger att jag gått på fem universitet (utan att dock ha tagit examen i alla) så tror du kanske att jag försöker skryta upp mig med min bildning. Men min ambition är den motsatta. Jag tycker det är genant att jag, trots alla dessa år av ambitiös pluggande, begriper så lite av den del av tillvaron som studerades, till exempel den ekonomiska mikro- och makropolitiken, det vill säga sådant man sysslar med på finansdepartementet och riksbanken. Det berodde inte på att jag latade mig. Tvärtom var jag mer nitisk än många av mina studentkamrater, ty jag ville verkligen förstå världens mekanismer.

Samhällsdebatten påstås vara det element där det demokratiska samtalet utvecklar sig och så småningom leder fram till demokratiska beslut. Det är därför yttrandefriheten är så viktig. Utan yttrandefrihet i samhällsdebatten kan det demokratiska samtalet inte förverkliga sin potential vilket leder till att demokratin förkrymps som en lindad kinesisk kvinnofot för hundra år sedan. Sådana fötter gick det inte att gå på och lika handikappad blir demokratin utan en öppen och fri samhällsdebatt.

I guldbokstäver över ingången till aulan vid universitetet i Uppsala blänker devisen ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. Orden kommer från Thomas Torild, en stjärnstudent vid lärosätet och tänkare från 1700-talets slut.

Nu har jag på senare tid läst flera tolkningar av ett politiskt skede som jag känner väl till eftersom jag var djupt inblandad, nämligen den liberaliseringsvåg som svepte över Sverige från 90-talets början och två decennier framåt. En del kallar det Thatcherism, andra nyliberalism, själv kallade jag det ibland Folkhemmet 2.0.

Nils Lundgren har en utmärkt krönika om identitetspolitik på sin blogg. Identitetspolitiken går ut på att ”medlemmar av löst sammanhållna samhällsgrupper som ras, klass, religion, kön, etnicitet, ideologi, nation, sexuell läggning, kultur, informationspreferens, historia, (flämt!) musikaliska eller litterära preferenser, medicinskt tillstånd, sysselsättning eller hobby” ska ha särskilda rättigheter som det är omvärldens skyldighet att säkerställa, typ fler kvinnor i bolagsstyrelserna, fler hbtq-personer i poliskåren, fler män i förskolan och så vidare.