Under min livstid har den samhällsförståelse som Karl Marx förkunnade gradvis förintats. I Kommunistiska Manifestet sa han år 1848 att alla hittillsvarande samhällens historia är klasskampens historia och att klasskampen just vid hans tid stod mellan borgerligheten och proletariatet. Riktigheten i denna observation var ännu i min ungdom uppenbar. SAF stod mot LO, borgerliga partier mot socialistiska, Blasieholmen mot Norra Bantorget, privata livsmedelsbutiker mot Konsum, högern mot vänstern och så vidare. Ingen betvivlade att samhället var så inrättat att dess huvudmotsättning gick just där och att det var högerkrafterna som dominerade eftersom de ägde och drev produktionsapparaten.

David Brooks är en av favoriterna bland världens av mig kända åsiktsjournalister. Han skriver bakom betalvägg i The New York Times. Brooks är det ena av två skäl till att jag fortsätter min prenumeration. Det andra skälet är att det verkar omöjligt att avbryta avtalet med tidningen. En gång, för några månader sedan, lyckades jag trassla mig fram via ett otal telefonsamtal efter oändliga telefonköer till en vänlig person som tubbade mig att fortsätta prenumerationen till halva priset vilket jag borde ha avstått ifrån eftersom det senare visat sig ogenomförbart att slutgiltigt avbryta förbindelsen.

Nyligen skrev jag en krönika om skamindustrin, alltså hela den apparat eller rörelse som dagligen påminner oss om skälen till att vi bör skämmas, till exempel:

Jag känner på mig att ordet psykfall knappast är politiskt korrekt och att jag borde leta efter någon annan formulering som ej kan väcka anstöt, trygghetsutmanad eller något ditåt, men tills vidare är begreppet psykfall en förståelig och adekvat benämning på dem som lider av psykisk ohälsa varmed Folkhälsomyndigheten menar personer som under ett år fått ”psykiatrisk diagnos inom specialiserad vård” eller gjort ”minst ett besök inom psykiatrin (där diagnos nödvändigtvis inte ställdes)” eller gjort ”uttag av psykofarmaka”. Enligt följande graf har andelen sådana psykfall bland unga människor dubblats eller tredubblats under de senaste femton åren.

Igår skrev jag en uppskattande anmälan av Vilhelm Mobergs svenska historia fast jag klagade lite över att Moberg slarvade med klassanalysen i bemärkelsen att han exklusivt indelade folket i två fientliga klasser, bönderna samt en överhet av kung och adel, och, enlig min mening alltså, därmed glömde bort den framväxande kapitalistklassen som till sin natur varken tillhörde det ena eller det andra av dessa läger.

Karneval Förlag håller till vid Sofia skola på Söder i Stockholm där jag genomförde min folkskoleutbildning. Strax intill ligger Sofia kyrka där jag lite motvilligt blev konfirmerad. Detta är i mina ögon klara meriter för förlaget. När företaget dessutom ganska ofta skickar mig gratisexemplar stämplade ”Recensionsex” av nyutgivna böcker känner jag mig då och då liksom manad av ödet att här anmäla den nyss erhållna boken – förutsatt att den berett mig läsnöje och gärna också ett mått av ytterligare bildning.

Jag har så dåligt minne att jag inte kommer ihåg att jag två gånger på ett halvår skrivit snörpiga kommentarer om Charles Darwins utvecklingsteorier, här till exempel, av det enkla skälet att jag inte riktigt tror på dem.

Troligen kan jag inte ens föreställa mig de lidanden som folk i Gaza fått uppleva, och det gäller såväl palestinierna som israeliska gisslan och soldater. Inför detta elände känner nog hela världen, vare sig den hyllar palestinierna eller israelerna, samma sorg och medlidande. Därför är det inte så konstigt att beslutet om eld upphör, som började gälla igår, om det nu håller, kommer som en förståelig lättnad för nästan alla människor.

Sverige är på deken på många sätt. En del hävdar motsatsen med hänvisning till fördelaktiga BNP-tillväxtsiffror. Jag tror inte på det där, men jag kan ha fel. Min manliga intuition, min instinkt, får mig dock att ana ugglor i mossen. Intuition går inte att förklara. Det är väl ungefär som när erfarna snutar känner på lukten att det är just Ahmed, som just nu förhörs, som är mördaren.

För det mesta är jag noggrann med att själv begripa – eller i varje fall tro att jag begriper – mina texter. Men idag är jag inte så säker. Jag har konsulterat ett antal personer som borde ha kunnat ge ett svar på mina frågor, men jag har bara mötts av nollställda ansikten. Till slut har jag dragit den preliminära slutsatsen att ingen vet. Det är sämsta tänkbara situation eftersom man då riskerar att som nödlösning behöva tänka själv.

Under rätt många år har jag riskerat mitt namn och rykte genom att fråga vänner och bekanta vad de tycker om Trump. Då har jag praktiskt taget undantagslöst fått en ström av glåpord och förbannelser i retur, inte mot mig, ty jag har alltid, för att värna den goda sociala stämningen, intagit rollen av neutralt sakintresserad, utan mot monstret i Mar-a-Lago. Det förvånade mig hur ett helt folk, alltså det svenska, kunnat vara så övertygat om att mannen med det apelsinfärgade håret på alla sätt var så genomusel som vi svenskar har gillat att framställa honom. Folk har tämligen unisont förklarat för mig att Trump ljuger, är äcklig, en dålig och osammanhängande talare, kort sagt en obehaglig bluffmakare.

När man jobbar i u-länder, vilket jag har gjort, upptäcker man att de chica överklassmänniskor man enklast kommer i kontakt med ganska ofta har en nedlåtande inställning till sina respektive hemländer. Det går att förstå eftersom dessa länder ju faktiskt befinner sig på en lägre utvecklingsnivå. Sjukvården är ofta undermålig, trafiken infernalisk, korruptionen utbredd, tillgången på elektricitet opålitlig och så vidare. De medborgare i sådana länder som fått tillfälle att se världen och besöka nationer som Tyskland och Sverige, där saker och ting faktiskt fungerar, måste såklart dra sina slutsatser. Det ligger förstås nära till hands för dem att observera och ge uttryck för defekterna i de samhällen där de bor.

När jag på 1980-talet hade tröttnat på att vara statlig framtidsforskare så startade jag ett organisationskonsultbolag, inte för att jag var utbildad därtill utan snarare självlärd, då jag under flera års tjänst i olika byråkratier inte kunnat undgå att lära mig ett och annat, och försörja sig skulle man ju i alla fall.  

Idag ska jag fira en gråtrist och blåsig januaridag med att skriva något särskilt okontroversiellt. Det händer att jag skriver kontroversiella saker, men den tillfredsställelse några får av detta väger aldrig upp den ilska som konvenansbrottet väcker hos andra.