Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Gåtan har du antagligen ställt dig själv utan att ha funnit något svar. Misslynt har du antagligen resonerat om saken med någon begåvad vän som snart visat sig vara lika bortdribblad som du själv. Till slut har ni gemensamt beslutat att slutförvara gåtan i en skräplåda i källaren tillsammans med andra mångtusenåriga intellektuella dilemman såsom cirkelns kvadratur.
Det skriver Jan Guillou i Aftonbladet den 25.8.2024 en text som i huvudsak är korrekt.
De ursprungliga statliga Affärsverken var sju till antalet, varav Statens Järnvägar var ett, och byggdes upp i det slutande 1800-talet. Det har jag utförligt beskrivit och analyserat i min doktorsavhandling i ekonomisk historia från 1980, ”Den statliga företagssektorns expansion. Orsaker till förstatliganden i ett historiskt och internationellt perspektiv”.
Då och då botaniserar jag bland de över fyratusen krönikor jag skrivit på den här bloggen. Jag vill undersöka om det skett något i allmänna attityder och politiskt ledarskap som skulle kunna ingjuta trovärdiga förhoppningar om att landet vore på väg att lämna sin trista färd mot tvärbranten framöver. Enligt en hos mig allt fastare övertygelse har det inte det. Det som här följer är en text från den 25 mars 2015. Tänk bara när vi ska reda upp efter vindenergi- och klimatevangelisterna! Eller polisen, som är textens ämne.
”Den fjättrade Clio” skriven av Hugo Valentin och tryckt 1957 är en bok jag köpte i det slutande 1960-talet för 18 kronor och 50 öre. I bokens inledande kapitel diskuteras historieskrivningens dilemma som alltid sker i ljuset av den närvarande tidsåldern och de samhälleliga dominansideologierna. Mer så idag, än när boken skrevs 1957, med kompetensmässigt svaga regionala lärosäten som styrs av vit rasideologi, identitetspolitik, feminism, HBTQI-ideologi, neo-marxism och ett betydande forskningsförfall i synnerhet inom humaniora och samhällsvetenskaper.
Jag vaknade mitt i natten med ett ryck. På något vis hade jag i sömnen – någon del av hjärnan sover tydligen aldrig – kommit på att Staffan Burenstam Linders teori om den rastlösa välfärdsmänniskan, som jag skrev om igår, visserligen är tilltalande och troligen riktig, men gravt ofullständig. Som du minns menade Staffan att människan tvärtemot sina förväntningar blir stressad och överansträngd av det med tiden tilltagande välståndet eftersom hon skaffar sig så mycket fina prylar – fritidsbåtar, surfbrädor, motorfordon och vitvaror med mera – som hon inte har tid att använda och därför förvandlas till psykfall. Ungefär.
Det finns en rad studier som visar att invandrade äldre, som nyttjar äldreomsorgen, uttrycker önskemål om att bli vårdade av landsmän eller av människor som talar deras språk obehindrat och förstår deras kultur. Detta ses allmänt som något hemtjänsten bör vara lyhörd för. När äldre svenskar har liknande önskemål beskrivs det som ”rasism”.
Igår filosoferade jag om vad samhällena gör med sitt ekonomiska överskott, det vill säga den andel av produktionen som överstiger vad som behövs för att hålla människorna vid liv (med 2,1 barn per kvinna för stabiliteten i befolkningsutveckling) samt för reguljärt underhåll av produktionsapparaten och övrig infrastruktur. En kommentator påpekade att Staffan Burenstam Linder (1931 – 2000) hade skrivit en bok i en tangerande fråga.
En gång blev jag tillfrågad av Expressens dåvarande kulturchef, Maria Schottenius, numera på DN Kultur, om jag ville bli krönikör. Visst. Det var på den tiden när den offentliga sektorns intäkter motsvarade 60 procent av BNP.
På grund av mitt storhetsvansinne skriver jag inte gärna krönikor i dagsaktuella frågor eftersom sådana inte kommer att intressera den stora och stadigt växande läsekrets jag förväntar mig om hundra eller tvåhundra år. Men idag ska jag göra ett undantag och uttala mig om höstens presidentval i USA och då särskilt mina uppfattningar om kandidaterna. Naturligtvis vet jag inte så mycket om dem; på den punkten är jag som alla andra människor som skaffar sig åsikter på lösa grunder. Men så ser livet ut. Fördomar härskar även i den egna skallen men förnuftigt folk lär sig att leva med detta vilket bland annat betyder att inte vara så bergsäker på någonting (utom att det heter ”en av dem”, inte ”en av de”).
En bekant till mig skrev sina memoarer för några år sedan. Självutgivning, inget stilistiskt mästerstycke. Det saknas inte syftningsfel och liknande stilgrodor. Men det är en autentisk berättelse om ett liv som levts och jag har själv stor respekt för liknande litterära prestationer.
Vi matas ständigt med artiklar om ”den svenska kriminaliteten”. Det är ett begrepp skapat av den svenska journalistkåren, som frossar i perverterat självhat och hån mot svenska folket och benhårt vägrar skriva sanningen om vilka grupper det är som står för kriminaliteten. Plötsligt är det ofantligt viktigt att framhålla svenskheten och tiga om andra etniciteter.
Ett av de värsta exemplen hittills är den här artikeln i Expressen. Jag tror aldrig jag har sett epitetet ”svensk” användas så flitigt förut.
Det är lätt att bli entusiastisk över Ukrainas militära framgångar i den ryska Kursk-regionen. Det är första gången på över åttio år som någon främmande makt ockuperat ens en kvadratmeter rysk mark (det blå- och vitrandiga området på kartan). President Zelenskyj har hävdat att ett av syftena med operationen var just att uppvisa rysk svaghet för omvärlden. Hur Putin ska hantera denna pinsamhet är oklart. Först förväntades han hämta elittrupper från de ryssockuperade områdena i sydöstra Ukraina (de färgmarkerade områdena på kartan), men nu förringar han ukrainarnas närvaro och säger att ärendet inte är någon ko på isen.
I morse, när jag satt i köket och drack morgonkaffe, hörde jag det omisskännliga ljudet av att någon piskade mattor. Jag såg ut genom fönstret och mycket riktigt, en granne hade hängt upp en stor matta på piskställningen och bearbetade den grundligt. Och jag blev löjligt glad inombords.
Nu är vi inne i kräftans tid igen. För några år sedan skrev jag denna text, med anledning av just detta. Den är, dessvärre, fortfarande lika aktuell:
Många söker ursprunget till välfärdsstatens filosofi hos trettiotalets svenska socialdemokrater. Andra, som anser sig gräva djupare (jag till exempel), menar att upphovet snarare bör efterspanas i USA, där det statliga engagemanget för människornas välfärd började knoppas under president Roosevelt och dit de socialdemokratiska makarna Myrdal reste för att finslipa sina idéer om hur den svenska välfärdsstaten skulle arrangeras.
Eftersom jag, liksom så många andra ungdomar, i yngre dagar närde en stark och uppriktig dröm att göra världen bättre föll det sig naturligt för mig att söka mig arbete i den internationella biståndsverksamheten, i mitt fall Sida och FN. Femton års praktisk erfarenhet av detta hjälparbete luttrade mig från mina mest extatiska förhoppningar och fick mig att ersätta dessa med allvarliga dubier om verksamhetens berättigande. Det finns både bra och dåliga biståndsinsatser men netto är verksamheten enligt min bedömning ofördelaktig och då inte i huvudsak för att den är en börda för oss som betalar utan för att den hämmar utvecklingen hos mottagarna.
Idag är det min pappas födelsedag. Han föddes 1926 och växte upp i ett Sverige som ännu inte hunnit bli ett folkhem, i en lantbrukarfamilj med mor och far och 14 syskon. Från tidig ålder lärde han sig arbeta hårt och ta ansvar och det fortsatte han med genom hela livet.
Min pappa var ingen stor man. Men han var en bra karl. En ansvarsfull, anständig och god vit man.
Första olympiaden i Paris ägde rum år 1900. Det var den andra olympiaden efter Aten 1896. De första olympiaderna var något helt annorlunda än dagens politiska jättearrangemang. Man hade i stora drag försökt följa det klassiska olympiaprogrammet med olika löpningar, kast och hopp. Vid de allra första spelen ingick också de ovanliga grenarna stående hopp i höjd och längd samt spjutkastning med både vänster och höger hand.
Häromdagen frågade jag frugan hur det kommer sig att sådana som jag ständigt fräser och klagar över Sverige när allt på det hela taget fungerar. Lönen trillar in varje månad (även om den kunde vara högre), sjukvården erbjuder sig att ringa tillbaka så man slipper sitta i telefonkö (även om det kan vara svårt att få en läkartid), om man bucklat sin nummerskylt och beställer en ny från Transportstyrelsen så kommer den på tre dagar och kostar bara 62 kronor. Det är mycket man saknar anledning att reta sig på.
Kriminologen David Sausdal, vid Lunds universitet, har sin egen förklaring till varför Sverige har fler gängkriminella än Danmark och Norge. ”Sverige mår inte lika bra som Danmark och Norge”, säger han. Och det har han i och för sig en poäng i. Han undviker dock omsorgsfullt att nämna orsaken.
Svea hovrätt har nyligen fastställt en tingsrättsdom där en 20-årige man, hemmahörande i Demokratiska Republiken Kongo, Seth Hauhia, dömts till livstids fängelse för mordet på en 34-årig man i Solna 2023.
Jag är inte bra på schack, men jag vet vad pjäserna heter och hur de rör sig. Jag har läst att spelet utvecklades i Persien för 1 500 år sedan eller så och att det kom till Europa under medeltiden, då regler och pjäser gradvis fick sin nuvarande form. En rimlig slutsats är att spelet avspeglar det medeltida samhället.
”Vi bara straffar” klagar den tidigare utredningschefen vid polisen i Sörmland, Christoffer Bohman, när han intervjuas i SVT. Han vill nu skapa en debatt om hur samhället hanterar de gängkriminella. Vi är helt enkelt inte tillräckligt bra på att ta hand om dem, är budskapet.
När jag på sjuttiotalet som Sida-anställd arbetade en period på biståndskontoret i New Delhi blev jag bekant med ett begrepp som jag inte visste fanns, nämligen akademikerarbetslöshet. Arbetslösa universitetsutbildade demonstrerade i staden och krävde statliga jobb. För mig var hela företeelsen obegriplig eftersom akademisk bildning enligt min uppfattning alltid gjorde de berörda människorna mer kompetenta och därför definitionsmässigt mer attraktiva på arbetsmarknaden. Arbetslösheten, i den mån den måste finnas, skulle därför växa underifrån och sist av alla drabba de universitetsutbildade.
Statens högsta organ är riksdag och regering. Staten lagstiftar och staten utövar makt. Men detta räcker inte som förklaring till statens makt. För att förstå statens funktion kan man föreställa sig att medborgare slutit sig samman för att låta en överhet sköta vissa gemensamma angelägenheter som medborgarna inte kan ombesörja var och en för sig. Medborgarna betalar därför skatt.
Igår återpublicerade jag en elva år gammal text som gick ut på att Sverige behöver en trovärdig Leviatan, alltså en polismakt som inte drar sig för att bruka allt det våld som behövs för att sätta kriminaliteten på plats. Jag kommenterade uppbragt att situationen inte på elva år förändrats till det bättre. I stället har tiden fått gå utan sådana kraftfulla åtgärder som skulle behövas.
Det verkar som vi västerlänningar skall skämmas för den erövring av världen som våra förfäder genomförde de senaste 500 åren. Den kolonisering av resten av världen skedde förvisso inte utan våld, tvång och exploatering av de områden som européerna lade under sig. Men det var ingenting som Europa var ensamt om. Genom hela historien av olika imperier vuxit för att senare gå under mot ett nytt uppstickande imperium.
Den här texten publicerade jag för elva år sedan. Det skrämmande är att jag kunde ha skrivit den med ännu större fog idag.
Vad händer när demokratin slutar fungera? När ordningen inte kan upprätthållas och våldsamheter utbryter till exempel mellan revolutionärer och ett vacklande politikerstyre som saknar kraft och vilja att sätta ned foten (som i Latinamerika för några årtionden sedan), eller när en svag demokrati skakas av börskrasch ovanpå åratal av inflation och arbetslöshet och sedan misslyckas trots upprepade nyval (som i Weimarrepubliken kring 1930), eller när man försöker rafsa ihop en svag regering som ska se demokratisk ut i ett svältande, krigshärjat land (som i Ryssland 1917)?
Sverige nås nu av nyheten att SVT:s så kallade klimatkorrespondent Erika Bjerström säger upp sig och blir frilans. Vanligt folk bryr sig föga – en sökning på sociala medier ger inga träffar alls på klimataktivisten – men tidningen Journalisten gör en stor grej av hennes avhopp. Samtidigt passar de på att marknadsföra hennes kommande projekt. En bok på temat klimat och demokrati ska det bli, minsann, och dessutom ett dokumentärprojekt för – just det: SVT.
I egenskap av väluppfostrad och socialt anpasslig medborgare kan jag naturligtvis inte annat än förakta lögnhalsen Donald Trump. (Nu luras du, Engellau! Du skulle nog fan rösta på honom om du fick, i varje fall om alternativet var Kamala Harris! Okey då, men först efter en noggrann och välbalanserad sakbedömning.)
DET GODA SAMHÄLLET 