Nyligen tog SVT initiativet till en granskningssajt som ska lära människor skilja på rätt och fel. Bulletins Dan Korn skriver i en text att det är som att sätta bocken som trädgårdsmästare och det har han naturligtvis alldeles rätt i.
Kategoriarkiv: Opinion
Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
I september 2022 hölls det riksdagsval. Av någon anledning rådde en förväntansfull stämning hos borgerligt sinnade människor. De räknade för det första med att vinna valet och för det andra med att, efter det att de vunnit valet och därmed, enligt allt de fått lära sig om demokratin, med fart och kläm genomföra sin politik (som de hade haft minst fyra år på sig att förbereda och dessutom ägnat flera dagar åt en partikonferens på Tidö slott för att putsa på eventuellt kvarvarande oklara detaljer).
Idag är det ett år sedan terrorgruppen Hamas utförde den enskilt värsta massakern på judar sedan andra världskriget. Till en början fördömdes dådet men mycket snabbt flyttades fokus från terrorn till Israels försvar av sina medborgare. Nu bidrar påven och katolska kyrkan till att ytterligare förminska den antisemitiska massakern.
Jag tillhör en grupp i samhället som anses ha ansvaret för nästan allt som är dåligt, nämligen vita, västerländska, heterosexuella män. Att just jag eventuellt inte personligen medverkat i alla de vita männens skändligheter sedan århundraden tillbaka befriar mig inte från någon del av skulden ty vita män döms efter principen ”en för alla, alla för en”. En vit mans synder ska inte bara straffas i tredje eller fjärde led, som i Bibeln, utan till generationernas slut. Dessutom sprids skulden som en neslig smitta från vit man till vit man. Obönhörligt infekteras alla utan undantag. Det går inte att komma undan skulden annat än på ett sätt som jag återkommer till.
Tusentals svenskar ägnar sig åt körkortsfusk, skriver Dagens PS. Men naturligtvis handlar det inte om svenskar. Det handlar om utomeuropeiska invandrare, som bor i Sverige men som åker till andra EU-länder och får sina körkort omvandlade till europeiska.
Hallo, ist es Herr Professor Doktor Freud? Aus Wien? Was für ein Glück, jag har verkligen sökt Herr Doktorn länge! Was sagen Sie? Sind Sie tot? Då är det ju inte så underligt att vi inte får kontakt. Är Herr Doktorn mycket upptagen eller kan vi prata en stund?
Nu är Svenska kyrkans skogsutredning klar och på Supermiljöbloggen skriver Leif Öster ett inlägg som sjuder av stolthet. Svenska kyrkan ska bli ”klassens ljus” på skog, menar han. Men han glömmer att nämna att den familjeägda skogen mår betydligt bättre än den som ägs av de stora skogsbolag av vilka svenska kyrkan är ett.
Principen att både äta kakan och ha den kvar är en ledande dogm för det svenska politikerväldet och det ledande byråkratskiktet inom svensk offentlig förvaltning. Om valet står mellan att lösa ett faktiskt existerande problem, till exempel den svenska skolans vikande resultat, och att göra en utredning om hur man eventuellt kan försöka lösa skolornas kompetensproblem i framtiden framstår det senare alltid som det mest attraktiva alternativet. Med sådana utredningar behöver man inte störa de högre byråkratskiktens administrativa ordning med något så jordnära och konkret som hur man lär barn att läsa. Man kommer i alla fall att ha gjort nya utredningar innan planeringen ska konfronteras med verkligheten i form av stökiga elever som inte kan multiplikationstabellen.
Det pågår ett krig mot yttrandefriheten och de som krigar är de som borde stå på barrikaderna för den. Det är i sanning en märklig tid vi lever i.
I denna märkliga tid kan man bli sedd som en god antirasist när man önskar vita människors död, och få anställning i universitetsvärlden.
Alla vet i dag vad som händer med jordens klimat. AI eller någon flitig räknenisse kan dagligen lätt räkna ut jordens medeltemperatur med en hundradels grad. Detta anses viktigt eftersom alla skall kunna avläsa om Parisöverenskommelsen kommer att uppfyllas eller inte. Vi ligger nu farligt nära +1.5 graders gränsen när diverse farligheter som tipping points kan inträffa!
Många frågar sig varför just Västerlandet – som nått en så häpnadsväckande grad av välstånd och trygghet jämfört med andra civilisationer – plötsligt ser ut att rusa mot sin undergång. Här är några vanliga förklaringar:
De två berättelser jag nu återger har båda samma besvärande budskap. Jag påstår inte att de skulle vara representativa för hur framgångsrika invandrare eller framgångsrika barn till invandrare ser på den svenska skolan. Hur det ligger till på den punkten har jag ingen aning om. Jag är bara bekymrad över att två av de två sådana människor med vilka jag diskuterat saken har likartade uppfattningar.
I åratal har det islamistiska studieförbundet Ibn Rushd fått statliga bidrag för att sprida sin samhällsfientliga och antidemokratiska propaganda. Nu lägger de ner och det är naturligtvis mycket bra. Men det borde ha skett för länge, länge sen.
I en känd psalm presenterade Johan Olof Wallin en spännande idé:
Ack, när så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sig förråder,
hur skön då måste själva källan vara,
den evigt klara!
Innan jag berättar om det som föranleder denna lilla krönika ska jag direkt erkänna att jag och min man har två ganska besvärliga hundar. Med familjen är de rara som lamm, men främlingar tycker de inte om, och det visar de högljutt. Det finns goda skäl till deras skepsis för båda två har haft det tufft tidigare i livet, men ändå. De är skälliga, jobbiga och framstegen tar tid trots att vi är en hundvan familj.
De är dock alltid kopplade och dessutom är den störste av dem en liten parvel på knappt 7 kilo så det är inga pitbulls vi talar om här. De är alltså inte särskilt svåra att hålla in och hålla i när de får för sig att omgivningen är ett hot.
Eftersom jag har anslutit mig till den marxistiska tumregeln att ”ett samhälles dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi” har jag mycket lätt att förklara Sverige. Vår härskande klass är politikerväldet (vilken skulle den annars vara – prästerna? arbetarna? kapitalisterna? – hö, hö; härskare är bättre än andra på att tillgodogöra sig gemensamma pengar så räkna hur mycket var och en av dessa kontrollerar av BNP så får du se).
När man försöker fördela skuld mellan krigande parter och därmed fastställa sina egna preferenser – om inte den frågan löser sig själv genom att man har speciella skäl som till exempel att vara medborgare hos den ena sidan eller ägare av lönsamma företag i den andra – verkar de flesta följa en beslutsregel som säger att man ska placera sina sympatier hos den sida som det är mest synd om. Det är visserligen ingen som säger sig följa någon sådan tumregel men om man lyssnar på debatter om de olika sidornas relativa förtjänster så upptäcker man att argumenten mest handlar om att understryka motståndarsidans omänskliga grymhet och oöverträffat barbariska läggning. Båda sidor hatar den andra för att den andra är så mycket mer skoningslöst brutal än den egna.
Det rådde en olustig stämning när jag klev på bussen i torsdags, på väg från mitt vanliga köpcentrum. Chauffören, en spenslig karl som såg ut att komma från något Medelhavsland, klev ut från förarhytten med siktet inställt på de bakre sätena. Alla kunde se att han var ursinnig.
Den här helgen har gått i äpplenas tecken. Jag har fått mängder med fantastiskt goda äpplen av olika slag från en generös och supertrevlig DGS-läsare som ville dela med sig av sin härliga höstskörd. Så den här helgen har det kokats äppelmos och bakats äppelkakor i parti och minut. Jag inte tänka mig någon mer passande sysselsättning en helg som denna, när regnet vräkt ner mest hela tiden. Men har man hund så har man, så ett antal regnpromenader blev det också – plus en klimatkatastrof.
Det viktigaste som åtminstone under det senaste seklet har hänt i svensk politik – kanske ”i svensk historia” är ett bättre uttryck – har egentligen aldrig varit föremål för någon seriös diskussion bland eftertänksamma människor och långt mindre för partiledardebatter. Folkomröstningar ska vi inte ens tala om. Ändå har sakens innersta kärna varit ständigt närvarande i praktiskt taget allt som nationens sysslat med. Men den innersta kärnan har uppträtt i så lurig förklädnad att man inte förstått vartåt det hela ganska tidigt började barka.
I en artikel i Financial Times gör skribenten Janan Ganesh en av de där enkla men insiktsfulla observationerna som skiljer goda skriftställare från den normala typen av aftonbladsmurvlar som jag håller mig borta ifrån för att inte få eksem i hjärnan. Han påpekar att politikerföraktet, fast han inte använder ordet, på senare år lagt sig som ett kompakt, grått, muttrande moln över västerlandet vilket på statistiska grunder inte skäligen kan bero på att urvalet av tillgängliga politiker samtidigt försämrats över allt. Ganeshs tes är att det inte är politikerna som förändrats, utan vi medborgare och väljare.
Klimatgurun Johan Rockström har hamnat i blåsväder på sociala medier. 2008 hävdade Rockström att vi då hade högst tio år på oss att rädda jorden. Nu skriver vi 2024 och ännu har inte mardrömsscenariot uppstått. Men Rockström är inte den ende som spått fel. Här är ett axplock av de domedagsprofetior som vi fått oss till livs de senaste decennierna:
Internet består till största delen av en massa tyckare, varav jag är en, som anser att alla andra är idioter. När man studerar världen så inser man att det finns en hel del fog för sådana uppfattningar. Lidandet i världen, som är ett resultat av att det finns så många idioter, förefaller oändligt. Jag tänker på de troligtvis illiterata tonårsmördargängen i förorterna, den onödiga svälten i Afrika, krigen med tillhörande död, lemlästning och våldtäkt, bögar som kastas från moskétak, telefonbedrägerier mot senila pensionärer, uteliggare, tjuvar, samt att Hizbollah ska ha byggt tvåhundratusen avskjutningsramper för tjugo meter långa missiler under folks hus i södra Libanon vilket, bortsett från olägenheterna, för mig framstår som ett logistiskt och ingenjörstekniskt bravurnummer, ursäkta att jag säger det.
En rubrik som denna kan idag – om den författas i Storbritannien, Frankrike och troligen flera andra euroepiska länder (möjligen också Sverige?) föranleda åtal för islamofobi.
Varför är det så?
Under mellankrigstiden, det vill säga perioden efter första och före andra världskriget, verkade en begåvad och med tiden alltmer hyllad engelsk ekonom som hett John Maynard Keynes. Hans storhet låg i att han på ett förment nationalekonomiskt sätt kunde bevisa att den nya härskande klass som växt fram i alla länder som tagit språnget till demokratin, alltså politikerna, hade den magiska förmågan genom att exercera sina verktyg, i det här fallet de statliga sedelpressarna, bekämpa tidevarvets främsta sociala gissel som var arbetslösheten. Om folk får mera pengar så köper de mer och då rullar produktionen igång, var den enkla tanken.
Att förundersökningen mot Richard Jomshof (SD) gällande hets mot folkgrupp har lagts ner är en seger för yttrandefriheten och demokratin. Men för Ekots inrikespolitiske kommentator Fredrik Furtenbach kom det överraskande eftersom ”det inte var någon tvekan i sak om vad han hade gjort”.
Eftersom det inte fanns någon tvekan om att han delat en satirbild om islam alltså. Som om det per automatik vore olagligt.
När jag påstår, vilket jag gör praktiskt taget oavbrutet, att generalfelet i det svenska samhället är att ett politikervälde, som snarare drivs av en egennyttig filosofi, PK-ismen, än av omtanke om uppdragsgivarnas långsiktiga öde, gradvis tagit alltmer makt över medborgarnas och det civila samhällets existensvillkor. (Samtidigt som medborgarna oförsiktigt nog i val efter val ratificerat denna maktförskjutning eftersom de tyckt det varit enklare att politikerna, mot en viss ersättning, skulle ta över och fullgöra det ansvar från vilket medborgarna gärna abdikerade.)
Nu har även riksdagen fått besök av sagofarbröder i smink och kvinnokläder och våra folkvalda fick höra en alldeles nyskriven saga på temat ”hat och hot”. Och det är inte svårt att räkna ut vad det anspelar på: den kritik som riktats mot att män utklädda till kvinnor, med artistnamn som för tankarna till porrbranschen, frotterar sig med små barn. Liberalernas Jan Jönsson säger dessutom öppet att hela arrangemanget var ett ställningstagande mot SD.
I en ledarartikel i Svenska Dagbladet påpekar språkprofessorn emerita med mera Inger Enkvist ett antal saker som är självklara för den som gick i folkskolan innan PK-ismen tog sitt strupgrepp på tänkandet i Sverige och därför kan både stava, läsa innantill och uppvisa god läsförståelse. Enkvist skriver att ”det finns klart belagt hur man bäst lär barn läsa, men att lärarutbildningen inte lär ut det”. Förut visste man det och vi som gick i folkskola känner igen oss: ”Sverige hade utmärkta resultat i läsning på den tid vi hade småskollärare som systematiskt lärde ut sambandet mellan ljud och stavning, började med de vanligaste vokalerna och konsonanterna och med meningar som ’Far ror’ och ’Mor är rar’. Samma metod rekommenderas nu av forskare inom området ’Science of reading’”. Men det får inte lärarna veta. ”I stället får de höra att de kan välja mellan olika metoder.”
Bland mitt arvegods finns farfars Lilla katekes (bilden). Han fick den när han började folkskolan runt 1910, på den tiden den fortfarande skulle läras utantill av alla svenska skolbarn. Idag rynkar många på näsan åt denna skrift, men i första paragrafen till den första svenska regeringsformen från 1634, står att läsa:
DET GODA SAMHÄLLET 