Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Det finns rättigheter och skyldigheter. I det mänskliga samhällets naturtillstånd indelades människorna i överhet och vanligt folk. Folket hade skyldigheterna som bestod av förpliktelser att lyda och försörja överheten. Överheten hade motsvarande rättigheter.
Efter en synnerligen ytlig undersökning, i huvudsak baserad på introspektion, har jag kommit fram till att vi svenskar fram till rätt nyligen var ett uppfostrande folk och att detta är förklaringen till den vånda vi nu genomlider, inte minst när det gäller invandringen.
Nu avslöjar Sveriges Radio att ”allt fler äldre dricker för mycket”. Det skapar en oro hos personalen. Man kan undra varför detta kommer just nu. Kan det bero på att hemtjänsten desperat vill flytta fokus från andra och mycket värre problem?
Växthuseffekten är en realitet som har varit känd i mer än 150 år. Orsaken är att jordens värmebalans inte bestäms av jordytans temperatur utan av temperaturen ca 5 km ovanför markytan där temperaturen är ungefär 35°C lägre.
Av alla de medier som idag rapporterar ensidigt Israelkritiskt om det krig som startades av Gazas terror-regim Hamas, sticker Schibsted-ägda Omni ut som ett av de absolut värsta. Dag efter dag, i nära två år, har man kategoriskt kablat ut lögner och halvsanningar och islamistisk propaganda på ett sätt där till och med public service ligger i lä.
Jag har en tendens att döma andra människor efter mig själv och det talar inte till din fördel. Om du påminner det allra minsta om mig så har helt förbjudna tankar då och då dykt upp i din skalle innan ditt väluppfostrade jag brottat ned dem, till exempel föreställningen att brottslingar, i varje fall grova våldsbrottslingar, borde få hårdare och framför allt längre straff så att de hölls borta från gatorna. (Hårdare och längre straff är förresten ingenting mot vad svenska folket skulle vilja se. Enligt en i och för sig femton år gammal artikel i Dagens Nyheter, som Chat snokat upp, vill uppemot halva befolkningen återinföra dödsstraffet.
Sedan åttio år tillbaka har Israel befunnit sig i regelbundna krig med olika araber, framför allt de inhemska palestinierna. För mig, som inte är särskilt sakkunnig, framstår dessa stridigheter som ständigt återkommande fientligheter enligt ungefär samma mönster: Israel blir anfallet, försvarar sig och vinner snart konflikten med stora förluster för motståndarsidan, någon sorts internationellt övervakad fredsliknande tillstånd upprättas, motståndarna får tid till ny upprustning och anfaller snart Israel igen varpå den krigiska cykeln återupprepas.
När jag hör ordet multikulturalism skyndar jag mig genast till medicinskåpet: Jag tar inte en, utan flera tabletter för att förhindra att huvudvärken bryter ut. Men hos andra, många andra, såsom politiker med sina respektive partiledare i spetsen, utom en, är ordet synonymt med både hänförelse och ett framväxande idylliskt samhälle där Thomas Mores Utopia är enbart en blek kopia. Tar vi dessa multikulturalister på orden innebär det att Sverige går en framtid till mötes där ett aldrig skådat välstånd, samförstånd och harmoni kommer att råda. Tar vi dem på orden så innebär det att följande imaginära scen blir inget annat än en sann verklig vardag:
En kompis tog mig på en sightseeingtur genom Norra Djurgårdsstaden, som jag aldrig tidigare besökt. Det såg väl inte så illa ut, bitvis rätt trevligt faktiskt, men en sak slog mig: husen framstod som billiga smäckbyggen. Kompisen körde sedan vidare genom Östermalm vars pampiga, tunga och påkostade fasader tycktes så mycket mer palatslika efter besöket i den nya, närbelägna förorten.
Födelsedagarna duggar tätt i min familj så här års – idag den 9 augusti skulle min mor ha fyllt 97 år om hon hade levt. Men hon dog 2012, 84 år gammal, och lämnade familjen i stor sorg och saknad som kärleksfulla mödrar gör.
Min mammas födelsedag brukade alltid firas med kräftor. Det passade ju perfekt så nära inpå den festliga kräftpremiären och det var tradition i både mammas och pappas barndomshem – och i deras föräldrars. Numera får vi dock lära oss att svenskarna inte åt kräftor före nationalromantikens intåg i slutet av 1800-talet. Ett led i att förvanska vår historia och förminska vår kultur och våra traditioner för att göra oss mer lättmanipulerade när klåfingriga politiker prompt vill få oss att acceptera kulturfenomen som inte hör hemma här.
Strukturell grooming, helt enkelt
Det påstås att de gamla grekerna var ovilliga till läsning eftersom det kunde leda till att man blev förledd. Risken var alltså, som jag fattat de eftertänksamma grekernas mening, att en läsare på ett möjligen fördärvligt sätt skulle förföras av en författares åsikter och att folk därför bör passa sig för att läsa. Ska man prompt läsa, eller på annat sätt inhämta andras uppfattningar, så ska det vara med förnuft.
En trend som verkar ha kommit för att stanna är trenden att uppoffra sig för klimatet. Ju mer man avstår ifrån, desto bättre. Men det ska naturligtvis inte ske obemärkt. Alla ska veta om hur god och fin man är, annars är det meningslöst.
En av de största utmaningarna i den humanitära krisen i Gaza är att mat och förnödenheter ofta hamnar i händerna på väpnade grupper. Dessa använder resurserna för att kontrollera civilbefolkningen, och säljer hjälpen vidare till skyhöga priser. Samtidigt lider civila av akut brist på livsnödvändigheter.
Ibland har jag en känsla av att många av nationens problem beror på att vi inte klarar av de grundläggande principerna för samhällelig organisation. Skolan är ett exempel. Ska den vara en av staten påtvingad skyldighet eller en av staten erbjuden rättighet?
En regnig dag såg jag om filmen Venom (2018). Seriejätten Marvel Comics är vänstervridet och pk. Det är allmänt känt. Det betyder att företaget och dess profiler godhetssignalerar om till exempel klimatförändringar och mångfald. Men ibland kan även pk-ister producera underhållning som närmar sig sanningar.
En gång läste jag en bok av bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa som heter Snöflingorna faller över Husby. Den handlar om den blivande ministerns barndom i Husby. Boken var förnuftig och därför har jag varit positivt inställd till Dousa.
Krigets naturliga ordning är att den part som vunnit den militära kampen efteråt beslutar om förlorarens politik. På bilden har ryssen sträckt vapen och överlämnar efter slaget vid Narva sina fanor till Karl XII som tecken på åtminstone tillfällig kapitulation. Vapenvila är krigets fortsättning med andra medel.
Klimatrapporten här tar i första hand upp förhållandena i USA med är allmänt relevant och även så för Sverige. Det är viktigt att betona att rapporten inte på något sätt ifrågasätter att ökande koldioxidhalter orsakar en uppvärmningstrend i klimatsystemet. Men som rapporten framhäver koldioxiden i luften är ingen förorening!
Jag blir alltmer imponerad av den artificiella intelligensen som för mig förkroppsligas av sajten chatgpt. Om man inte begär att den ska rita dansande krokodiler som håller Putin-föredrag om Rysslands rättigheter för att därefter förvandlas till en rymdraket utan, som jag, nöjer sig med att be om diverse utredningar så är det gratis. Det är kort sagt något som USA bjuder på. Har Trump tagit med det i beräkningarna av hur Europa åker snålskjuts på USA?
Den massiva kampanjen för att Sverige ska ta emot patienter från Gaza fortsätter – parallellt med att det åter larmas om hur vårdpersonalen går på knäna. Hur ska de ha det egentligen?
Det tar en dryg halvtimme att åka från min förort in till Centrum och under tiden brukar jag skumma igenom nyheterna på mobilen. Intresserar mig sällan för mina medpassagerare och utsikten genom fönstret ser ut precis som igår, eller i förgår.
I serien Nyläsning av tio år gamla texter hittade jag en utmärkt artikel från augusti 2015 som gör mig allvarligt besvärad. Det handlar om ett linjetal av premiärminister Cameron. Han säger alla de rätta sakerna om hur kampen mot de svåra samhällsproblem som fortfarande, tio år senare, härjar oss minst lika svårt – brottslighet, jihadism, islamiskt våld, okontrollerad invandring etc – bör bedrivas. Vi måste tro på traditionella västerländska värderingar, universiteten måste stå upp mot extremismen, vi måste få stopp på ondskans medlöpare som försvararar könsstympningar av flickor, vi måste sluta oroa oss för att kränka något när vi försvara vårt sätt att tänka och så vidare.
Svenska main stream-medier fortsätter att kabla ut uppgifter direkt från Hamasstyrda organisationer och så kallade myndigheter, utan att för ett ögonblick beröra Hamas roll i det som händer i Gaza. Men genom det fria internet får vi faktiskt också ta del av sanna berättelser.
Detta är en sådan. Det är berättelsen om Nour Atallah, en palestinsk kvinna med ont i sinnet.
De av oss som är gamla nog att ha upplevt rättegångarna i Sovjetunionen mot s.k. dissidenter kan minnas att de sändes i TV och att tanken verkade vara att alla skulle förstå att här hade man att göra med landsförrädare och folkfiender. Det är möjligt att man lyckades med att övertyga åtminstone de rättrogna kommunisterna i det egna landet (men även här i Sverige var Hilding Hagberg klart med på noterna). Hur som helst var det tydligt att radio och nästan alla tidningar var ivriga försvarare av de utpekade och förklarade att det handlade om skenrättegångar. Främst i ledet var nobelpristagaren i fysik, Andrei Sacharov, men det fanns också berömda författare och andra.
En av samhällsgrubblarens mest verksamma metoder är att låta bli att skärpa blicken för att inte missa några avgörande detaljer, utan att i stället kisa för att det hela ska bli lite suddigare så att man bara ser de stora dragen. När jag tillämpar den metoden vid betraktandet av Gazakriget ser jag att Hamas för lite mer än två år sedan dödade, lemlästade eller tillfångatog omkring sextusen judar i förhoppningen att områdets förenade terrorister skulle driva ut judarna i Medelhavet; att Israel i besinningslöst och troligen oundvikligt raseri jämnade Gaza med marken och dödade tio gånger så många av remsans befolkning; att Israel enligt alla krigskonstens läroböcker nu vunnit striden; men att Hamas vägrar att kapitulera enligt läroböckernas reglemente och därför i praktiken är nära att kunna utropa sig som vinnare i bemärkelsen att organisationen finns kvar och åtnjuter ett med tiden tilltagande internationellt stöd.
Bara för att förvirra mig själv lite mer så ska jag berätta vad jag tror mig ha inhämtat om Mohammed al-Mutawaaq, den tvåårige gossen i Gaza, som på bilden vilar i sin moders knä. Men även förvirring, tror jag mig ha upptäckt, ger insikter. Min nya insikt är att krigsteoretikern von Clausewitz hade fel i sitt kända uttalande att kriget är politikens fortsättning med andra medel. En större sanning är att propagandan är krigets utvidgning med andra medel. När vapenmullret försvagas får de lögnaktiga pennorna och de falska kameravinklarna nytt liv. Till slut vet man ingenting och tvingas därför lita till sina beprövade fördomar för att inte stå naken utan åsikt.
Hanne Kjöller är sjuksköterska till yrket och därtill en begåvad, engagerad och flitig samhällsmedborgare. Nu har hon tagit pulsen på och skrivit en bok om det svenska polisväsendets tillstånd. I Kvartal intervjuades hon av Jörgen Huitfeldt om boken och dess innehåll.
Det blåste något så förskräckligt igår att jag inte kom på något annat att göra än att läsa olika grundlagar. (Ett stort och tacksamt erkännande till internet. En övning som denna, som numera nästan inte tar någon tid alls, hade tidigare troligen krävt en veckas ansträngning bara för att få in grundmaterialet. Snacka om produktivitetsutveckling.)
Jag börjar tappa räkningen på hur många texter jag skrivit här på Det Goda Samhället med fokus på public service och dess bristande opartiskhet. Ärligt talat börjar det känna rätt tjatigt. Samtidigt tänker jag att det måste lyftas, ju oftare desto bättre och av så många som möjligt. Så jag hoppas ni, kära läsare, har överseende med att jag än en gång tar upp det.
Denna gång gäller det ett upprop som startats av den tidigare Expressen-anställda Magda Gad som nu startat eget. Hon har samlat 500 namnunderskrifter från så kallade ”kulturpersonligheter” som kräver att medierna lägger mer krut på att kritisera Israel.
En av vårt samhälles grundbultar är föreställningen att det finns en sanning. Att denna uppfattning blivit så dominerande beror troligtvis på att det nästan alltid finns en sanning. Tesen är helt enkelt fastställd efter millenier av trial and error. I perifera frågor, konsten och sociologin till exempel, gäller den inte nödvändigtvis. Men i nästan allt annat, ishockey och rättegångsförhandlingar och bensinmackar, utgår vi med rätta ifrån att en hållbar sanning kan uppnås. Vi kan räkna antalet puckar i målburen, lagboken anger det sanna och rättvisa straffet uttryckt i en fastställd tidsperiod, mackarna är pålitligt krönta av någon statlig myndighet. Med saklighet, opartiskhet och korrekta mätinstrument kommer man långt.
DET GODA SAMHÄLLET 