Nyligen dömdes en narkotikapåverkad man till tio års fängelse, efter att ha kastat en yxa mot en polis utan att träffa. De personer som skadade och försökte döda poliser medelst andra typer av våld under korankravallerna 2022 döms i snitt till tre års fängelse. Glöm att vi är lika inför lagen.

Skattefinansierade SVT har radikaliserats allt mer när det gäller rapporteringen om koranbränningen och den muslimska världens våldsamma reaktioner. Den senaste tidens nyhetssändningar visar att SVT nu gör allt för att fostra svenska folket att tro att den muslimska världsbilden är sann och att ”skändningen” av en koran är ett av de allvarligaste brott man kan begå.

Nu tar i stort sett alla viktiga och förnäma människor och organisationer avstånd från koranbränningar eller, som det kallas ännu oftare numera, koranskändning. Påven, de svenska storföretagen och så grötmyndige Jan Eliasson, som har pekat med hela handen och förklarat att detta är en ”provokatiooon”, som om provokationer vore oändligt mycket allvarligare än sådant som kvinnoförtryck, fängslande av oliktänkande och mord på homosexuella. Men en grupp har hittills varit tyst: Kändiseliten. Var håller dessa enastående kloka och förnuftiga människor hus nu när de verkligen behövs? Det är dags för ett kändisupprop mot koranskändningar och så här skulle det kunna formuleras:

Nyligen rapporterades om att Rom hade ett värmerekord på 41,6 grader – trots att termometern visade över 42 när jag var i samma stad vid samma tid för sex somrar sen. Tidningarna braskar på med rubriker om ”skräckvärme” medan väderkartan ovan (från igår), visar temperaturer som tycks ligga helt i linje med det normala för årstiden. Det är något som inte stämmer med journalistiken.

Diskussionerna har gått varma sedan Birgitta Ed visade upp sig med prästkrage i mötet med Emina Erdogan i Turkiet. Vissa hävdar att hennes klädsel var väl vald, och en signal om den svenska jämställdheten, men själv ser jag en helt annan signal i det lilla vita frimärket på hennes skjortkrage.

Just nu rapporterar medierna ivrigt om extremvärmen i södra Europa, med braskande rubriker i stil med Dödliga monsterhettan: ”Jorden har feber” . I samband med detta skrev en TV4-journalist en uppmaning i Facebookgruppen Välkomna till Italien:

”Hej! Jag jobbar på TV4:s Nyhetsmorgon och söker någon som är på plats i värmeböljans Italien för en medverkan på länk i morgondagens sändning. Hur har ni det? Vad säger de ni träffar?”

Men han får inte riktigt de svar han sannolikt önskar. De flesta i gruppen har inte märkt någon skillnad mellan sommarvärmen i år och tidigare.

Nu när den (allsmäktige?) Erdogan godkänt Sverige som medlem i Nato kommer sannolikt de välorkestrerade islamistiska protesterna mot vår nation att rinna ut i sanden. Som förhållandevis neutral i den här frågan tycker jag det är ganska komiskt att de som bränt flaggor och hotat oss fått den här käftsmällen i form av ett Nato-ja. Dessutom är jag föga imponerad av den där neutraliteten som vi slagit oss för bröstet över så långt tillbaka någon kan minnas.

I dagarna har SVT lagt upp en ny brittisk TV-serie på SVT Play. I hatets mitt (The Walk-In) handlar om en människorättsaktivist som infiltrerar en högerextrem organisation, i svallvågorna efter Brexit, och stoppar ett mordförsök på en Labourpolitiker. Det är välspelat, välregisserat och spännande men det är ändå svårt att se den och jag ska berätta varför.

Hädelseförbud har blivit den nya trenden bland politiker och journalister och allt fler gör gemensam sak med den muslimska världens gaphalsar. Regeringen bara liksom måste ju ändra lagen, trumpetade den tidigare justitieministern Thomas Bodström grötmyndigt i Aktuellt för ett par dagar sedan, eftersom det är en ”provokatioooon”.

Jag har aldrig hört vare sig Bodström eller någon annan fördöma provokationer mot andra religiösa grupper, men det är tydligen skillnad på folk och folk. Inte heller har han eller någon annan av de reaktionära förbudsivrarna klargjort vad de tycker är ett lämpligt straff för den som gör något så oförlåtligt som att kränka fredens religion. Jag har därför några förslag:

För en tid sedan skrev jag om advokaten Ewa Wressmark som ansåg att hennes klient, en dömd våldtäktsman, hade ”maximal otur” som begick brottet efter att han fyllt 18 år – trots att alla tänkande människor naturligtvis skulle anse att den enda i sammanhanget som maximal otur var offret, som råkade ut för Wressmarks klient och hans kumpaner. Nu går även advokat Johan Fernvall ut i pressen och gråter över sin klients utsatthet.

“Jag är indignerad och känner avsmak inför dessa handlingar”. Så säger påve Franciskus om koranbränningen i Sverige i en intervju för Förenade Arabemiratens dagstidning Al-Ittihad. Om hatet mot svenska folket, stormningen av Sveriges ambassad och brännandet av vår nationsflagga säger han intet.

Den tidigare public service-anställde journalisten Anders Carlgren, som också arbetat för TV4, Röda korset och Amnesty International, har reagerat kraftigt mot koranbränningen i Stockholm. Nu ifrågasätter han yttrandefrihetslagen. Är den verkligen så helig? frågar han sig på Twitter.

Det är inte ovanligt att advokater har ett språkbruk som antyder att deras moraliska kompass är något felinställd. Men frågan är om inte Ewa Wressmark, grundare och delägare i Advokatbyrån Limhamnsjuristen samt vice ordförande i Centerkvinnorna i Malmö, slår alla rekord. Som försvarare av en dömd våldtäktsman har hon mage att yttra att han hade ”maximal otur”. Hade han begått våldtäkten en vecka tidigare, innan han uppnådde myndighetsåldern, hade påföljden nämligen blivit mycket mildare.

Igår skulle jag gå till torget och köpa lite jordgubbar. När jag gick sa min man till mig ”Ta det försiktigt och akta dig så du inte hamnar i vägen om det blir skottlossning”. Inte förrän jag hade gått ut genom ytterdörren och ut på gården insåg jag vad det var han hade sagt. Så vana har vi alltså blivit vid det eskalerande våldet att det ter sig helt naturligt att sommardagen kan störas av kriminellas automatvapeneld.

Midsommar kom och gick och kalla mig gärna nostalgisk, men det jag tänker mest på efter helgen är hur mycket jag saknar mitt gamla Sverige. Det är så mycket som har gått sönder under de senaste decenniernas folkfientliga styre, så mycket som gått förlorat. Och jag talar inte bara om den ständigt eskalerande kriminaliteten – och att man av polisen anses vara på fel plats vid fel tillfälle om man stiger på en buss och ett kriminellt kräk känner för att öppna eld – utan också om de små tingen som en och en kan synas bagatellartade men som sammantaget utarmar vårt land.

DN:s klimatengagerade kulturskribent Björn Wiman har använt midsommarhelgen till att tänka igenom hur han ska visa sig från sin allra präktigaste sida. Resultatet av ansträngningen är nu publicerat. ”Vi flyger på weekendresor och fyller pooler som om ingenting har hänt” är rubriken på drapan – som om alla svenskar flyger på weekendresor och har en pool att fylla.

Så här under midsommarhelgen passar det alldeles utmärkt att tala om svensk kultur. En kultur som finns, för den som händelsevis inte har fattat det – och tyvärr finns det de som inte har det. Eller, snarare, det finns de som blivit hjärntvättade av decennier av politisk och massmedial kamp för att förminska och förlöjliga den svenska kulturen för att lättare kunna driva igenom ett samhällsexperiment som ingen bett om.

Äntligen är det midsommarafton, denna fantastiska fest som är så ursvensk att den retar gallfeber på det kulturförnekande etablissemanget. Just så här års brukar kulturskribenterna på de stora plattformarna tävla i vem som kan vara mest skeptisk till den här svenska traditionen och man ställer gärna frågan Hur svensk är midsommartraditionen – egentligen… för att antyda att midsommar egentligen inte är ett dugg svenskt utan kanske en kinesisk, kurdisk eller syrisk begivenhet.

Såsom varande svenska myndigheters största reklambyrå går SVT nu ut och pekar med hela handen när det gäller vår matkonsumtion. SVT har alltid sett uppdraget som folkuppfostrare som heligt, så även nu, när myndigheterna startar en kampanj som ska få oss att sluta äta som vi vill och istället äta som de vill.

Nu när debatten om de svältande förortsbarnen klingat av för denna gång är det dags för main stream-medierna att hitta en ny anledning till varför det är så synd om dem som bor i de påstått utsatta områdena. SVT har hittat den perfekta boven, nämligen klimatförändringarna. De har gått och blivit blåbruna.

Ingen kan ha undgått att allt fler nu väljer att bojkotta Marabou, eftersom de ägs av koncernen Mondelez, som har fabriker i Ryssland. Bilden ovan visar hur en Coopbutik sällar sig till de rättfärdiga och flyttar Marabouchokladen från hyllorna för att istället rea ut den från skamvrån. Men hur genuint är egentligen engagemanget hos alla dessa som träder fram och kräver Marabous omedelbara död (trots att just denna vara inte alls tillverkas i Ryssland) och hur konsekventa är de?